Borderbreaker

Orden som varit på semester och den diffusa stressen de beskriver

2011-05-02T20:32:00.001+02:00

Orden har nog varit på semester, bloggen har gapat tom medan livet fyllts av rutiner och aktivitet. Eller så har hjärnan varit efter medan jag hittat delar av mig själv igen, en helt ny Esther. Det är så mycket lättare att skriva om destruktivitet än effektivitet. Och tiden springer iväg helt utan hjälp av tidsfördriv. Måste lära mig att bli mer medvetet närvarande för att inte tappa greppet om livet sådär igen. Men tusen olika stimuli pockar på min uppmärksamhet ända tills jag utmattad lägger mig i sängen kl 23 och somnar med kläderna på. Farligt mycket allt eller inget. Har i alla fall stannat upp länge nog nu för att finna orden att formulera det, med en olustig känsla som resultat. Distraktion eller bara rent undvikande? Oavsett vilket finns det i ord nu och kan därför bekämpas. Borde börja fylla kollegieblock med tankar som jag gjorde förr. Se allt abstrakt ta materiell form, åtminstone metaforiskt och bra mycket fortare än med detta sporadiska mobilbloggeri. Ska komma ihåg att andas denna vecka tror jag också.

Rambling much needed

2011-03-12T09:09:00.000+01:00

Mobilblogg mitt i natten.

Klockan är 04:39 en fredagsnatt och jag lyckas inte riktigt somna trots det traditionella alkoholintaget på bärseback. Jag behöver i regel inte lika mycket längre för att däcka eller må allmänt dåligt nu vilket både är ett framsteg och en ordentlig omställning. Vad gör man med timmarna emellan? Livet liksom rusar fram på ett sätt jag bara lyckas observera i stunder som denna. Min lägenhet ligger 50 meter åt norr härifrån men jag ligger här på en tunn madrass i Marcus vardagsrum där jag ska försöka sova. Istället blir det en mastodontmobilblogg till batteriet tar slut på telefonon. Allt vill ut. Grublerier, misstag, snesteg jag fortfarande inte själv förstår mig på. Det går inte att förändras över en natt men nätterna fortsätter komma och det är dags att summera mina gamla sätt för att göra plats för det nya. Snart.

Enasmhet skrämmer mig extra mycket sedan inbrottsförsöket i min lägenhet. Löjligt egentligen. Inte min rädsla, utan mer att någon faktiskt trodde jag hade något av värde att stjäla. Borde spika upp pappret från kronofogden på fönstret de försökte bryta upp. "Vi bedömer att Esther inte äger något att värde att indriva som betalning för skulden." Dessutom gick visst inte fönstret att öppna, från insidan ens, så de skulle ändå varit tvungna att slå sönder rutan, vilket jag tror (och hoppas) de är för fega för. Och i värsta fall vaknar jag av smällen. Ändå ligger jag som sagt på min väns vardagsrumsgolv och känner mig tillfälligt tillfreds med det mesta denna kväll.

Det är mycket som förändras nu. Förutom min ständiga utveckling i DBTn händer andra saker omkring mig. Nya vänskapen knyts och gamla förstärks. Vissa faller bort ganska naturligt. Mitt intensiva arbete med mig själv börjar äntligen märkas utåt. Jag får kommentarer om hur förändrad jag är och inser plötsligt sanningen i det, som något sorts uppvaknande jag inte vågar tro på fullt ut än. Kan jag lita på mig själv snart? Kanske.

Det var inte länge sedan jag gömde mig från mina plågoandar under soffan i studentlägenheten när allt var panik, för att sedan somna djupt där under för första gången på flera dygn och bli hittad av han som höll mig vid liv den tiden, Gustav. Det var det
närmsta jag kom trygghet då. Tanken slår mig oftare och oftare ju friskare jag blir. Tanken på hur fan du stod ut att lära känna mig i det skicket snurrar fortfarande med centrifugalkraft runt i mitt överanalysetande huvud.

Allt är på en ny nivå nu men jag minns kärleken som till och med kunde se bortom psykoserna. De hemska nätterna, dagarna, något annat agerade genom min kropp. Talade självklara sanningar ingen begrep sig på men jag var mest vilsen av alla och ni borde fått mig arresterad på den där båten innan jag tilläts släppa lös för många beteenden jag aldrig reparerade. Jag var sjuk, borde körts till sjukhus men jag förstår dem lite bättre nu och förvånas ständigt över hur länge de ändå orkade bry sig utan resultat från min sida. En sjukt förvirrad tid då jag aldrig litade på någon, särskilt inte på mig själv. Den misstänksamheten och tvångsmässiga rädslan är inget jag önskar ens på de få som förtjänar det. Ser tillbaka på mig själv med både avsmak, extrem skam och acceptans. Det är en erfarenhet jag på inga sätt ångrar men fruktar i efterhand desto mer.

Min verklighet har gjort en 180 nu, tillslut. Det var snart ett halvår sedan jag sist tog en överdos av mina sömntabletter, om så inte för att dö så i alla fall för att få sova bort det värsta i en sjukhussäng. Nu tar jag inte ens skiten för att sova. Cause the drugs dont work, hey just make you worse, och jag ryser när jag minns hur jag en gång var. Beroendecentrum förvånas och säger att det är ju inte samma tjej längre! Så jag är en nyfödd människa som letar tillhörighet i mer konstruktiva kretsar.

Nu kom Valerija in i rummet och bröt av mina tankar med berättelser om seriestrips som hållit henne vaken. Umgänget uppskattas när vi skrattar tillsammans åt serierna som ännu inte blivit illustrerade. Nästan så jag ser dem i huvudet ändå. Bara ord so far och lika klockrent ändå. Det är dags att resa sig från den tunna madrassen och vandra den korta biten hem till mig med sällskap av min mitt-i-natten-som-snart-blir-morgon-vän.

Gryningen hälsar oss välkommen när vi stiger utanför dörren. Orden flyger fram och tillbaka i fullständig förståelse. Våra komplicerade liv är i grunden ganska simpla men vi vänder på allting fram och tillbaka ett tag. Avslutar varsin cigg utanför min trappuppgång, sen upp och hälsa på mina söta kattungar också medan diskussionerna fortsätter. Vi borde träffas utan andra lite oftare, konstaterar jag. Men nu är det sent, en lyckad kväll särskilt på slutet, men tid för henne att gå tillbaka till lägenheten där Marcus hela tiden sovit tungt. Vi är trötta men utformar ändå kreativa planer för nästa dag.

Ensam i lägenheten nu som inte alls känns lika hotfull. Mest stökig men det har vi redan planer att göra något åt. Planer som förhoppningsvis gäller imorgon också (idag?). Rensa ut, organisera, gå med nostalgiska men onödiga saker till det förrådet jag snart borde kolla upp vart det ligger. Har ändå haft det sedan jag flyttade hit förra sommaren. Vi skulle kunna prata hela natten, eller det lilla som återstår av den, men vi tar farväl och jag lämnas ensam med en ovanligt stark vilja att ta tag i kaoset. Kanske till och med kan bli kul om man gör det med vänner som ställer upp.

Har tusen mer tankar, känslor och insikter men ska bespara allmänheten det. And remember- dont believe
everything you read on the Internet.

Min fina katt -->

Känsloparasit eller projektioner

2011-02-14T20:09:00.000+01:00

Ibland flyter orden bara omkring i mitt huvud, redo att bli formulerade. De vill beskriva allt jag tar in, kanske därför jag stängde av känselspröten och gömde mig bakom kemikalier. För det är så förbannat mycket obeskrivbar poesi överallt. Så mycket skönhet, hur kliché det än låter.

Det är då stressen kommer, för jag kan inte bara låta det vara och sen försvinna. Slösas på mig som enda åskådare. Jag vill fånga varenda liten känsla och nyans och dela med mig till alla. Känner alla så eller är det bara jag som inte lyckas känna mening i en känsla om jag inte kan låta andra uppleva den? Strävar alltid efter den där känslosymbiosen där jag tillslut kan slappna av för jag vet att stunden inte är förgäves när någon annan känner som jag gör. Validerad kanske. Alla hjärtans dag idag ja och jag känner bara den här tomheten igen som förhoppningsvis snart förbyts mot vilken känsla som helst nästa person delar med mig.

Busstankar/Mobilskriverier

2011-01-26T19:30:00.002+01:00

Landsbygdens totalmörker väcker en saknad hos mig. En längtan tillbaka till en enklare tid när bussar som den här vaggade mig till sömns varje dag. Jag tittade på mina gamla slutbetyg från gymnasiet igår och alla mvg och vg som pappret kryllar av fick mig att minnas den jag var innan. Innan vad vet jag inte riktigt. Innan jag rasade? Innan jag nådde min fulla mognadsgrad och började sträva bakåt? Innan livet blev för tunt och ytligt för mina abstrakta tankar? Innan mina gener fick löpa fritt?

Men jag kände mig alltid som en bedragare, en kameleont som fulländat sitt försvar. Kände mig utanför sådär som jag fortfarande gör. Men istället för att genuint vilja vara en del av det alla andra verkar nöja sig med har jag stegvis börjat delta med bittert förakt. Kanske avund. Jag spelar med men gör satir av situationen för jag längtar efter något mer.

Jag fastnar så fasligt fort för vad som helst som ger mig känslan av meningsfullhet, om så bara för en stund. Så farligt fort och våldsamt. Jag försöker alltid pusha på gränserna åt alla håll, som att skriva ett sånt här inlägg från mobilen när jag sitter på den där bussen i vintermörkret som faktiskt gav mig tid att tänka. Den ger mig inget val.

The big empty

2011-01-09T19:00:00.000+01:00

Söndagsdepression eller för mycket tid att tänka har satt igång den där tomma, instängda känslan igen. Jag lyssnar på Loke från min nya telefon för allt jag hade på min laptop är borta. I fredags natt kraschade datorn och har nu ersatts med ett nytt operativsystem. Borta är opublicerade texter och min samling av underhållning/distraktion. För mig blir det någon slags metafor för hur skört allt är, hur lätt förlorade saker jag bryr mig om är. Så jag sitter i soffan med två sovande kattungar bredvid mig som fyller en del av tomrummet, och resten fyller jag med den sista skvätten vin någon lämnat i kylskåpet efter fredagens fest. Ler åt de små tassarna som rycker till ibland men gråter av någon oförklarlig anledning ändå. Det är snart ett år sedan mitt liv fick en plötslig vändning och kanske är det något i mig som känner av den förlusten fortfarande. Tiden verkar mer förtjust i att rusa förbi än att läka några sår. Snart är maplestory i alla fall nedladdat igen och jag flyr in i den digitala världen där jag kan döda alla monster som jagar mig. Det kallas distraktion och det är vad jag kan bäst.

Min julklapp till mig själv: bli frisk tillslut, i alla fall fysiskt

2010-12-28T19:12:00.000+01:00

Fingrar på kuverten i brevlådan men förmår mig inte ta med dem upp till lägenheten. Har redan fått ett samtal från kronofogden idag och är väl medveten om att försörjningsstödspapperna borde lämnats in förra veckan för att ens kunna ha en chans att vara lösningen på mitt kaos. Det jullov jag unnat mig själv i år bestod av intensivt förträngande av de återkommande, påträngande, irriterande problem det innebär att ta ansvar för sitt eget liv och samtidigt försöka inbilla andra att jag finns kvar och går att lita på. Att jag kanske kan lära mig ställa upp, hålla löften, höra av mig och finnas till fast jag inte orkar finnas. I slutet känner jag mig alltid otillräcklig utan möjlighet att förklara varför. Det är svårt att förklara hur jag kan vilja bara sova bort hela vintern, blunda och försvinna, för att sedan i en handvändning låt mig lockas med på ännu en kväll fylld med alkohol, skatt och umgänge.

Jag flyr tills jag utmattad inser konsekvenserna. Förnekat min kropps signaler till fördel för min hjärnas tillfälliga nöje för länge och nu hostar jag okontrollerat även om dagarna. Allt detta utan att för den delen någonsin lyckas stanna upp på riktigt. Show must go on. Att vara här och nu, även fast jag redan mentalt är inne på den kommande veckan, känns fysikt omöjligt. Kemiskt möjligt, förvisso, men det är fusk.

Så mycket planer som aldrig blir av. Gör jag inte saker för att känna mig i alla fall lite kompetent varje dag gör jag desto mer för att undvika skammen, skulden, det tunga ansvaret ett medvetande innebär. Fick i alla fall motivation nog att ringa upp vårdcentralen i morse efter att blivit väckt av mina egna lungors panikaktiga spasmer hela natten. Gårdagen gick från uppvaknande i förvirring till, tillslut, lite lugn och trygghet.
Det gav mig kanske tid att ladda om, sakta ner, känna efter. Så idag har jag altså hunnit med ett besök på vårdcentralen där jag för en gångs skull blev så väl bemött att jag nästan blev rörd. Antog att läkaren inte läst min journal som består av diverse beskrivningar av mig som ett passivaggressivt, oberäkneligt psykfall. Kanske med rätt. En biografi som endast handlar om de värsta stunderna. Men den här läkaren tog emot mig som om jag varit vem som helst. Besöket gav mig både hopp och recept på medicin som gick på hälften av pengarna jag fått i julklapp. Kanske ska satsa helhjärtat på att må lite bättre fysiskt nu då, kan se det som min julklapp.

En helg för något år sedan, eller mer

2010-12-20T16:23:00.000+01:00

Kände att det var dags att avslöja hur mitt liv såg ut förra sommaren, så här är en text jag skrev då:

Alla som vill kan ta för sig av mig, ge mig ett värde och bjud bara lite över så kan aldrig ett nej vara rättfärdigat från min sida. Förvirring klär mig ungefär lika bra som den stukade handleden och spruckna underläppen jag vaknar med idag. Morgonljus som blir eftermiddagsljus och jag vill aldrig inse att snart är det dags att komma ifatt tankarna igen. Oundvikligt slutar det tillsist med bara de mest tragiska figurerna kvar. Ömsom speedade, ömsom däckade, skrikande, viskande, skrattande, gråtande, knullande, skärande, hatande, kärleksfulla, lömska jävla spillror som utåt sett inte skulle tas för annat än en i mängden.

En till. Sen hemväg, omväg, nutid med spaghettiben, i alldeles för höga klackar. Gradvis känner jag andetagen bli mer ansträngda för varje gång jag tvingar mig upp från asfalten jag bara störtar ner i hela tiden. Död mobil i väskan, döda ansikten omkring mig med fördömande blickar sådär kl 16 en lördagseftermiddag. Grus i såren, söndertrasad i alla meningar och så totalt jävla ensam trots alla som bryr sig i efterhand. Just då var jag ensam. Självvalt ensam, självförvållat ensam och självömkande. Ärligt vet jag inte hur lång tid det tog innan jag ramlade över en vän och rakt ner i hans säng fast jag själv bor i huset bredvid.

Jag behöver lämna över ansvaret till andra men jag gör det inte på riktigt innan kroppen totalt hindrar mig från något som helst tänkande eller agerande. Skönt. Ompysslad och oförmögen till annat än att låta allt försvinna för en stund. Det är vila för mig. Jag i hans säng och han ringandes samtal, tvättar av mitt blodiga ansikte, fixar suggrör så jag får i mig vatten, sätter ett bamseplåster på min arm, tar dit ännu en fin, oförstörd människa som bryr sig. Låter mig däcka utan att be om ursäkt. Låter mig strunta i att jag behöver sån misär för att äntligen kunna känna lugnet i mig själv. Tack. Det var i helhet en relativt normal helg med relativt mycket dramatik och kanske något mer bestående men än vanligtvis, fysiskt. Psykiskt är jag lika nedbruten som vanligt.

Sammandrag från mitt skrivblock ungefär

2010-12-13T14:06:00.000+01:00

Läser igenom mina gamla texter och ser återkommande teman; tillfällig trygghet och utanförskap. Gränser som ständigt trampas sönder av de som tror de kan rädda mig. De koloniserar landet Esther men överraskas av det faktum att jag krigar inrikes mest. Jag vill skriva något som inte kan misstolkas eller förväxlas med fiktionen i min hjärna för jag skriver brutalt när jag är arg. Men den "jag" som existerar nu är en flicka jag ser utifrån. Hon ser bekymrad ut, med tårar som envisas med att bara vara en glansig hinna över ögonen. Oregelbundna andetag fyller lungorna med rök. Längtar efter att den här världen jag ofta upplever fragmenterad ska bytas mot en med mer sammanhang. En värld där alkoholen bara spelar en biroll i den trygga känslan av oberoende och närhet på samma gång. Jag saknar min alldeles för enkla lösning på meningen med livet. Ihåliga skratt med bihålorna sönderfrätta. Allt jag trodde mig behöva för överlevnad under en lång psykos. Jag saknar det som man saknar hur julafton kändes när man var barn. En magisk känsla man vuxit ifrån men ändå alltid jämför verkligheten med. Sån dissonans. Men jag lever i verkligheten nu och där finns det inte plats för den känslan jag minns för tydligt för mitt eget bästa. Den sortens symbios skulle förtära mig i nuläget.

Trots papper fulla med relationsfärdigheter finner jag mig ändå i den här situationen där jag sträcker mig efter minsta lilla uppskattning. Längtande efter att leka med maktpositioner. Aldrig stark nog att fråga utan sluddrande röst. Jag är en hardcore relationsgamer, gambler med mitt hjärta som insats. Försök, om ni orkar, se bortom berusad tillfällig lycka. Den jag rutinmässigt reducerar mig själv till varje veckoslut. Frivilligt förlorar mig i. Jag kommer som jag är och går inte fören dagen därpå. Däremellan finns timmarna jag på konstgjord väg skrattar mig igenom. Släpper hämningar och skjuter känslorna farligt nära ytan. Förkastar de som bryr sig och åtrår de andra. Jag är en katastrof, men jag andas fortfarande. Omväxlande lugnt och panikartat fort men aldrig tillräckligt för att få luft nog, kraft nog, att skrika det jag känner. Så nära gränsen att mitt kämpande att nå den puttar den ännu längre bort. Ironi. Jag vill lasta av allt det här på någon som inte bryr sig. För jag vet hur det är att vara på den sidan också. Hjälplöst se på, eller ännu värre vara delaktig men maktlös. Allt för stor obalans mellan empati och handlingsförmåga. Jag är varken martyr eller bödel men allt däremellan. Pretentiösa skriverier borde sluta nu för snart är jag där ute i världen igen, snart är jag ingen.

Bredspektrumspecialisten jag blivit

2010-12-06T13:17:00.000+01:00

Den narcissistiska självhataren/
Den anorektiska överätaren/
Den konflikträdda argumentstartaren/
Den osäkra non-stop-prataren

Den lojala opålitbara serie bedragaren.
Den normala tvångsintagna A-lagaren.

En bredspektrumspecialist
En natziesoladatsaltruist

Självregenererande SMS-DNA

2010-12-01T18:35:00.000+01:00

Jag har gjort en clean slate av min sms-historik. Varken fina uppmuntrande eller nedlåtande dömande meddelanden finns kvar att se tillbaka på under passande sinnesstämning. Inga bevis för hur det en gång var. Det som sagts och gjorts, och varför, överlämnas från minneskort till mänskligt minne att bli ännu mer förvrängt av tiden. Gamla känslor har inget att peka på i försvar när historien upprepar sig själv. Allt som finns är här och nu, vilket i och för sig blir där och då skrämmande fort. Sms-mönstret återskapar sig själv framför mina ögon utan mallar eller mönster att gå efter. Förutom kanske utkorgens återupprepande. Men för mig saknas kopplingen. För mig känns det mer som självregenererande SMS-DNA. Och det kanske det är.

Wook och Valerija in ögonbryns-action

2010-11-18T15:40:00.000+01:00

De har ingen egen blogg (än) så jag slänger upp det här! Lite vanligt herp derp en helt vanlig torsdagseftermiddag med min kära syster och Valerija som gör sig i ordning. Enjoy!

Skriver i väntan på bussen

2010-10-26T19:47:00.000+02:00

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*

Har jag inte lagt upp den här än?! aka "Syster-helgen"

2010-10-11T16:23:00.000+02:00

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har varit inlagd och blivit utskriven, mitt liv har rasat och ändå klättrar jag envist upp till nya platåer i livet. Baseline: Jag överlever.

Så den här vloggen är lite out of date men ändå för viktig för att strunta i. Varför? För här är det inte bara jag som babblar, eller jo det är det ju, men jag har min syster bredvid mig i huset på landet vi trivs så underbart bra i. Se själv:

I all hast såhär i efterskott, lät som nån fyller år men så är det inte

2010-09-12T02:45:00.000+02:00

Spelade in en snabb vlogg igår innan det bar iväg på äventyr med vännerna!

Videouppdatering som problemhantering

2010-08-31T18:18:00.001+02:00

Ja, spelade tillslut in en vlogg direkt på youtube, redigering segar ner mig för mycket. Här har ni!

I can run, I can hide, avoid life - to survive

2010-08-15T05:04:00.000+02:00

Klockan 02:05 försöker jag med mina sista krafter undvika tomheten som flåsat mig i nacken hela veckan nu. Just nu är så totalt jävla övergivet, desperat, patetiskt ensam med syster i rummet intill men lämnad med bara vad-det-nu-är-som-är-jag. Inte varit hemma i tryggheten på 26timmar och försöker övertyga mig själv att verkligheten inte alls bara är det här rummet. Ett vardagsrum som borde kännas tryggt och tröstande kunde just nu lika gärna kunde vara de kalla, vita väggarna obervationsavdelningen i P-huset för övergivenhetskänslan är så total att jag inte orkar försöka beskriva den med risk för att fastna ännu mer i ensamhetspaniken.

Samma overklighetstomhet som när man får veta att någon dött eller som när en relation bara rasar på några sekunder och sen blir det aldrig samma sak som innan men det blir lättare med tiden även om man slukas så totalt av att marken rycks undan så man hamnar i något mardrömsliknande vakuum och självklart inte kan tänka så. Det är därför jag drar ut på allt. Därför jag har svårt att höra av mig och bli medveten om den komplexa världen jag är fast i där allt händer på samma gång vare sig jag orkar veta det eller inte. Osäkerheten i mellanläget som jag svävar fritt i allt oftare ju mer graderna sjunker. Jag hatar hösten, hatar känslan jag misslyckas att kommunicera om och om igen tills alla tröttnat på mig lika mycket som jag redan gjort några veckor nu.

Jag vill skaka om mig själv och hitta mer av överlevnadsinstinkten som gör att jag fortfarande står med ett ben i verkligheten. Måste leta de små sakerna som påminner mig om att klamra mig fast vid det som ger tillräcklig trygghet för stunden för att överlista förståndet som alltid förråder mig om hösten. Förvirringen förlamar försöken jag själv förringar för att tvinga fram föreställd försäkran, förbannad och äcklad. Förklara för er innan jag försvinner.

För sent att fördriva förtvivlan, för oförstådd och för övrigt för alltid förnekad, förnedrad. Försvinner dessförinnan, förändras varje timme, förgiftar erat sinne, föreskriver förtal som förlåtelse, förstärker för många förhastade minnen. Förstärker förskräckt den förbaskade gråten, föråldrad förmåga jag för tillfället låter mig själv förälska mig i. Förvrängd komedi, ett förfalskat försök, för er bakom ljuset. Förolämpade just det jag förut förnekade, för jag försäger diffust självförvållad abuse. Förbereder just nu förolämpande ljus, jag ger distraherar. Förhörd, kontrollerad och förbannat förstörd. Försöker förmedla till vem som än hör. Men analyserar tills jag konstaterar förfallet är mer än förväntat, stagnerat, förenklad förklaring - förslappad och galen, för med sig fördubblat försäkringsbelopp att förnekas, försvinna, förtränga, försluta mig mera. Förtär och förblöd, jag föraktar med mitt förspel till försöken att dö. Förmår mig aldrig förverkliga min önskan om att topp prestera. Borde inte skriva mera, förlorar mig i konsten som jag förut förmådde formulera. Första halvan tid fördriven, förvriden förväntan och i den att hämta förlamning, förhindra en varning försent för att slippa stagnera. Försöker briljera mera, jag vet att jag stör, irriterar planlöst, frustrerar, berör, stressinhalerar, hatar mig mera. Slash, slash: ignorera.

Att göra: Tisdag

2010-08-03T14:48:00.000+02:00

Håll på att skriva onsdag först. Det här inlägget är mest för min egen skull, eller faktiskt endast för min egen skull. Upptäckte för några veckor sedan att jag fungerar så mycket bättre när jag skriver listor med det jag ska göra under hela dagen så det inte bara existerar i mitt huvud och skapar kaos som skapar den smärtsamma handlingsförlamningen jag känt sen jag kom hem från stugan på landet. Till och med de enklaste saker blir oerhört jobbiga när jag försöker äta, spela, kolla bussar, gör mig i ordning, svara på sms, städa, prata med folk, laga mat och planera för allt på samma gång. Irritationen ligger liksom alltid precis under ytan och måste också kontrolleras för vad ska jag klaga på? Småsaker. Sen är det också skönt att kunna säga "det här ska jag göra idag" och på så sätt slippa vara på sin vakt konstant, redo att försvara sin integritet eller nåt annat man ska ha, ifall att någon påpekar något man borde ha gjort. Borde och SKULLE ha gjort om det inte var för att ångesten i nedvärderingen jag upplever när någon påpekar saker som jag vet så väl hindrar mig från att ens kunna göra det. Paradoxalt?

Här är i alla fall dagens att göra lista:

Betala räkningar
Laga mat
Diska
Handla
Ta reda på när jag egentligen har någon DBT nästa gång
Hämta ut meds
Höra av mig till syster
Hör med folk om ev filmkväll imorrn
Söka bostadsbidrag
Skicka in papper till soc
ANDAS

Allt och inget - caught in action

2010-08-02T23:04:00.000+02:00

Har lånat min käre vän Michels camcorder som jag går runt och filmar med vid icke alls utvalda tillfället. Ren impuls och nu kanske mina videobloggar blir lite mer autentiska, och frekventa också för den delen. Bara jag hittar sladd till saken så jag kan lägga in allt, och klippa bort det värsta! ^^

Här har ni bild på mig och min nya bästa vän som alltid orkar lyssna! xD

Livet annars är väl... alldeles för mycket just nu. Och ändå gör jag ingenting allsAllt jag gör är distraherar och ignorerar sånt jag borde, måste, kanske vill ta tag i men struntar tvångsmässigt i det. En annan sorts självskada, I'm simply not there.

Filmtips: Inception - Drömverklighetfaktafiktionflumskumabsurdum

2010-07-29T20:47:00.001+02:00

Var med Michel och såg Inception på bio igår, helt underbart bra var den! Nästan alla som sett den säger att det är en sjukt flummig film, men jag ser inte flummigheten, i så sätt flummig på samma sätt som Matrix skulle vara flummig. Handlingen i enkelhet är helt enkelt att en grupp människor bemästrat konsten att extrahera människors hemligheter genom att infiltrera personens drömmar. Det svåra är att bygga drömmen så personens undermedvetna inte inser att det är en dröm, och de kan på så sätt få tag på i stort sett vilken info som helst. Huvudkaraktären ställs inför ett dilemma när han får möjlighet att slippa myndigheterna som är efter honom och få komma hem till sin familj, allt han ska göra är bara att istället för att smyga in och hämta information ska plantera en idé så djupt i offrets undermedvetna att han tror det var hans eget val att ta ett dåligt affärsbeslut. Men drömvärlden är mer komplex än man först tror och allting måste utföras perfekt för att de inte ska bli fast i en helt okonstruerad drömvärld där den 10 timmar långa sömnen de ska utföra Inceptionen under upplevs som flera årtionden. Dessutom verkar det farligt lätt att tappa greppet om vilken värld som är den verkliga, om det ens finns en gemensam sådan, när drömmen kräver flera lager, drömmar i drömmar som pågår parallellt och bidrar till den förvirrande flummigheten.

Men jag älskade alla små invecklade mind-fucks för har själv lekt med liknande tankar många gånger. Kände igen alla tankegångar om att inte veta vad som är verklighet och vad som är dröm, ska försöka förklara mina associationer här. Om allt omkring dig är skapat av någon annan, eller om du är den enda riktiga människan i en drömvärld som är ute efter någon annan som vill få dig att tro att dina tankar är äkta, att dina handlingar är din egen ide och inte vad någon annan fått dig att tro dig vilja. Flummigt kanske, men filmen är antagligen mer simpel än mina tolkningar av den. Jag tappar bort mig själv i projektioner, hur ska jag veta att det här är den verkliga världen? Smärta är verklig i drömmen så varför ens försöka nypa sig i armen?

SE FILMEN!

Allt jag önskar jag kunde formulera

2010-07-22T10:52:00.001+02:00

"Jag hatar hiphop!" säger folk och hör bara beatet i bakgrunden, men jag är en textmänniska, tondöv och ord i överflöd.

Sommarveckan på landet!

2010-07-20T09:57:00.000+02:00

Skrevs igår men då var internet nere när jag skulle publicera så här kommer inlägget i efterskott och jag går emot känslan av att strunta i att lägga upp det för att det redan känns gammalt och tråkigt nu. Men här kommer det!

En vecka av ett enklare liv ligger framför mig när jag redan kl 23 ligger skavfötters med min syster i en dubbelsäng långt ute på landet.
Enklare på så sätt att allt som ska göras och skötas av mig och mina två systrar är så väldigt konkret.
Vi hoppade in som hus-katt-kanin-höns-gås-bi-får-och-hästvakt medan hon som bor här i vanliga fall och
gör det här jämt(!), ska åka bort. Anledde igår och hängde med rätt bra i tankspridd information om precis alling.
Känns skönt att se nån annan som gör femtio saker samtidigt men ändå slutför allt tillslut, och jag känner en slags stolthet
i att faktiskt minnas, förstå och GÖRA de sysslorna (jag vet, negativt klingande ord ^^) jag fått översikt över
när alla pusselbitar av beskrivningar på när, hur, och vad fallit på plats. Så mycket att säga, så många bilder jag tagit idag
med min systers systemkamera, så otroligt ont det gör att bli helt sönderbränd på underarmen för att jag struntat i att dölja
mina ärr under armvärmare nu. Inte ens stressat på mig dem när det ex som nämnts i introduktione så vi inte blir rädda om det
kommer en man och klipper gräset helt plötsligt. Att han sen gärna körde oss alla med sin motorcykel (men en i taget förståss)
till en badplats, och stannade på middag som Hannah lagat var faktiskt riktigt trevligt. Upptäckte att jag älskar att åka med bak på motorcykel
och blunda i varje snäv sväng för att bara känna hur kroppen följer med i lutningen fast det pirrar till i magen, hitta fokus så är nog kanske lite
mindfullness, OJ, vilket påminner mig om att jag måste höra av mig till min psykolog och förklara att jag inte kan komma imorgon ja! Lite härliga bilder
kanske jag också slänger upp imorrn, men jag har lärt mig att aldrig säga något säkert för då minskar chansen att jag faktiskt tar tag i det, konstigt nog!

Så kan säga att bloggen har ev. sommarlov nu så finns det ingen press.
Björk-humorn inom mig ville säga något nu i stil med - "Men AFTONBLADET DÅ? hahah"

God afton! ^^

Sporadisk inspiration

2010-07-10T00:53:00.000+02:00

Har så mycket att skriva, egentligen. Så mycket att inläggen skrivs dygnet runt i mitt huvud och aldrig känns relevanta nog att lägga tid på att dokumentera på internet i efterhand. (Trots min smått histrioniska tendens) Dessutom är det jag tänkt ofta inaktuellt bara sekunden efter, det här också, antagligen, förmodligen.

Mer konkret är det snart dags för inflyttningsfesten, och mysfaktorn gick i taket på ett positivt sätt när två underbara katter flyttade in. Och pengarna har tagit slut igen och min familj har ställt upp till 100% igen, och jag skriver listor och kryssar av, slumpmässig effektivitet precis som min sporadiska inspiration. Förälskar mig i livet, förvirrar det med stress, förändrar hur jag tänker och förkastar det för lätt.

Här ville jag ha en bild men då behövs en kabel till mobilen och det här inlägget glöms bort.

SUBMIT

Idag känns det som att jag existerar

2010-06-15T13:12:00.000+02:00

En underbar känsla av tillfredsställelse gör att jag går runt och småler i solen. Småler sådär som man ska göra när man är arg för att lura kroppen att man är glad, det har jag fått lära mig i färdighetsträningsgruppen i DBT. Så nu börjar det på riktigt, med två DBT-tillfällen i veckan och telefonkonsultation och hemuppgifter och veckoscheman och ordning på livet. Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att jag skulle känna mig styrd, instängd och ogiltigförklarad men till min förvåning känner jag en trygghet i ramarna som sätts upp för mig. Ömsesidig överenskommelse där jag släpper gamla mönster och blir ledd in i nya som faktiskt fungerar. Hoppas jag. Jag hoppas det här verkligen fungerar, det känns som att jag äntligen får slappna av och bli omhändertagen även fast det är jag som ska göra det mesta jobbet. Jag hoppas att den här känslan inte bara är någon nyförälskelse i livet som jag får titt som tätt, oftast när jag nått botten och kommit ut på andra sidan. Kanske är det bara för att solen lyser men klockan är bara 13:13 och jag har redan varit "mindfull" 2 gånger idag och ser fram emot resten av dagen! Oh, för er som inte "hängt med" i det senaste så kan jag berätta att jag har mitt gamla mobilnummer igen efter att ha tappat bort min telefon. Om någon hittar den någonstans runt studentgatan får de gärna säga till. ^^ Jag kanske gör en videoblogg senare till och med, håll utkik!

Vad man gör för att gå vidare, jag ska skratta när jag går!

2010-06-01T21:48:00.000+02:00

En lång dag full av viktiga moment ser tillslut lite mer ut som en helhet när jag röker en cigg i ensamhet sittandes på MIN balkong. Och fast det bara för någon dag sedan kändes så främmande med allt nytt måste jag faktiskt dra till med en gammal klyscha: det känns redan som hemma, jag har hittat min trygga plats.
Dagen har virvlat förbi, överbelastat mig med nya intryck, känslor, deadlines och otaligt många telefonsamtal. Paradigmskiftet är ett faktum, och sådär helt plötsligt känns det som att det alltid varit såhär. Som att jag och Gustav alltid haft 64kvm och inte 18, som att spisen alltid haft fyra plattor, badrummet
haft badkar och jag haft kraft att börja om på nytt. Eller nja, kraft är väl fel ord när jag pressar mig till det yttersta med migränkänningar som resultat. Så om inte kraft i alla fall vilja, äntligen.
För trots de oväntade motgångarna som stått på led (och antagligen inte är slut än) finns det någon för mig okänd, eller kanske bara bortglömd, känsla som tar över när jag nästan tappar taget. Shit ett sånt positivt inlägg! Ta åt er äran alla ni som håller mig över ytan tills jag orkar själv. Jag måste memorera den här
känslan av självbekräftelse ger plats åt den mer innötta ångesten, för det är långt ifrån färdigt! Hela min gamla lägenhet står stökig och väntar, full av minnen och min sista egentliga anknytning till något som haft sån enorm inverkan på mitt liv.

Imorgon är det städning bland alla gamla gömställen. Ska sopa bort allt grus och annat oidentifierbart från mitt golv, slänga gammalt puder och rouge, alla rosa små burkar, de tusentals sparade apodospåsarna, de tomma paken snabbkaffe och oboy. Torka av alla lister och montera ihop sängen, samla in alla gamla skor jag kan hitta, flytta cyklen och tömma förrådet på allt som var "då". Jag tänker faktiskt dra upp persiennerna helt och ta en rökpaus under trappan utanför men aldrig låta blicken genomsöka varken gräset eller gruset eller mållöst vandra längs med tegelväggarnas skarv mot marken. Och det ska faktiskt bli så skönt at skratta bort dammet som får mig att nysa sådär som de säger att hjärnan exploderar av, men jag har alltid nyst inåt ändå.
Men jag ska spara alla de skrivblock som dokumenterat så mycket att de nog vet mer än jag själv. En dag kanske blodstänken och de spretiga bokstäverna visar mig lösningen på pusslet som nästan tog över mitt liv.

Oj vad jag skriver, kan skriva så mycket och säga så lite att du måste varit där för att förstå mina diffusa läs-mellan-raderna-hintar, men skönt att skriva allting ändå. Insåg precis att det här är första gången jag känner det som att jag verkligen flyttar hemifrån! Så överraskande insikt att tårarna började rulla. Men när jag lämnar nyckeln ska jag inte gråta, jag ska skratta när jag går!

Flytt: avslutet jag råkade skriva en dikt om

2010-05-30T16:11:00.000+02:00

Jag har inte haft orken (för tiden har ju egentligen) att uppdatera bloggen om allt som händer nu. Dagarna rusar förbi och två lägenheter ska bli en, typ. Destination: varberga, och plötsligt blir jag medveten om alla små saker jag kommer sakna här på studentgatan. Och de stora. Plötsligt blev den efterlängtade flytten till våran riktiga lägenhet skrämmande oförutsägbar. I'm a beeing of spontaneous rutines, my organized chaos is unpredicably reliable, I see kind of clear behind these tears, sleeping to forget my dreams.

Och så skrev jag något spontant som jag chansar och lägger upp här. Så mycket känslor att jag inte hunnit känna efter än.Tystnaden som aldrig uppstår så länge jag finns här
Jag har en bok full med ansikten som iakttar mig.
Fulla ansikten och extremister åt alla tänkbara håll
Självmordskandidater i ät-inget-för-i-helvete-rekord!
Mamma, pappa barnflickan slår knut på sig själva i strävan efter perfektion
Vad gör alla just nu?
Vem förutom stressad flicka flyr in i såna onödigt övertänkta önskningar.
Två röster utanför dörren som jag lika gärna kan lämna orörd när det finns fönster
Studentgatans charm har någons sperma i alla buskar
Men inte har de några själv.
De bandade känslor domineras av sorg för grannskapet som föder galenskapen
Vi vidmakthåller roller alldeles för länge men när de faller faller de hårt
Sådär som nog alla vill ha det
Språket jag pratar flytande är mer ett jävla familjemål än modersmål
Studentiska uttryck jag möjligen myntat själv och trovligtvis hållit för mig själv
är ändå accepterat.
Jag är aldrig ignorerad på ett sätt jag känner nästan överallt annars
Bubblan sprack för nästan ett år sedan, sen sprack alla vi en efter en
Men sånt som annars får mig utslängd, utestängd och utstött är fortfarande
näst intill obligatoriskt i mina kvarter
För många som är för lätt dras ner
Lägger sig på min nivå för jag behöver sällskap mer än misery loves it

Alla hör och alla ser
Misstag på misstag och jag bara ler
Bara lite, lite mer
och borde inte ignorera mer

____________
Sen var mina mail randomly pricksäkra på nåtgot sätt, så picture there you go.

Skuldsatt över huvudet och ända upp till slutet av atmosfären

2010-05-13T19:48:00.000+02:00

Att min ekonomi är i rännstenen är nog ingen nyhet för någon. Räkningarna har samlats på hög i bokhyllan tills de ramlar ner och jag inser att högen med inkassokrav är verklig och måste tas tag i. Ändå krymper den aldrig. Jag betalar tusentals kronor för tandläkarbesök jag missat för att jag inte haft råd att laga min tand med hål som förmodligen borde göra rejält ont snart såhär ett år efter att den skulle ha lagats. Sen är det de små sakerna, paketet med cigaretter jag lånat av en kompis, småsummor de lagt ut som jag egentligen inte hade täckning för men lovar att betala tillbaka. Och så bomben min älskling släpper över min redan trasiga ekonomi - jag är skyldig honom 8000:- för att jag praktiskt taget bott hos honom sedan vi blev tillsammans.

För mig blir det en chock eftersom jag hela tiden fått så mycket hjälp av min familj att klara av min egen hyra, och vård, och allt man behöver för att överleva en liten stund till. Han refererar till ett samtal vi haft där han förklarat att om jag ska bo med honom i hans etta på 18kvadrat ska jag också betala halva hyran, men eftersom jag inte KAN det fick jag vara här ändå. Min lägenhet 20m bort har stått tom med undantag för en vän som lånade den ett par månader, utan att betala ett öre av min hyra såklart, vilket jag tyckte var helt okej när han inte hade inkomst. Den står ändå tom, och jag betalar ändå lika mycket, så resonerar jag. Dessutom har jag själv varit i den situationen och haft vänner som bjudit in mig till sig, tagit hand om allt och stått för alla kostnader tills jag kom på fötter. Trots sina egna ekonomiska problem var det en självklarhet, som räddade mig. Han är för övrigt än idag min bästa vän och kanske för snäll.

Hur som helst är det så jag liksom tar för givet att det är och insikten att mitt sällskap räknas i kronor och ören är ganska outhärdligt. Rätt ska vara rätt, men jag blir upprörd och känner mig lurad. Om allt ska vara rätt kan man väl dra av saker från skulden som mina närmaste hjälpt mig med? Kanske inte allt de gjort för att hjälpa mig undvika kronofogden så i alla fall de otaliga sponsringar med mat till oss båda. Det är lite mer sällan nu men det är fortfarande min mamma och min mormor som på något sätt lyckas få sina pengar att täcka våra matkostnader några gånger i månaden. Tänk om man räknar ut alla skulder jag har till alla som någonsin hjälp mig så? Jag skulle inte stå ut.

This is how we party. Take the blue or the red pill?

2010-05-09T18:32:00.001+02:00

Helgen har gått i ett och jag har sprungit fram och tillbaka, alltid jagande efter nästa nöje bara för att kunna slappna av i stunden där jag faktiskt känner att allt är perfekt. Har gjort en intressant observation som jag tänkte försöka mig på att skriva ner. Just det här leder till en väldigt stor del av mina problem. Titta - sån insikt jag har fått av DBT:ns kedjeanalys! Det är känslan som inte har något namn än, som är hemsk men knappt märkbar och som visar sig väldigt olika, och upptäcktes av en slump i mitt festbeteende, så here goes.

Allt börjar med en okänd situation, som inte alls känns jobbigt, bara inte som vanligt. Fest, men inte samma rutiner. Jag går in i ett rum där 98% av ansiktena är okända och de få jag känner verkar ägna uppmärksamheten åt de nya, mer intressanta och roliga människorna. Utan att jag vill, eller ens märker det, börjar jag testa gränser, inleda tabubelagda konversationer och se hur lång tid det tar innan de inte orkar med mig. Sen hittar jag någon jag känner förstår mig helt, kanske för att den inte har något emot mig så länge mina provoceranden riktar in sig mot "de andra". Och så fortsätter jag så - trappar upp rollen som den konstiga och återvänder till den som förstår mig när jag lyckats jaga bort dem. Utan tanke på de egentliga människorna går jag helt in i den här leken som får mig att stå ut med alla okända människor. Bättre att veta att de tycker jag är jobbig än att inte veta vad de tycker alls.

Efter en sån kväll fattar jag faktiskt inte varför någon alls vill ha med mig. Då är det extra skönt att väga upp det med nästa kväll spenderad i en trygg miljö där jag visserligen KAN bete mig lika irrationellt, om jag känner för det, men jag måste inte på samma sätt. Det är frihet att släppa kontrollen i sällskap med människor som jag känner kan hantera det. Barnslig glädje som aldrig får ta slut för då försvinner allt, allt! Klockan är hemsk och påminner hela tiden om att snart försvinner de som gör det möjligt att slappna av såhär. Därav titta-på-klockan/se natten bli ljusare/höra påminnelser om dagen därpå paniken. Så jag kan se hur det hänger ihop, vilket är extra jobbigt när jag inte kan göra något åt det. Would you take the blue pill or the red pill?

Haha, komisk sak ^^

2010-04-30T17:08:00.001+02:00

Var bara tvungen att lägga in en bild på ett roligt mail jag fått!

Sen kan jag ju passa på att berätta också att valborgsfirandet står för dörren och det ser ut att bli en helkväll med min pojkvän, min fina syster, hennes pojkvän och kanske några vänner! Ska bli trevligt. Well, måste springa snart så det här är allt jag hinner berätta. Ha en bra valborg allihopa!

Saker blir gjorda

2010-04-27T14:53:00.001+02:00

Jag har fått in lite rutin på att göra saker igen, viktiga saker alltså. Har sagt upp min lägenhet, skrivit kontrakt på nya lägenheten, betalat räkningar för 2500:- och då har inte hyran dragits än, tvättat, ringt samtal, fyllt i mina veckokort till DBT:n, postat brev, hämtat ut meds, tjatat om ny läkartid, handlat nödvändiga saker, städat och stökat ner igen. Det är väl dags att städa igen då. Svettas fortfarande av den outhärdliga värmen vinterjackan och släpandet på påsar genom stan frammanade. Det är inte vinter längre, och det känns. Jag har klippt lugg igen och det är ljust om dagarna. Men nätterna fortsätter att jaga mig. Igår var det dock migränen som höll mig sömnlös ända tills jag nästa dag fick näsblod och huvudvärken släppte helt mystiskt. Idag har jag köpt huvudvärkstabletter. Hit me, you can't hurt me!

Spontan rapport

2010-04-16T23:26:00.001+02:00

Tänkte bara säga två saker. För det första, det har varit en jättemysig kväll hemma hos mamma idag. Åkte dit med pojkvännen Gustav och hjälptes åt att laga tacos, sen blev det mys med diverse gott framför "Talang" på tv. Bra kväll indeed.

Och den fortsätter förhoppningsvis! Just nu sitter jag hemma hos Michel och dricker en öl och umgås, vad som händer sen får framtiden visa. Ha det bra tills jag skriver igen, gärna längre! :P

"Getting away with it all messed up - That's the living"

2010-04-07T18:00:00.002+02:00

Jag vet inte varför jag känner såhär ibland. Jag vill att andra också ska göra det, tror jag. Bara för att jag inte kan förklara. Jag vill veta varför jag känner saker som gör så ont när alla andra klarar sig oskadda. I alla fall som det ser ut. Känner de sig också jävligt missförstådda? Jag tänker mycket men pratar mycket mindre på senaste tiden. Jag lever inte längre i min egen lilla värld, jag lever tillsammans med alla andra och ändå känns det mer ensamt än någonsin. Jag är inte huvudrollen i min egen thriller, livet är ingen mardröm, det är bara ett liv som alla andra. Som alla andra men en dålig kopia. Jag är kanske ett måndagsexemplar, jag går sönder mycket lättare.

Oh, the waiting!

2010-03-30T20:34:00.000+02:00

Vad har hänt på senaste tiden nu då? Jag har fyllt 22 och i helgen hade jag en jätterolig födelsedagsfest med massor av underbara vänner. Tack för en rolig kväll alla! <3

Den här dagen har däremot bara känts som en enda lång väntan. Onlinespelet jag flyr till om dagarna har någon maintenance och är nere i 36 timmar, vilket medför enorm abstinens och försök att ersätta det med andra spel... vilket inte lyckas. Och så vaknade jag tidigt imorse såklart, av en mardröm som var alldeles för verklighetstrogen, utan Gustav bredvid mig för han har fullt upp hela dagen med att hjälpa sin familj och jobba. Så jag är ensam i lägenheten och timmarna har gått segt framåt. Ja just det, kom på en sak - jag har helt slut på mina meds nu för min läkare har skrivit över mig till DBT-enhetens läkare. Problemet är att de inte har någon läkare och jag hamnar i mitten igen utan kraft att lösa allt. Därför har jag varit utan medicinerna ett par dagar nu, vilket kanske är anledningen till att jag sover så dåligt och drömmer hemska mardrömmar varje natt och har ont i huvudet med allmän sjukdomskänsla hela dagen. Blä.

Nu har jag ändå äntligen tagit mig fram till kvällen och hoppas den blir mer händelserik. Seg i huvudet av alla tankar som snurrar när jag är för mig själv. Passiv och otålig. Men imorgon blir det mer att göra, för då ska vi titta på en lägenhet! Jag har aldrig gått på visning av lägenhet åt mig själv, känns så vuxet på nåt sätt. Vad ska man titta efter? Jag är nöjd bara den är större än den etta vi tränger ihop oss i nu, och har eget kök. Så är det bara att hoppas på att få den sen. Imorgon kommer nog pengarna, ska bli skönt.

Släpp fångarna loss, det är VÅR!

2010-03-20T18:29:00.001+01:00

Det blir glest mellan inläggen nu, men tätare mellan gångerna jag lämnar lägenheten. Därav "släpp fångarna loss". Min himla årstidsdepression börjar nog släppa sakta men säkert och jag är nästan en riktig människa igen. Skönt. Här kommer ett bevis på det med en video som skulle kunna heta "saker jag är glad för", SÅ positiv är den! Take care, så känner jag förhoppningsvis snart igen för att skriva i bloggen igen.

Makeover

2010-03-01T15:34:00.000+01:00

Hej, för första gången på väldigt länge. Bloggen känns lite död och behöver en nog makeover för att komma till liv igen. Bort med det gamla och in med ny inspiration och motivation. Jag vill också ha en makeover, så jag började med att klippa mitt hår lite spontant i fredags. Inte för att det blev någon märkbar skillnad för andra, men det kändes bra att göra något för att hitta min nya identitet. För det är det jag egentligen söker efter. Jag har varit inne i en förrvirrad period där det jag brukade ha trygghet i försvann och jag inte vågade, eller orkade, leta efter nya saker att känna trygghet med. Fritt flytande ångest som tar sig uttryck i en smärtsam apati och likgiltighet. Som att vara precis under ytan, känna hur man sjunker men inte få den där nära-döden-kämparglöden som får en att ta sig upp för att andas igen. Och ändå aldrig sjunka ordentligt, bara stagnera och distrahera, inte orka mer men ändå aldrig ge upp på riktigt. Purgatory indeed.

Men något har hänt, och idag känns det som att vintern och mörkret kanske äntligen är över. Nystarten ett faktum som vill bli förtydligat för alla med ny stil, nya intressen och en ny jag. Om jag bara inte var så pank. Men bloggen kan i alla fall få en ny design, jag tror jag faktiskt orkar det nu. Och tills vidare får ni en bild på mig med lite förändrat hår och helt förändrat förhållningssätt till livet.

Awake and unafraid, asleep or dead?

2010-02-14T21:23:00.001+01:00

Emosång i rubriken som egentligen inte beskriver mycket alls av vad jag känner just nu, så bortse från det.
Det som stämmer är väl sömn-delen. Jag är trött, trött, trött och sover gärna bort både en och två dagar. Vaknar där emellan för att känna något enormt sug efter chips, mat eller godis, och blir trött igen. Hinner kanske spela lite MapleStory, känna lite press på mig att göra saker som jag ändå inte orkar med. Ens de enklaste sakerna blir stora utmaningar. Måste skicka in papper till soc så jag kanske får pengar nu för första gången sen i december... måste, borde och orkar inte.

Men idag har det varit en bra dag, trött men bra. Alla hjärtans dag med middag hos Gustavs familj (och jag somnade i bilen både på väg dit och hem), sen lite spelande och umgås med Gustavs vänner som kom hit för att spela magic. En trevlig dag, men tröttheten smyger sig på igen. Gud så skönt det vore att bara lägga sig ner och blunda lite, lite, lite....

Vlogg tillägnad alla som står ut med mig, och en liten update och tjat om samma saker om och om igen på köpet

2010-02-06T22:33:00.000+01:00

Jag har skrivit låånga, långa inlägg som jag aldrig publicerat där jag ventilerar alla mina känslor om vänskap och att låta en vän gå sin egen väg och ändå känna saknad men utan ilskan som kontrollerat mig då och då. Kanske är det lika bra att inget av det jag skrivit blivit allmäntillgängligt på internet, för då har jag det jag skrivit som min egna lilla skattkista av roliga, sorgliga, motiga och rent ut sagt underbara minnen som ingen kan ta ifrån mig. Så jag har väl sakta börjat se att det faktiskt finns så många i min omgivning som vill mig väl och kanske har bättre förutsättningar att hjälpa till på sitt eget sätt, ingen kan vara mitt allt, inte ens jag själv eller de som lever så nära att de slukas av mitt svarta hål. Typ The Big Empty, och jag måste erkänna att jag måste bete mig idiotiskt åt ibland bara för att själv få upptäcka det alla hela tiden försökt förklara. Så jag fick till sist motivationen till att spela in en något osammanhängande vlogg i äkta Borderbreaker-anda, spontant såklart, men för att visa att jag fortfarande kan tänka, känna och uppskatta omtanke även om jag kan verka respektlöst avvisande mot de som egentligen bara vill att jag ska må bättre. Jag har inte bara en cirkus av känslor, jag har ett helt frkkin Six flags-tivoli, och jag måste åka allt. Alltså uppleva alla känslolägen själv och till sist lära mig att hitta tillräckligt bra för att våga mig på att försöka förklara något för alla de som hjälper mig. Jag är både utmattad och hoppfull för en gångs skull och eftersom jag känner att jag mest utnyttjar alla utan att ge något tillbaka kommer här en tankedump på film för att få ur mig lite av de tankar jag har efter att själv fått komma till insikt om hur underbara människor jag ändå har i min närhet. De som lever åt mig när jag bara vill lägga mig ner och ge upp, som jag försöker lita på för ni betyder mer än ni anar, så här är lite babbel för att få er att ana att ni gör skillnad i mitt liv, faktiskt. Ta åt dig äran om du vet med dig att vi umgåtts något de senaste veckorna, cause I only come out at friday nights and every second counts. GO!

Sjukskrivning nästa?

2010-01-29T16:46:00.002+01:00

Det händer nog tillslut. Inte säkert men det faktum att Den vilan jag trånat efter alla dessa år och övertygat mig om att bara jag klarar EN sak till utan anmärkningar, lägger ännu en lyckad (men meningslös) prestation på högen där man samlar på såna för att en dag, om man är tillräckligt duktig, få vila från alla krav och måsten utan skuldkänslor och stress. Fläckfri på pappret är lika med lättnad att se fram emot. Alltid se fram, spara det bästa till... ja när egentligen? Jag sparar och sparar men är inte ens säker på att framtiden finns. Den finns i alla fall inte i det nuet som jag hela tiden försöker uthärda genom att tänka på allt välmående jag tjänar in till senare. Sen är det bara att fortsätta så och jag känner mig som en svag människa när jag erkänner att jag inte orkar. Jag viftar med den vita flaggan för jag vill faktiskt överleva, tror jag, just nu i alla fall.

Så på vissa fronter känns det som att hopplösheten ändå bidrar till någonting för en gångs skull, jag vet bara inte vad än. En glimt av hopp i att erkänna mig övervunnen av mig själv, och stå för det. Är det DBT:n som talar redan efter andra besöket som skedde idag? Jag fyller i hundratals frågor på papper, måste se det svart på vitt, båda samtidigt. Wow, jag är nog botad, så, vill du ha kvar mig nu världen? Mytomani - jag ljög eller önsketänkte. Egentligen dricker jag vin. Jag gör i alla fall något, vad gör alla andra?

"Disarm me with a smile, cut you like you want me to"

(Och ett tack till Magnus för den fina och inspirerande kommentaren som jag just nu inte har krafter att svara på mer än att säga tack. Och ska lyssna på låten! ^^)

I'm alive, I'm frkkin lost

2010-01-27T13:42:00.001+01:00

Ville bara säga att jag fortfarande lever, trots allt. Men det är inte ens frivilligt nu, min kropp ger upp helt på egen hand och sjukhuset sätter än en gång bandet runt min handled som förtydligar det uppenbara: jag är lost.

Men ändå finns lite ljus nu, min underbara Gustav hjälper mig genom dagarna och jag hade verkligen inte klarat allt som hänt på sista tiden utan honom. Älskar dig!

Jag drömde om min f.d. vän igen inatt, att on flyttat men ville ta upp kontakten och skrev det här på min blogg. Naivt.

Och facebook är också ett avslutat kapitel, för tillfället. Jag kan avsluta kapitel många gånger om och ändå fortsätta läsa. Men meningslösheten i vissa sysslor är så mycket mer tydlig nu, så jag orkar inte. Bra? Dåligt? Rätt eller fel? Vem bryr sig och vem läser ens det här? Jag, om inte annat, och det kan vara skönt att skriva av sig även om det innebär att man måste konfrontera känslorna man helst undviker. Jag säger alltid "man" fast jag menar "jag", känns mindre egocentriskt då men nu avslöjade jag det och bryr mig inte om någon tänker att jag är en attentionwhore. Jag önskar jag vore så mycket bättre, så mycket mer än vad jag är idag. Nu har jag i alla fall insett att ALLT MÅSTE FÖRÄNDRAS. På ett sätt har det redan börjat, jag fick en tjuvstart där.

Men allt det där är sånt jag helst undviker att tänka på för det är nästan det enda som kan få tårarna att rinna nu. NU får de inte rinna, räcker med att den här olidliga tårögdheten måste distraheras. Jag finns i MapleStory om det är nåt, jag är en lvl 36 Nightwalker och går under namnet Desthroid. Jag kan gömma mig i skuggorna där, osynlig och osårbar. Brb? Kanske....

Kanske, kanske, tillslut att någon förstår mig, kanske för mycket - DBT-samtal 1

2010-01-22T17:44:00.000+01:00

Jag har lyst med min frånvaro kanske, eller med min ambivalens och impulsivitet. Jag orkar inte med internet längre som jag gjorde förut. Orkar ingenting, men tog mig ändå iväg till mitt första DBT-samtal med mycket hjälp av min älskade pojkvän Gustav. Det stod en filmkamera mitt i rummet, skönt - nu slipper jag leta efter dolda kameror på alla möjliga tänkbara ställen. Struktur som fick mig att sänka garden men även om jag kände att det här inledande besöket var positivt vet jag varken ut eller in vad gäller att orka jobba så otroligt mycket med ALLT. Allt ska förändras, alla tankar ska kopplas om, alla försvar rivas ner och förhoppningsvis ersättas med vad det nu är som ska vara där istället för den eviga tomheten. Jag hoppas, hoppas men känner mig realistisk nog att inte än en gång sätta allt hopp till en enda sak/person/beteende som ska fixa allt helt plötsligt.
Det går inte till så hur mycket jag än ibland kan känna det och låta mig ryckas med. Men känslor ska man känna, tillåta sig att känna, inte förneka eller fly ifrån. Just nu känner jag mig besviken på mycket i livet, "is that all there is?" och ändå kan jag inte uttrycka det. Rastlöshet av värsta slaget. Som att tänka i timmar på att det är dags att ta en dusch NU, och skjuta upp på det tills känslan av stress redan tagit över resten av dagen.

That is all there is.
I don't aim, I shoot to miss
Little miss Misunderstood
Not reacting like I should?
Noone there to read my mind for me
Awful taste in music is not even a taste no more
Wannabe-nerd just /ignore

Suttit fast i tankarna, analyserar min fasad utan resultat, skyller på det när jag nog egentligen bara är onaturligt lat

2010-01-18T13:22:00.001+01:00

Vart ska jag börja? Tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, känner, känner, tänker. Ska försöka att förklara så ta det som det är, spontant och faktiskt redan nu föråldrat. Dags att skramla ihop mynt och bege mig till pressbyrån för att köpa cigg, men fastnar bara i allt, så lika bra att släppa ut det för allmänheten. Kanske kan gå vidare nu.
_____
Jag är inte min borderline på ett sätt jag borde vara, det är just därför jag inte kan. Vill smälta in, stänga av och inte märkas, står inte ut med känslan av att vara ensam. Kallas osjälvständig personlighetsstörning men får jag inte tid för mig själv ibland blir det outhärdlig närhet. För mig också, jag vet vad jag gör fel för jag pluggar ju till beteendevetare och får alla rätt eller ingen närvaro alls. Det går i perioder de ville kalla depressioner men också det vart depressiv personlighetsstörning och ännu mer av "ingen hjälp for teh crazy chicks, de söker bara adrenalinekicks", självmedicinera är inte bra, utskrivet att föredra men nu får du fel meds för det, förneka en redan förkastad flicka det som skulle ha förskrivits, men icke, "det är du själv som förstör" Och nicka, förnedrad. Mothugg möts alltid med föreställningen om mig som förlorare, för mycket kritik och ingen försoning. Förbered för nästa våning, nästa fördröjda försök till hjälp. Förintelsen av det försvar jag byggt upp, står utan försvar och förgås av den oundvikliga försämringen, förstås.

Jag önskar jag var någon jag kunde förstå och stå för. Vill umgås, utvecklas, förbruka mina tårar och aldrig mer gråta när jag själv är förövaren. Vill skratta, sörja, skriva och lösa allas personliga gåta, dela livet med de jag älskar, minnas och förlåta de som inte orkat.

Spendera tid med min pojkvän, finnas där för och de få som består, förtjänar sin titel med blod, svett och tårar.

Men jag vet ingenting, hur når man någonstans förutom att räkna åren med ärr och mediciner. Räkna kalorier så jag en gång i tiden nästan försvann, äntligen vann över skolsysterns förutbestämda viktkalkyler. Förenats med fröken anorexi, ansvaret som kommer med evigt förtroende. Förringa det inte, jag skulle inte överlevt men nu hittar jag ny trygghet att förlita mig på lika fördomslöst och förblindad. Jag ser inte något, vem är det som för?

Nu förpassar jag tiden med värsta typens ångest. Som förfrusen av rädsla, förlamad av skräcken jag bygger upp stort som hela sjukhuset. Vilket jag förövrigt vill undvika, psykvårdens nedbrytande behandling av "såna som mig" passar inte "oss", förlorade själar förs över till nästa.

Specialister förkunnar vem jag bör vara, alla med fokus på sin lilla del av en kropp som för i helvete faktiskt sitter ihop och bildar en människa. De gapar förundrade, glömmer sitt schema och allt de förberett. I wish, men de bryts inte ner så lätt.

Så här sitter alla kroppsdelar med olika behov utan förmåga att göra nåt av det. Förpackningar med allt som ska ge mig hälsa är förbrukat men utan förbättring. I brist på förvaring förnekar jag min egen förstörelse.

Festa, leva för sekunden, behandla andra som jag tror de behandlar mig, provocera och briljera. Kanske en dag doktorera i att bemästra mina känslor. Försöka, lyckas, glädjas, misslyckas, stagnera och vilja ha mera av smärtan jag känner till så väl. Destruktion, för destruktion är bättre än annihilation. Leka med livet och interagera på det enda sätt jag förmår. Förgifta meningslösheten. Tomhet, smärta, jagande efter känslan som inte finns i riktiga livet. Det seriösa livet, kallat det verkliga, är ofta långt från mitt liv, för att ibland försvinna helt. Implodera, utan förvarning kollapsa, inte ens jag kan tolka mig själv. Explodera, vasst verbalt attackera den som vill mig väl, fördjupa såren som förkroppsligar min egen inre frustrering. Klär mig stolt i den mundering som kan få nån att förstå. Så mycket djupare än sånt som de som faktiskt har värderingar kan tyckas rimligt oavsett förtvivlan. Att sakna självbevarelsedrift är inte förgrunden till gemene mans alla funderingar. Men fördömer ni mig så förvandlas jag mera.

Hitta trygghet i att definiera sig med stämplarna och diagnoserna. Elaborera roller till absurdum. Påpeka att jag är inte dum, men jag tänker inte ens i samma låda som det sägs man ska tänka utanför. Tro att jag har tagit mig framåt lite mera och som jag minns det diskuterat chips med tjejen jag för tillfället hallucinerar finns. Reagerar med ilska jag sen inte ens hinner reglera, det är inte meningen att göra mer än jag redan har gjort och inte står ut med.

Nästan tvångsmässigt skrämma människor för att sortera ut de som vill försöka reda ut det som om och om pressar gränsen mot relationers abrupta slut. Inte stå ut, dö och komma hem igen, för att direkt ta nya tag med livet jag aldrig tar för givet så som med nästan allt annat. Så sjukt jävla förbannat svårt att finnas till och från, gå från älva till demon, ställa upp och säga ifrån, men när och hur vet bara dem. Klar jag själv blir mest blottad och naken. Balansgången håller mig ofta vaken, nätter som den här där allt jag gör är slösar tid jag aldrig får tillbaka men inte kommer sakna heller. Orkar inte längre försöka, måste göra. Antingen eller. Runt, runt, runt i de vildaste karuseller. Kastar mig in i allt jag tror att jag klarar, nästa dag ännu fler besvikna människors klagan att lägga till listan som jag faktiskt ska ta tag i.

Måste ta mig själv i kragen, vet ju inte ens vem "jag" är utan alla era speglingar. En kantig, bräcklig, ful fasad och inget mer där inuti, som jag än missat att jag lurat i en annan, riktig individ, att det är värt allt sen i längden. Jag tror inte mig själv nu längre. Och kanske för jag över känslorna jag känner när de tär på mig så jag kan känna att de kan förstås, och allt jag vill ta hand om blir oundvikligt sämre och sämre. Förlåt.

Jag känner ändå att färgen är på väg tillbaka tillslut.

Nytt år, nytt allt - något sorts uppvaknande

2010-01-14T05:17:00.001+01:00

Det slog mig lika plötsligt som paniken slår till när jag ser hur klockan springer iväg att jag omedvetet påbörjat någon slags förvandling av mitt liv. Imorgon ska jag iväg på ett ångestfyllt första samtal på en ny vårdenhet och nya terminen på skolan drar igång och dessutom börjar min riktigt stora satsning på DBT om någon vecka. Jag vet inte vilket av allt som känns mest oroande. Allt kan gå så fel ifall det någon gång går lite bra. Hela tiden har jag den här diskussionen i mitt huvud där ena sidan känner hopp och motivation medan den andra förbannar hela tillvaron och allt vad hopp heter för mig. Jag blir arg på mig själv och andra får stå ovetande och ta emot. Då blir jag arg på deras oförståelse och därför också på mig själv som beter mig så illa att jag får de jag älskar att behöva ta avstånd från mig för att orka med livet.

Jag tror i alla fall det är ilska jag känner, det är den enda känslan jag verkligen vet (och nästan aldrig erkänner för mig själv) när jag känner den. Det är sånt kaos inom mig egentligen att jag inte ens tillåter mig att sitta och skriva av mig i ett block som är bara för mig. Varför? För att jag vet att jag mår bättre av det och det är ju själviskt! Det är också egoistiskt att må dåligt, vilja bli omhändertagen, ha rätt att vara den man är ifall man inte presterar något konkret som bevisar att det inte är med flit jag skriker efter förståelsen jag aldrig kan unna mig själv att hänge mig i även när det känns som att någon kanske förstår. För i bakgrunden ligger skammen. Den där jobbiga "förlåt att jag finns, jag gör bara fel, jag ska sluta störa er" som i sig är det människor i själva verket stör sig på. Subliminal självömkan. Jag får inte må bra, vill verkligen må bättre men sitter fastkedjad i min lilla värld av förföljelsemani och konspirationer och en sån ofattbar ensamhet att jag gräver min grav djupare och djupare för att slippa den värsta känslan av dem alla som alltid hotar att rycka undan marken jag för tillfället fått fotfäste på. Övergivenheten som inte kan förklaras eller rättfärdigas. Ensamhet.

Från Borderbreaker genom tiderna

Jag måste nog göra om min bloggdesign känner jag också, skapa en ny fasad för den gamla är full av sprickor. Gäller mig själv också, ja.

Med en bitter eftersmak och lånad tröja

2010-01-12T21:29:00.001+01:00

Jag har mina egna sätt att överleva, ibland blir jag elak och arg och spelar in spontan vlogg vilken jag ändå lägger ut nu trots att bitterheten övergått i det gamla vanliga gnagandet... Ändå, äkta och hånfull, precis som ni vill ha mig:

Jag måste ta tag i allt nu. Måsta bevisa hur fel alla hade om mig, att jag visst klarar det! Ska vi byta tillbaka allt vi lånat ut till varandra på obestämd tid nu? Tiden känns ganska så bestämt över nu så.

Sörjer för min ängel som var mänsklig ändå och omöjligt kan orka ta hand om mig för alltid

2010-01-11T17:13:00.001+01:00

Jag måste vara ärlig nu, tillslut. Jag skriver rent spontana känslor just nu, men hoppas Du vet att du alltid kommer vara ihågkommen med värme för mig.

Trots det.
Jag känner mig jävligt lurad, eller sviken, eller tillslut rättvist behandlad av den jag tidigare såg som min trygghet i tillvaron och bästa vän. Den som alltid ställt upp, den som varit min mamma när jag inte vågar visa min egen mamma alla hemska känslor, den som varit min psykolog när vården skiter i mig, den som varit min enda vän när jag levde under ständig bevakning och kritik av en f.d. pojkvän, den som fått mig att le trots alla tårar, den som var som en syster fast ännu mer. För trots extrema motgångar och hur jag behandlat henne har hon ändå varit den enda som alltid funnits där när allt rasat. Och det har det gjort ofta nu. Det är mycket att ta för någon som själv inte orkar med alla livets tvära kast och orättvisa behandling. Kanske för mycket, det vet jag, och det ÄR ett jävla jobb och stort ansvar att vara någons livlina så som hon varit för mig, det kan jag inte förneka. Hon har varit den jag sprungit till i desperation när mitt gamla förhållande höll på att knäcka mig, bara för att sitta där helt hysterisk, sen apatisk med hennes tröstande ord i bakgrunden och sedan utan förvarning slitit mig loss ur kramen och sprungit tillbaka igen. Det var dagen innan jag fyllde år och ändå var det hon, inte min dåvarande pojkvän, som följde med till min familj och firade ännu ett år av överlevnad. Det var då hon inte bara gav mig sitt hjärta för att mitt var trasigt utan också gav mig en födelsedagspresent jag aldrig glömmer som bevis för vår eviga vänskap med ett brev olikt alla andra brev jag fått förut. Det fick mig att gråta av lycka och värme trots den tidens dagliga mörker med självmordstankar, destruktivitet, isolering och nedvärdering. Jag har fler gånger än jag kan räkna kastat alla mina känslor i ansiktet på henne och hon har ändå accepterat mig för den jag är och fått mig att överleva i de svåraste stunderna. Den enda vän jag sagt ärligt att jag älskar.

Just därför gör det så ont nu. Så fruktansvärt, otroligt, sjukt ont att inte längre veta att hon finns där, men ändå respekterar jag det. Det är ett under att hon orkat så länge, så mycket och så bra som hon gjort. Därför kan jag inte säga att jag blivit sviken nu, hon behöver ta hand om sig själv och att någon tar hand om henne som jag försökt men aldrig helt lyckats med. Det är hon som blivit sviken av mig, om och om igen. Det är hon som känt så som jag känner nu - ansvar och hjälplöshet, sorg och ilska och ovillkorlig kärlek, omtanke och självförnekande, stark, modig, hoppfull och så fruktansvärt liten och rädd. Det är inte konstigt att det tillslut blir för mycket. Men det som fick mig att skriva allt det här officiellt var när känslan av hopp inför fortsatt vänskap helt försvann av något hon skrivit där det verkar som att jag aldrig ens funnits. Kanske var allt bara en stor psykos som jag nu kommit ur, men tårarna rinner varje dag sedan hon helt tagit avstånd för att ta hand om sig själv. Vilket jag både förstår och stödjer henne i, och avskyr med en överhängande känsla av oförståelse för hur allt bara ändras sådär. Så snabbt och så radikalt att jag inte ens räknas som någon som ens påverkat hennes liv det gångna året (även om jag påverkat det negativt är det skönare att höra/läsa än att bli utelämnad). Ambivalent och osäker på om det jag känner är verkligt. Så mycket tid har passerat utan att jag märkt det, så mycket saker jag önskar jag gjort annorlunda men nu är det som det är och jag måste försöka ta avstånd jag också för att inte sitta fast i sorgen och kunna gå vidare trots allt. Det gör ont. Förlåt.

Videoblogg med mycket tystnad men tankarna snurrar

2010-01-08T21:35:00.000+01:00

Ville spela in en videoblogg igen för jag bara förtränger och förtränger det som gnager, men verkar inte kunna prata fritt här heller. Inte helt konstigt egentligen, med tanke på att det är privata saker och jag försöker klara mig genom det, vilket jag kommer göra med hjälp av de som bryr sig och orkar ställa upp, ni är guld värda och alldeles för få!

Prenumerera på mer patetiskt pladder på YouTube?
Varning, så fort ni trycker på länken blir ni prenumeranter, stay awaaaaay om du inte vill bli destroyed. Eller Desthroid som mitt namn blir om man fattar sånt med ord.

Jag är en cynisk tant med smala ihopknipna läppar idag, take that!

Varning för den vandrande infektionen

2010-01-07T17:44:00.001+01:00

Nu börjar karusellen igen, läkare, underläkare, specialister och mer mediciner. Var på vårdcentralernas jourmottagning igår för mina stafylokocker som aldrig ger sig, trots två starka penicillinkurer. Fick i alla fall en tid redan nästa dag, idag alltså, till min vårdcentral jag inte orkat jaga mer. Senaste nätterna har jag legat ihopkurad under så mycket täcken och diverse andra varma saker och haft frossa som en idiot.

Läkarbesöket var såklart ännu ett misslyckat försök att kommunicera mitt mående, det fysiska den här gången. "Du måste äta mer grönsaker!" säger den kvinnliga underläkaren med utländskt ursprung när jag berättar om mina blödande bölder. Tillslut tar de ändå ett halsprov trots att jag knappt har ont i halsen och lungorna lät bara liiiite rossliga. De skulle bara höra mina pipande rosslande andetag som olyckligtvis inte infann sig just då. Jag var alltså hel och hållet frisk. Nästa! ...fast vänta lite, hon kanske visst är sjuk, på riktigt!

Men trots det visade halsprovet på streptokocker (som ger halsfluss, öroninflammation, influensa osv.) Och eftersom de bara tittar på utsidan ser de inte mina inre organ som borde vara på väg att kollapsa vid det här laget. Inte mig emot kanske. Så nu börjar ännu en penicillinkur som enligt underläkaren "ska ta bort alla bakterier och infektioner jag har på minst 6 olika ställen på kroppen". Att min nacke är så stel att jag inte kan böja ner den la hon ingen vikt vid, och varför skulle hon, jag har ju bara haft infektion i kroppen i 8 månader nu, allt blir bra med det Kåvepenin ju, så stod det på ett papper hon var tvungen att titta på för att veta vad jag skulle ha. Eller allt blir resistent och jag dör en långsam död i hjärnhinneinflammation eller något annat de inte ens tänker på. Ingen frågade om jag åt andra mediciner heller. Interaktioner och ännu mer trötthet, ännu mer till synes apatisk och svekfull, men egentligen gör det mer ont att inte orka än vad de här jävla sjukdomarna någonsin gjort.

Säger en sak, gör en annan

2010-01-04T16:48:00.000+01:00

Jag ville bara säga något, sen ville jag inte visa det, sen ville jag visa det. Kan aldrig fungera som jag vill.

Och så gör jag tvärt emot. Way to go. Jag ska bli bättre, och snälla ingen sympati för det känns bara värre. Tack,

Vlogg á la annieellen - läser mina gamla texter

2009-12-28T18:22:00.001+01:00

Ja, jag hade inget annat att säga så jag härmar min kära vän annie och kör lite högsläning av känslor från förr ur mitt block (aka. dagbok/lyssnande vän som aldrig säger emot). Även fast det var några månader sedan är det fortfarande aktuellt på något sätt. Mina känslor blir aldrig gamla liksom, de bara ÄR.

Och nu fick jag såklart mersmak för videobloggandet och vill spela in en till nu på en gång, men det känns bara onödigt. Borde göra det nån annan gång om ett tag men "om ett tag" finns inte, det finns bara NU, nu och NU!

Jag har förresten fått kallelse till mitt första riktiga psykologsamtal på DBT-enheten (specialistbehandling för borderline) och det känns läskigt. Ska dit typ den 22:a och känner redan ångest inför vad de ska tycka/säga/anta om mig utifrån min journal som snart växt till en decimeter i pappersform har jag sett. Måste vara mycket dömande ord där, borde begära en kopia på den!

Kram alla fina människor!

Sover bort känslorna

2009-12-22T13:55:00.000+01:00

De senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: försöker sova i bra tid för att kunna ta tillvara på nästa dag så tar lite av mina sömnmediciner och sover, vaknar mitt i natten och kan inte sova för jag kan inte andas ibland, det piper i luftrören. Känner ångesten ta över så försöker ligga ett steg före och tar resten av medicinerna jag sparat in på att inte ta hela kvällsdosen på en gång. Somnar igen efter lite rastlöst försök att lugna ner mig. Sover, sover, sover, kanske svarar i telefonen men tar inte in det som sägs. Zombiesover bort hela dagen eftersom den annars spenderas i jobbig ensamhet nu när Gustav jobbar ca 12 timmar/dag och jag inte har ork att ta kontakt med någon annan heller. Vaknar kl 20 och umgås med Gustav några timmar innan det är dags att sova igen. Inatt kunde jag inte sova, vilket förklarar vad jag gör uppe nu. Men det är jobbigt med den här obestämda rädslan som tar över mig när jag är ensam. Mitt mål för dagen idag är att:
1. Ta mig upp och äta något
2. Duscha
3. Våga mig ut för att kolla posten och röka
4. Ignorera känslan av panik som försöker ta över mig nu. Eller det kanske är nummer ett egentligen.

Men hur gör man för att klara allt helt ensam såhär? Varför känner jag mig så otroligt skräckslagen inför tanken på att gå ut, möta människor, ta itu med vardagliga sysslor? Varför ligger jag fortfarande kvar i sängen ens?

Inte rent spel av en man inom psykvården

2009-12-17T20:38:00.000+01:00

Har varit på läkarbesöket i måndags och sedan dess försökt smälta det och lägga upp en videoblogg om hur sjukt illa behandlad jag kände mig när det slutade med att vi bråkade och skrek och kastade det ena giftiga ordet efter det andra mot varandra. Allt jag egentligen gjorde var att ifrågasätta honom, och han förändras helt! Spelade in en 9 min lång vlogg där jag berättade allt, men så hänger sig internet (helt utan varningstecken, men det är ju så det brukar vara) och den försvinner helt! Då orkar jag inte. Jag orkade gå till läkaren och berätta allt, allt, och han beter sig så arrogant nedlåtande att jag tillslut sa att jag diskuterat med andra av hans patienter om han ens existerar eftersom han aldrig är tillgänglig, och han säger något i stil med "Skulle inte JAG finnas? Du är ju inte riktigt funtad i huvudet du!" och jag svarar med "NEJ, det är därför jag är här!!". Den tonen håller resten av samtalet som avslutas med att jag blir utkörd och säger "Nu hatar du säkert mig", varpå han svarar att "Nej, det har jag inte tid med, tror du inte jag har viktigare saker att göra? Hah!"

Har jag redan skrivit ett inlägg om det här?? Fick en skum känsla av att jag upprepar saker, men chansar och publicerar det direkt ändå. You gotta live a little!

They just make you worse... och sen: Pics, pics, bara bilder på mig!

2009-12-14T01:51:00.000+01:00

Okej, jag satt i timmar med PicasaWebbalbum och resultatet är ju inte särskilt spännande, blev några bilder. På mig endast, eller nja, min älskling Gustav var nog med på en och min underbara vän Annie följer också med på köpet. ^^

Det som egentligen hänt är svårare att bara slänga ihop ett inlägg om nu, undviker mycket men kort summé:
mått okej, mått sämre, känt mig plötsligt helt övergiven av ALLA (för de sover som man ska eller på annat sätt har ett liv), impulsivt tagit så mycket av mina meds att det blev ambulansfärd och kemiskt kol och en natt på AVA och påskyndat läkarbesök med läkaren som stått som min läkare nu i mer än ett år och som jag imorgon för första gången ska träffa. Är sugen på att göra en facebookgrupp för alla hans patienter för INGEN verkar ha sett/hört av människan, den skulle heta "Vi som tror att _._._._._._._. på örebro allmänsyk bara är följden av psykos!" Alternativt "Vi som ville ha hjälp men mår sämre efter att hamnat i psykvårdsträsket - överläkare förstör dig, underläkare försöker".

Jag har mycket att säga men än en gång, jag är alltid den som säger lite för mycket. Borde inte, ska inte, vill inte. Ännu en sömnlös ångestnatt att se fram emot?

Hittar ju i alla fall saker att göra (läs tvångsmässigt fastna i), här har ni resultatet av den senaste egocentrerade-titta-på-mig-JAG-FINNS(?)-projekt
Borderbreakers oviktiga men uppmärksamhetskrävande bilder på Picasa

Nu ska här efter mycket förberedelse för den skrämmande världen där ute rädslan trotsas och en cigg rökas i kylan, sen blir det att spela MapleStory för hela slanten. Najs ändring i tonen från uppgiven/arg/förhoppningsfull patient till iskall "Hah, I don't give a damn, this is ME, kill me if you get to annoyed or something something (I suppose, I suppose yeah!)." Nu blev jag tvångsmässigt fast i bloggandet istället så ska sluta innan jag tänker och skriver det jag tänker men inte tänker på vad man inte borde skriva. Now it all breaks down.

Tala är silver, tiga är guld...

2009-12-11T01:17:00.001+01:00

...och min tunga är fast i mitten av det. Hur mycket ska man säga, vad är okej att berätta och för vem?

Här har ni en bild jag tog bara för att förtydliga det hela:

Here we go again....

2009-12-08T16:56:00.001+01:00

Än en gång tar uppgivenheten över och jag måste lyssna på emopatetisk deppmusik och hata det mesta. Ta avstånd och glömma allt jag bara kan. Vara nedlåtande mot de som bryr sig, bara för att de bryr sig och jag inte orkar leva upp till det, att bli omtyckt för den jag är. Eller av någon slags känsla som kan beskrivas ungefär kolla-jag-mår-inte-bra-men-ffs-jag-försöker-ju-för-eran-skull-och-ni-ser-det-inte-ens. Det är inte för min egen skull. Ta inte det här fel men destruktivitet tröstar mig mer än omtanke i såna här perioder. Och det är egoistiskt. Jag är egoist, och för en gångs skull bryr jag mig inte. den enda autonomi jag kan uppnå istället för att hela tiden försöka vara till lags och hålla uppe fasaden av att jag skulle vara en någorlunda normal människa. Helt plötsligt också, inget har hänt, allt är ju bra, allt utom jag. Kanske just därför.

Ursäkta lite väl utelämnande bild. Men jag bryr mig inte, som sagt.

Vlogg - De ringde från psyk, i nästa sekund var de här och hämtade mig

2009-12-03T13:30:00.000+01:00

Lyckades i all hast få till en vlogg för att säga hejdå eftersom jag trodde att nu låser de in mig för evigt. Men till min förvåning var det underbart trevlig personal som för en gång skull hjälpte mig! Fick prata med läkare som verkligen inte var som läkarna där brukar vara, hon fixade remiss, tillfälliga meds för jag har tydligen varit felmedicinerad så de ska skynda på min läkartid hos läkaren jag haft i snart ett år och fortfarande inte träffat!
Jag var negativt inställd men tack vare läkaren, sjuksköterskan G och framförallt kuratorn M blev det en bra upplevelse som för en gångs skull fick mig att, ja, må lite bättre.

Här kommer filmen jag spelade in precis när vi skulle åka:

Videomani och spontanpoesi - en helt vanlig dag i tankestormsliv

2009-11-27T13:05:00.000+01:00

Ja, det är underhållning att se sig själv på film. Pinsam stolthet över hur olikt jag beter mig. Udda och som alla andra. Så här kommer ett till jag hade lagt upp på Min Netlog... WARNING!

Och ett nyare där gustav sitter i bakgrunden och ser ut att undra vad jag sysslar med. Svaret? Undviker tankar på saker way too hard att försöka sig på.

Blev spontant kreativ också, och här är resultatet

Random acts of violent kindness
Chaos, chaos, my asylum
Living like a bubbleboy
Girl
Woman, som får mig att tänka på "Pretty Woman"
Hora.
Som får mig att titta på klockan som också har insett att all tid är nutid
Dåtid och framtid är kända begrepp
som i mina händer slinter och jag tappar dem som en tvål i duschen
Nu tänker normalbegåvade individer på analsex i fängelse
Men inte jag.
Jag tänker oftast högt men inte så på det viset
Så många ord står mellan rader
Missar jippot och mår bra sen
Maler kaffebönor mellan gamla stenkakor
Vad är gammalt nog att räknas?
Klockans visare gör ingen visare
Monotoni sliter ju på psyket
Därför vill jag som en fjäril vara en äcklig larv som möjligtvis och mycket troligt dör
Mer eller mindre brutalt.
Som att krypa ner med huvudet först i en stängd sovsäck.
Inrullad i en madrass i skrattpanik på väg till hysteri
Ni vet kicken av att komma loss
Också jag som alltid ogillat fjärilar för sin överreklamerade skönhet tills nu
De är nästan kackerlackor med vingar
Det är jag också

Vlogg - Liten update om vad jag håller på med, egentligen ^^ (inget...)

2009-11-25T21:15:00.000+01:00

Sådär, första inlägget på många, många dagar. Saker börjar nog ljusna lite, men det är en lång väg tills jag är ikapp med allt man ska, borde, måste göra. Dirketuppladdat på Youtube så tar slut lite plötsligt (man måste visst sitta ett tag och kolla in i kameran och vänta när man spelat in färdigt... heh. Gud så "skimmrande" och fröken-sverige jag såg ut på filmen. Skenet kan bedra. Som vanligt blir det inte av att lägga upp vlogg fören jag är hemma hos min bästa vän Annieellen som jag (suprise suprise!) sitter hos nu och ger er denna smått konstiga videon, enjoy!

....Och just det, tvätten!!
Ska fixa det nu. Yey, rena kläder igen ^^

Just a minute while a reinvent myself

2009-11-11T15:43:00.000+01:00

Lyssnar på gamla Red Hot Chilipepperslåtar som rubriken kanske avslöjar om man gillar dem såpass att man hört mer än de låtar av dem som spelats på radio. Än en gång sitter jag och kämpar med att få vardagliga saker gjorda. Än en gång är jag som en parasit på de jag älskar, än en gång känner jag hur höstens mörker kväver mig, eller det som finns kvar av mig nu. Jag är kaos och ingenting funkar som det ska. Jag kan inte ens göra de enklaste saker som att klä på mig på morgonen utan att spendera minst 1 timme med att förbereda mig och verkligen försöka få det gjort. Jag kan verka passiv utåt men jag kämpar mer än jag tror någon förstår. Hela tiden. Och känner mig värdelös för jag vet att jag kan så mycket mer. Ge mig en minut bara, eller en timme, jag kan bli bättre.

Isolerar mig från kraven

2009-11-05T19:12:00.001+01:00

Ville bara skriva nåt, ett ord, en mening eller bara något och säga att inspirationen att skriva inte infinner sig alls nu för tiden. Inte heller motivationen till att göra något vettigt som gå till skolan, tvätta, städa, ta tag i saker, äta, sova, vara vaken, finnas eller visa att man finns står på min sida längre. Men det går i svängningar, sekundkorta ibland. Man ska nog ta allt jag säga med en nypa salt, fast då kommer jag aldrig bli tagen på allvar heller. Liten spontan tanke. Här får ni en gammal bild från 2006 också för att den borde säga mer än tusen ord om inte den också gått ifrån normen om hur allt och alla ska vara.

Allt gick så himla fel

2009-11-02T19:14:00.000+01:00

Jag ber om ursäkt till alla jag sårat genom att dra in i min kaos-värld. Särskilt vissa som vet vilka de är. Står inte ut med den där sidan av mig längre, och när jag skadar de jag älskar mest blir det så himla tydligt. Jag orkar inte med det livet mer, det rakt igenom desttruktiva som alltid har en fot in i psykosen. Jag måste förändra mig, rejält. Men jag behöver hjälp för det. Borde jag bli sjukskriven, sluta plugga (=bli av med lägenheten) och fokusera på att må bra? Jag vet inte, kan inte välja nåt själv.

Ibland är jag för sjuk för att få hjälp, ibland för sjuk. Men jag är alltid jobbig nu, och det är jobbigt för mig också. Även om det kanske inte verkar så. Självhat i sin renaste form.

Spårar ur

2009-11-01T19:25:00.000+01:00

Utnyttjad, övergiven och kontrollerad. Det skulle bli en bra vecka elller åtminstonde några dagar men istället leder min extrema kiritik-och konflikträdsla och osjälvständiga personlilghetsstörning och deppressiva personlilghetsstörning och, yey, borderline till att det blir ett helvete. Visserligen ett kallt helvete (och dör inte folk av att bli utslängda mitt i natten när de inte har någonstans att ta vägen?) när jag kl 03:00 stod ensam i främmande stad, ovälkommmen hos de enda jag kände där och utan varken pengar eller batteri på mobilen. Varför? Min ångest ger sig uttryck i beteenden som skrämmer andra. Håll er på avstånd skulle jag föreslå, för även om akutpsyk i en annan okänd stad gav mig några lugnande tabletter men sedan skickade bort mig för att jag var inte tillräckligt sjuk, exploderar jag snart igen. Det är som nysningar. Vissa går innåt, andra utåt. Jag har lärt mig väldigt bra att hantera nysningar men just nu funkar det inte att säga varken prosit eller prozac.

Vlogg #7 med mobil

2009-10-30T16:14:00.002+01:00

Bara för att jag kände för det, lånade Gustavs telefon och ställde mig i badrummet, hmm, kanske ljudet funkar liiiite. Ursäkta min slitna look, heh.

Vart ingen vlogg...

2009-10-30T03:43:00.000+01:00

Försöker ladda upp en meningslös videoblogg men YouTube vägrar tydligen. Så här är nån söags länk till bilder på mig, heh, omg looooooook at me eller nåt annat egosarkastiskt.

http://picasaweb.google.com/lh/photo/T8qiUHQx9JPsFlAQt9e-qQ?feat=directlink

Imorrn blir det Halloweenfest, funderar på att klä ut mig till Svarta Änkan. Haha.

Korrupt psykvård med få undantag

2009-10-28T15:14:00.001+01:00

Nu är jag arg. Eller ledsen. Eller bara så himla lost. Ingen inom psykvården vill ha med mig att göra, jag slussas vidare och ingen har någon koll på vart jag hör hemma. Försökte hämta mina meds på allmänpsyk idag, och ja, jag ringde innan, lämnade meddelanden och ringde igen. Sen kommer jag dit, stressad för jag har faktiskt annat att göra. Skulle på föreläsningen var det ju tänkt. Well... när jag kommer dit och äntligen får tag på rätt person har hon inte tid att ge mig dem för hon har egentligen lunchrast forfarande så jag får komma tillbaka vid kl 4, trots att jag är på gränsen till att bryta ihop där. Tack, jättesnällt, typ.

Vägen hem var hemsk, ångest, ilska, besvikelse, paranoia. Som tur var hade jag med min älskling Gustav, som visade mig till campushälsan där jag bokade ett samtal med psykolog.... om två veckor, eller mer. Många som behöver hjälp här tydligen.

Min räddning kom när jag tagit mig hem till Annie och hon kom med förslaget att ta kontakt med min gamla läkare och psykolog på ÄS-enheten. Äntligen fick man prata med någon som ser en som en människa, inte bara en massa diagnoser på papper. De kommer fixa allt nu, min gamla läkare Lena som är den bästa läkaren jag träffat på ska ringa mig idag och de bryr sig, på riktigt. Skönt att det fortfarande finns såna som bryr sig, nu är det bara att invänta samtalet och äntligen prata med någon som både känner till allt om mig och lyssnar. Liten lättnad. Behöver jag säga att det inte blev av att gå på föreläsningen...

Nu är det bevisat!

2009-10-28T00:13:00.000+01:00

Här sitter jag, småsur och trött på mycket i livet, och måste kolla mailen från min underbara vän Annies dator eftersom min har lagt av... Man blir ju helt förlamad utan dator, men ett av många, många skräpmail fångade min uppmärksamhet. It's on the internet, it's true.

Det var allt jag egentligen orkade berätta. Har en massa tankar, mycket jobbigt och mörkret tar sig in lite i taget. Tyvärr. Och rädslan som förföljer mig nu, på gränsen till psykotiska tankar som tar upp minst 50% av min vakna tid och vägrar talas tillrätta med logik. Ja, jag kanske flyr en aning. Det är för mycket överallt, så jag pendlar mellan att ignorera allt och att oroa mig för allt. Då och då kanske jag tar tag i något litet. Lyckades äntligen idag ta mig iväg till apoteket och betala mina mediciner så de kan skicka upp dem till avdelningen där jag inte längre har någon kontakt tydligen (?!), för att sedan imorgon ha som mål att åka iväg igen och desperat försöka få tag på någon som kan ge mig min veckoranson av medicinerna. Det, och föreläsningen också.

Hoppas jag orkar. Lite tomt i bloggen nu i dagarna kanske. Men lika bra det, det verkar som att många tycker jag är en hemskt skrämmande person. Kan det vara sant? Min isolering fortsätter, men jag har mina ljuspunkter, underbar bästa vän Annie och underbar pojkvän Gustav. Tack för att ni finns! <3

Vlogg nr 5, spontan as usual ^^

2009-10-24T06:38:00.002+02:00

HÄR SNACKAR JAG LITE, GLÖM INTE INTERNATIONNELLA CAPS-LOCK DAGEN FFS HELLER! Eller så har jag blivit... GRUNDLURAD!

Weak and poweless

2009-10-21T13:58:00.000+02:00

Orkar inget, orkar inte tänka, prata, finnas. Hösten kommer och jag försvinner någonannanstans. Orkar inte förklara. Det kanske bara är så just nu. Isolerar mig något och ignorerar mycket. Tog mig i alla fall utanför dörren idag, som inte ens är min dörr. Det är Gustavs lägenhet jag occuperat och varit som en levande död i. Ligger under täcket och orkar knappt tänka på vad jag egentligen borde göra. Så jag gör det inte.

Kan hända att jag är sjuk, men vet inte. Hela mitt huvud är segt, allt laggar och jag vill inte ens hänga med. Bara ligga där och känna absolut ingenting. Men jag vill känna något, vad som helst som tar mig ur den här hjälplösa apatin. Hjälp? Eller... Jag vet inte. Orka.

Nu har jag två vägar att gå: tvinga mig själv att ta tag i alla fall något och hoppa in i duschen. Eller falla ner i sängen och dvalan som räddar mig från alla yttre måsten och krav. Kanske borde göra det i min egen lägnhet i så fall. Borde.

Äta och sova, det är mina enda talanger för tillfället och jag har inte mycket mer att tillägga här. Jag tar ett skrivblock och lägger mig i sängen istället. Lättja, ja.

Tar jag sönder allt i min väg?

2009-10-19T17:21:00.000+02:00

Svar: ja. Men måste den oskyldiga datorn också bli glapp?! Har inte kunnat utföra mina dagliga facebooksaker eller något annat alls för den delen. Känns isolerat. Men sitter hos Annie nu och ska sna snart (avbrott: fast nu gallskriker hon och jag fick brutalt mörda en GIGANTISK spindel vid hennes badrum!!)... ja, snart gå och se om det går att laga min dator så allt blir normalt igen. Vore ju lite skönt, nu när räkningarna rasar in och kontot står på minus 193:-!! *Suck*

Need some rest, men kan inte sova heller. Dumma psyk är sega med mina mediciner, om de ens är medvetna om att en flicka inte lyckas sova mer än 2-3 timmar varannan dag och sakta men säkert rasar. Glöm telefonsamtal, man måste ta det personligen, påtvinga sig de lömska ormarna... Som om jag orkar det?

Videoinsikt i efterfest som blir ensamfest kl 12 på dagen...

2009-10-17T12:13:00.002+02:00

Så här ser det alltså ut, live och inga omtagningar, this is reality tv all teh way!
Medverkande: Borderbreaker, Halken, Filten med döööööskallar! Enjoy or not, mig kvittar det för nu vandrar jag hem och överger denna datormaskin och sova-på-golvet-regim, trevligt har det varit dock, adjö!

Edit: Very, very smart av mig att skapa störande mobilsignaler genom att prata i telefon med min pojkvän Gustav under hela tiden! Jaja, bara mer som det känns inne i huvudet nu! ^^

Busig.... men med en känsla av avvisning

2009-10-17T11:22:00.000+02:00

Hehe, humöret åker hit och dit i varenda inlägg. Just nu känner jag mig hemligt busigt upprymd för att jag sitter i en väns lägenhet där vännen i fråga somnat på golvet. Vad gör jag? Rakt till internet såklart! Behöver jag ens nämna att jag är enda gästen kvar? Alla andra har scheman och saker att göra och tider att hålla sig till, jag bara hänger kvar så länge som möjligt i nuet. För ångesten som följer med tanken på vad som händer annars vill jag inte ens tänka på! Och så gjorde jag det ändå. Som ett svart hål inuti som växer och slukar i sig allt och alla! Tomhet.

Men för att helt byta ämne: jag har äntligen tagit tag i den enorma uppgiften att få hela lägenheten någorlunda ren och presentabel. Det tog en massa timmar men nu kan jag ju till och med ha gäster som inte ingår i sena nätters efterfester på besök. Inte för att jag känner för det nu.

Usch. Där kommer känslan igen. Vart tog tiden vägen? Hur tar jag tillvara på allting bra som bara tycks passera mig i sekunder för att sedan dra vidare till nästa emo-barn i behov av tröst? Vinet har sinat och solen gått upp för länge sedan... dags att vandra de sjukt långa 200 meterna hem till min numera trivsamma lägenhet. Det är tanken på att behöva ändra på nuet som bidrar till den här känslan, för väl hemma kommer jag ju trivas och ha det skönt, bara min datorsladd slutat vara helt glapp. Då är jag isolerad. Övergiven. Okvalificerad. Nedvärderad och avvisad, fast mellan raderna såklart. Hörs senare alla!

Back to black?

2009-10-15T21:10:00.001+02:00

När blev tillvaron så ömtålig att ingenting kan få mig att klara av ens den enklaste uppgift? Jag har självförtroende, jag VET att jag kan, om jag vill, om jag orkar och bryr mig och lägger ner tid och kanske till och med en gnutta tanke. Noll självkänsla. Det går inte. Jag vet att jag kan göra det här men det går inte, hösten kväver mig långsamt. Röda, gula, orangea blad faller mot marken och jag känner en obeskrivlig önskan att falla jag med. Jag vill falla ner i mörkret igen, för jag känner hur jag verkligen inte passar in i det ljusa ni andra prackar på mig. I go back to black, som Amy Winehouse så fint sjunger det. Är hon värre än mig eller bara mer öppen? Ni får nog den videon här bara för det! Men bara en himla link:

http://www.youtube.com/watch?v=roxNoepiHL8%3C/b%3E

Icke inbäddad. Rough, like I feel. Vet inte varifrån allt detta kom. Plötsligt var livet miserabelt trots allt bra som finns nu. Go back to black?

vlogg4 (från några dagar sedan men uppladdas nu)

2009-10-14T23:50:00.001+02:00

Ja... hoppas ljudet funkar nu, varit en hel del och kommer inte helt ihåg vad jag snackade om här men lägger upp det jag spelade in den 9:e oktober med tillhörande beskrivning

"Dåligt ljud och ingen direkt info as usual, men jag håller mig till trenden. Låter som att jag sitter i ett kaklat badrum typ så nu som inte står du (som jag) stäng av direkt, hahah."

Ursprunglig titel: Ännu en ny dag och jag tror att jag fortfarande finns? Ny titel: Humörsvängningar 2.0

2009-10-10T11:39:00.000+02:00

Mornin'
Skrev ett inlägg för ca 30 min sedan och känner redan att den bitterhet jag spydde ur mig där försvunnit i ett trollslag. Nu ligger jag på Annies extramadrass, äter pizza, dricker öl och har lugn och ro tillslut. På söndag är det dags för sjöslaget (kryssning med bara overall-studenter) och det finns alltså en framtid att se fram emot. Alltså existerar jag.

Här är det jag kände för bara en stund sedan::
Jag försöker vara tyst, men mitt huvud har saker att säga som ingen annan egentligen bryr sig om. Onödigt spontana tankar som kan tolkas med någon viss betydelse även om det är för jobbigt att göra det för de jag sitter i samma rum som nu. Min musik spelas inte här, den är bannlyst, kanske? Vet inte. Rätt förvirrad.

Alla är äldre än mig så mina plötsliga lysande idéer hörs inte ens. NEVERMIND. Just because you're paranoid, don't mean they're not after you....

Här diskuteras föräldraskap, och annat jag inte borde veta något om men ändå känner att jag har så mycket att tillägga. Tyvärr är jag för ung. Men ja, jag håller med om mycket av det som sägs. Det lugnaste barnet är alltid den som blir värst senare. Fritid är min förklaring. Klarar man något för lätt måste man hitta annat att sysselsätta sig med. Jag vill berätta, skryta om mina ovanliga motsägelsefulla, betydelselösa men bidragande i mitt huvud. Därav de exploderande känslorna av mindervärdighet, samtidigt som ett överlägset njutande av att lyckas hålla käften och låta andra få uttrycka sig. Ego i vilket fall som helst, men det gör mig inget faktiskt. Vi är (antagligen) alla egoister och inte många är villiga

Onödigt internetpillande och vad tiden går ifrån mig

2009-10-08T23:56:00.002+02:00

Fördriver tiden med att pilla med ALLA inställningar i alla olika gadgets jag kan hitta... tillslut blir det för mycket. Technical overload och hotande bluesceen. Men jag måste. Mer, mer, mer. Nästa sak, mer inställningar, fixa, fixa. Fast det är kul så länge ingenting annat existerar. Sen kommer uppvaknandet om meningslösheten med allt fixande. Vad har jag åstadkommit ikväll förutom verklighetsflykt? Nä, det får räcka nu, motivationen går neråt som en anorektiker som just blivit kallad "lite mullig". Mycket snabbt, alltså. Kanske skriver mer sen.

Sjukt sugen på att pierca mig igen.... en sån här lockar, men ögonlocket (no pun intended) mår nog inte så bra av det. Men det måste vara något roligt, något unikt, något som gör mig till en egen person som inte är som alla andra. Skaffat piercingnål så bara att bestämma sig vart nu då....

//dEsthroid (senaste fyndiga nicknamet som ändå innehåller mitt namn, gillar ordlekar)

Psykvården gör mig sjukare, vänner och pokjkvän får mig att hålla ut

2009-10-08T01:49:00.002+02:00

Mörkret kommer snabbt nu för tiden. Mörker ger lugn och just nu sitter jag hos Annie, vilket också ger lugn. Men sovdax närmar dig för brutalt snabbt. Det får jag panik över för det mesta. Jag måste somna först, annars sover jag inte alls, tror jag. Men jag drömmer. Konstiga drömmar men jag uppskattar konstighet. Klockan är trots allt inte så mycket, 01:30, går jag och lägger mig nu är det rekord på flera dagar (veckor?).

Anledningen till min sömnlöshet skyller jag helt och hållet på den korrupta psykvården. "Ge mig mina mediciner!" ringer jag om varje dag och det ska alltid lämnas meddelanden... Kommer de ens fram? Jag är tveksam.... Sedan var jag hos den senaste psykologen på besök och han sa "Hej *fel namn - Ellen*... hur mår du då, JA! Just det nu ska jag sluta jobba som psykolog här med du förstår säkert det är bara att höra av dig till allmänpsyk om du känner att du behöver nån mer hjälp, fast du väntar såklart fortfarande i lång, lång kö till DBT". No meds blir det, för jag har inte haft råd att hämta ut dem. "Ojdå men då fixar vi det..."Yeah, right.
Det var i juli. Still nothing.

Det var han som varje vecka gav mig en ranson av mediciner som räckte tills precis nästa besök. De kan inte lita på mig med stora hela medicinförpackningar, vem vet vad jag gör då, äter allt samtidigt i ännu ett meningslöst spontant självmordsförsök. Meninglöst för läkaren sa "man KAN inte ens dö av en hel burk theralen". Jag har ringt alla nummer nu, lämnat meddelanden och lappar "jag måste få sova ut, ge mig åtminstone min medicin så jag kan sova!"

Så, what are psyk so scaread about med att ge mig mina meds direkt på recept? Vill jag dö har jag bättre sätt. Jag behöver bara få den hjälp vi alla (inklusive jag) betalar skatt för. Ingen verkar kunna lösa eller fixa någonting. Ta saken i egna händer?

Total ignorans från myndigheternas sida. Och vi alla vet ju att individen endast existerar i samhället enligt "teoretiker". Jag kan vad ni pratar om. Jag har lusläst hela DSMI V och alla böcker jag hittar om störningar, för att förstå mig på någonting. Mig själv mest, och jag fattar lite mer. Tar det en annan gång

Utskriven från psyk för nån vecka sen där de sa att min läkare (vem är det? Lars Rehnman?) och de i mitt team kommer att fixa uppföljning och ta hand om mig och mina meds efter det. Var ju trots allt en psykos, men ingen från vården vet ens om att jag inte fått mina mediciner på jag vet inte hur länge....
Ingen förutom min bästis Annie och min nya älskade pojkvän Gustav ser till att hålla mig balanserad. Tack!
All kärlek till er!

Vlogg fail... direktuppladdning på Youtube.... improvisation ftw!

2009-10-05T22:38:00.006+02:00

Bara för att testa om ljudet kanske kunde höras denna gången... rätt dålig kvalitet om jag får säga det själv. ^^

Kaos vs. harmoni

2009-09-29T21:14:00.002+02:00

Allt händer just nu. Det går inte ihop att vara så sjukt ledsen för att ha sårat någon man bryr sig om och att vara så glad för att ha träffat och bestämt sig för någon annan man bara vet att man tycker galet, crazy ass, oerhört mycket om. Det skiftar istället, och förnekelsen är på hög nivå tror jag. Annars skulle jag fan inte orka. För det kan inte finnas en värld där jag gör alla lyckliga och nöjda. Särskilt inte de i min närhet, för att inte tala om mig själv (narcisim, ego, dramaqueen, OMFG vad jag tjatar om mig, mig, mig).

Just nu är jag lycklig. I denna sekund existerar inget annat än just denna sekund, och den här sekunden är faktiskt bra till skillnad från sekunder jag upplevde innan. Allt måste få vara här och nu, jag har svårt att koppla bakåt eller framåt. "Du lever bara en gång och den gången är nu!" Ja, kan man leva för annat än stunderna just nu? Det är bara att hoppas på att den efterföljande stunden är likadan, eller bättre, eller neutral i värsta fall. Bara stunden inte blir outhärdligt negativt anklagande med all rätt, i och för sig. Men den här stunden är bra. Nu.

Video update

2009-09-23T21:38:00.004+02:00

Hmm, Annie sa åt mig att göra en vlogg update, så här får ni lite onödig fakta mano-a-mano. ^^ Enjoy!

Det jag skriver i panik

2009-09-20T17:22:00.000+02:00

Jag har ett, eller två, eller tre, eller fyra skrivblock som jag alltid tar med in när jag sitter på duschgolvet med panik och huvudet fyllt av kaos. De blocken tar emot allt ångest utan att klaga. Jag skriver och skriver och skriver och blöder lite under tiden, och skriver mer. Många sidor har kletat ihop och många texter sträcker sig över fler än tio kollegieblockssidor. Inte konstigt att jag blir galen när jag har så mycket som vill ut!

Ibland, som nu, känns det väldigt lockade att skriva av allt det där till datorn och kanske lägga ut vissa utdrag ur mina ångestblock. Sen inser jag hur enormt mycket det skulle bli att ta sig igenom. Både med tangenterna och kramp i fingrarna, men mest alla gamla känslor som ligger i tryggt förvar där i blocken som då skulle ploppa upp igen. Nyfiken men rädd. Motiverad men slö. Ska men gör inte, som vanligt alltså.

Tvärtom och plöstligt glad!

2009-09-16T20:11:00.001+02:00

Hej och välkommen till borderlinecirkusen. Nu är det så att allt jag skrev nyligt känns helt fel och att det aldrig någonsin känts så. Idag är jag glad, avslappnad och har tagit tag i lite av det som jag länge gått och grunnat mig för. Eller egentligen inte, allt känns bara lite lättare att strukturera upp och jag är ivrig att ta tag i hemtenta och alla bestyr här hemma. Få det fint och rent, som jag känner mig inombords nu, för stunden.

En orsak kan ju vara checken från Tele2 som plösligt damp ner i brevlådan idag och jag fick knata ner till pressbyrån och hämta ut ca 800kr. Bara sådär! Efter det gick jag och Annie till universitetet där jag köpte en overall som vi sysselsatt oss med att fixa till. Det är någon slags tillhörlighet ett konstigt sätt. Eller kanske inte ens så konstigt med min identitetslöshet. Jag är en av de jag beter mig som nu, och andra ser det och förstår varför jag är lite out of order. Det är okej, kanske, lite mer än när jag springer runt anonymt och försöker skapa 50 identiteter för alla, samtidigt. Inte konstigt att jag får psykoser!

Nästa orsak kan vara lite känslig, men vad är väl bloggar till för om inte det? Jag behöver mitt space och tid att få vara deppig och utrymme för att bara vara. Eller göra det jag vill utan att fråga någon eller be om ursäkt, vilket är en automatiserad aktion för mig. Helt ensam är det svårt att tolka vad andra vill ha av mig, vilket var precis det jag behövde.

Ännu en stoooor orsak till mitt nuvarande välbefinnande är att jag fått ha en heldag med min kära bästa vän Annie! Det var evigheter sen vi hade en heldag utan störande moment eller andra som ska störa våran tid. Det, om något, har gjort mig motiverad att fortsätta kämpa på med allt som faktiskt fortfarande måste göras. Det är bara inte lite oöverkomligt längre. =)

Orkeslös once again

2009-09-15T17:09:00.000+02:00

Ni vet, när man inte orkar se solljuset där ute för allt det gör är att kasta en ännu större skugga bakom en själv. Jag har ingen motivation, jag behöver den. NU, nu behöver jag initiativtagande och käckhet och motivation. Så vad händer? Motsatsen. Meningslösheten. Det är en klaustrofobisk känsla och allt jag vill göra är skrika ”lämna mig i fred, jag är inte redo för livet än!”.

Det kan ju vara så att alla känner så, det kan ju vara så att de flesta förtränger det på mer konstruktiva sätt än vad jag gör. Mycket möjligt. Men hur gör de då för att gå runt och le, på väg till viktiga ställen dit de faktiskt tar sig och presterar åtminstone medelmåttigt. Jag är avundsjuk. Sjuk i allmänhet också. Fysiskt och psykiskt, nazisterna hade dödat mig direkt på grund av oduglighet. Jag kan inte ens skriva mer, mitt täcke skaver mot underarmarna och jag orkar inte flytta mig. Det är inte bekvämt någonstans, jag trivs aldrig och känner mig aldrig helt tillfreds. Och bara för att allt runtomkring borde fixas så jag tänker inte göra det. Trotsåldern tycks aldrig passera för mig.

Total förvirring

2009-09-09T22:53:00.000+02:00

Det är uppochnervänt. Tiden är bakvänd och jag hänger inte med. Det hade nog, egentligen, varit bäst om de inte låtit mig välja utskrivning från psyk igår, förrgår, fredags? Fredags ja. Jag hamnade där efter att ha pratat med för många människor som egentligen inte fanns. Men det var rätt trevliga människor. Förvirringen var dock total, och är fortfarande. Dagarna flyter ihop och ena bisarra scenariot avlöser det andra. Jag måste tydligen ha allvarliga snack med mina nära och kära, jag flyr och flyr och flyr och ramlar och det är blod över hela mitt golv. Folk jag aldrig träffat förut säger att de inte sett nåt värre, hur kan man leva så? Ja, hur kan man? Det kan man inte. Känner att den trasiga ärligheten är lite för genomträngande i det här inlägget, jag orkar inte censurera. Ni får ursäkta min öppenhet, men är det inte lite det en blogg är till för. Man skulle vara mer anonym bara, då kunde jag skriva utan begränsningar och trasa sönder allas bredband som en okänd destruktiv människa. Inget mer och inget mindre. Jag sover extremt mycket nu. Sover fast väckarklockan på datorn skriker ”vakna” i form av en galande tupp. Jag drömmer på, och stör mig på tuppen som hela tiden gal i bakgrunden, jaja, kanske när det blir dag igen i drömmen försvinner galandet. Icke då. Så jag försov mig för 3:e gången och tar mig inte upp ur sängen fören kl 17. Hur kan det vara så jävla svårt att gå upp ur sängen? Tror höstdepressionen börjar ta tag i mig igen. Årstider och cyklar drar mig ner rejält. Skulle kunna skriva mer men antagligen blir det för utlämnande. Förnärmande för ”normala” människor. Jag har gjort dumma saker i helgen och mina nära och kära förlåter mig. Jag kan aldrig förlåta mig. Over and out.

Hösttermin!

2009-08-31T20:39:00.003+02:00

Allt rullar igång och jag blir lätt överväldigad har jag märkt. Konstigt sätt att börja ett inlägg. Lika konstigt som jag gärna börjar alla konversationer med nya kontakter här på nollningen för programmet jag börjar på universitetet nu. Samhälls- och beteendevetenskap. Och jag som inte ens vet hur man beter sig bland folk i samhället.

Betalat räkningar nu och orkar nog inte skriva mer nu. Kort inlägg men i alla fall ett inlägg. Puss hej!

Bloggstatistik

2009-08-13T20:23:00.004+02:00

Det är bara döda fiskar som följer strömen, men jag tänkte ändå dela med mig av de vanligaste sökorden och de vanligaste sidorna som tagit läsare till min blogg. Here we go...

annieellen.blogspot.com (153st)
blogger.com (12st)
bloggtoppen.se (8st)
Sökord: osjälvständig personlighetsstörning (2st)
bloggportalen.aftonbladet.se (1st)
bloggsok.aftonbladet.se (1st)
Sökord: [x] lista (1st)
Sökord: abnormalt (1st)
Sökord: lista legat på sjukhus (1st)
Sökord: osjälvständig personlighetsstörning upplevelser (1st)
Sökord: vlogg (1st)

Gnäll och update

2009-08-13T16:56:00.005+02:00

Det börjar nog bli dags för en uppdatering nu, jag är sämst på att ta tag i saker, uppenbarligen. Borde seriöst göra en att-göra-lista, jag ska nog göra det sen. Sen. Sen. Ursäkta mitt klagande, mitt liv är faktiskt inte alls bara dåligt. Igår kom jag till exempel hem från en välbehövlig mini-semester med min underbara annieellen . Vi hälsade på hennes familj i Mariestad, jättemysigt! Det blev en massa små spontana utflykter med bilen jag lånat av mormor. Det ledde till en något tommare tank än vad som vad tänkt, men what the hell, vi hade det underbart! Nu är det tillbaka till vardagen. Till pengaproblem, överklagande av beslut, städning, tvätt, fixa, ordna, ta tag i allt. Orka.

Så, istället för att ta itu med sakerna försöker jag ignorera det på bästa möjliga sätt. Jag har hittat en metod för att koppla bort det mesta som går ut på att sitta inne hos annieellen, klaga lite allmänt och pilla med varsin dator (facebook, internetsaker och allmänt trixande med inställningar som ibland förstör datorn lite väl mycket). Det är alltså det jag gör nu. Det jag borde göra är:
* Skriva överklagan till CSN
* Ringa om försenade räkningar
* Göra det läkaren sa som jag glömt helt tills nu
* Lämna in mobilen på lagning IGEN
* Skriva uppsats
* Kolla studentmail
* Anmäla mig till resttentorna
* Plugga
* Leta efter viktiga saker som försvunnit
* Tvätta
* Hitta pengar att betala möter med
* Ta hand om alla människor jag tycker om
* Sluta gnälla!!
* Bli en bra människa

VLOGG: Min första vlogg

2009-07-30T03:05:00.002+02:00

Tänkte bara presentera mig lite med hälp av annieellen .. hehe...

Nördfetish och annat abnormalt

2009-07-15T12:36:00.002+02:00

”WTF?! Sjuuuukt ju!!”
Jag lever på såna kommentarer. Jag vill chockera, jag vet inte varför. Jag vet inte om det är därför jag gillar ”konstiga” saker, eller om jag vill chockera därför att jag känner mig unik för att jag gillar något som inte alla andra kan se tjusningen med. Jag skäms i alla fall inte för det längre. Sen är det väl alltid ett plus med förskräckelsen i deras blickar när jag kör min raggningsreplik: ”Bionic Commando till 8-bitars?”. Det är ovanligt, men det händer att jag stöter på de som förstår den och då blir de aldrig av med mig. På gott och ont. Jag kan vara en fruktandsvärd låtsasstalker, på gränsen till creepystalker om man inte har samma twisted humor som jag. Lyckligtvis verkar just min målgrupp nästan uppskatta att bli föremål för besattheten. Men tydligen är det inte alla som går igång på mad gaming skills, en riktigt bra magic-lek, japanska och överklockade datorer. Jag kan inte för mitt liv förstå varför?!

Jag har även försökt förklara för människor ett antal gånger det extremt vackra i allt som är avvikande, men inte många håller med om att The Joker (by Heath Ledger ofc.) är så sjukt (no pun intended ^^) mycket sexigare än *input random pretty-boy*. Bara för det ska jag namedroppa diverse heta karaktärer! Marilyn Manson, Sweeney Todd (by Johnny Depp), L Lawliet (i Death Note), Louis de Pointe du Lac (by Brad Pitt i Interview with a Vampire), Abarai Renji (i Bleach), osv. osv.

Btw, nörd och freak är komplimanger imo. ^^

Easily Confused/Amused/Used och den eviga meningslösheten

2009-07-14T12:18:00.008+02:00

Mitt msn-namn sen jag var 15 har varit Easily Confused (med små variationer såsom easily amused, easily abused, easily seduced, easily bruised, easily used; alla lika träffsäkra). Och jag blir inte smartare med åren. Eller smart kanske är fel ordval, rent intellektuellt kan jag lösa de flesta problem och memorera långt mer än vad som är nödvändigt, men att klara av vardagen utan att (omedvetet?) ställa till det för mig är en uppgift långt över mina förmågor. Det kan vara så att jag är beroende av lite drama för att inte känna meningslösheten som livet oundvikligen för med sig. Allt jag gör är för att fylla ut meningslösheten, undvika tanken på hur patetiskt allt egentligen är. Leva i min bubbla där katastrofen alltid väntar runt hörnet, och jaga efter den för att hålla mig sysselsatt.

Just nu händer inget speciellt omvälvande. Jag kommer till jobbet fyra timmar försent och sitter med huvudet fullt av siffror resten av dagen. Jag kommer hem och umgås med pojken som bosatt sig i mitt hjärta och därmed även i min lägenhet. Äter, äter, ÄTER. Klagar över skulder, inkasso och trasig elektronik. Min mobiltelefon har lagt av helt. Min dator har fått cancer och allt annat, och jag kommer säkert ha sönder den när jag blir besatt av att jaga virus i processerna och systemfilerna. /Lite off topic där/ Kanske tar en kaffe med Annie, min bästa vän och granne. Äter mer antagligen. Tittar på film. Tar sömntabletterna och inväntar dvalan som inte vill infinna sig. Slocknar.

Till synes en bra dag, nothing out of the ordinary. Men det är just sånt här som provocerar fram sensationseekern i mig. Blunda i 5 sekunder när jag cyklar, gå på stan med armarna (=ärr och sår) helt exponerade, stirra skumma människor i ögonen, skippa medicinen, dubbla medicinen, leka med eld och nålar, utmana ödet, push my luck, ta risker jag inte vill nämna här.

Att skriva så öppet här är väl också lite av ett bot mot meningslösheten, lite minor vardagsbrytande beteende. Ska nog fortsätta skriva sånt här jag bara spontant känner, det andra är inte ens intressant. Jag är nog inte alls så Easily Amused, borde ta bort den från listan.

Lista: Jag har.....

2009-07-05T01:04:00.002+02:00

Lite tidsfördriv såhär på lördagsnatten, här får ni veta att jag har...

(x) jag har snott den här listan
(x) rökt en cigarett
(x) rökt en cigarr
(x) varit hög
(x) varit full
(x) hånglat med någon av samma kön
(x) varit kär
( ) blivit dumpad
(x) dumpat någon
( ) fått sparken
( ) varit i knytnävsslagsmål
(/) rymt hemifrån (inte helt seriöst =P)
(x) haft känslor för någon som inte känt samma sak
(x) fått känslor för någon jag bestämt trott att jag aldrig skulle få det för
(x) blivit arresterad
(x) hånglat med en främling
(x) legat på sjukhus en hel vecka
( ) gått på en blinddejt
(x) ljugit för en kompis
( ) varit kär i en lärare
(x) skolkat
( ) sett någon dö
(x) varit kär i en av mina internetkompisar
( ) aldrig varit utanför Skandinavien
(x) flygit
(x) spytt i en bar
(x) sett en del av mig själv brinna (håret är väl en del av mig ^^)
(x) ätit sushi
(x) åkt snowboard
( ) crowdsurfat under en konsert
(/) varit i ett våldsamt förhållande
(x) tagit smärtstillande
(x) älskar eller saknar någon just nu
(x) legat på rygg och sett molnen flyga förbi
(x) gjort en snöängel
(x) haft ett te-party
(x) byggt ett sandslott
(x) hoppat i en vattenpöl
(x) lekt uppklädd
(x) hoppat i en lövhög
(x) åkt släde
(x) åkt på ett hölass
(x) hoppat i höet i en lada
(x) fuskat när jag spelat spel
(x) varit ensam
(x) somnat i skolan/på jobbet
( ) använt ett falskt id
(x) tittat på en solnedgång
( ) varit med i en jordbävning
(x) rört en orm och en spindel, båda av större storlek
(x) sovit under stjärnorna
(x) blivit kittlad
( ) blivit rånad
(x) blivit missförstådd
(x) tagit hand om ett råddjur/en get
(x) vunnit en tävling
(x) gått mot rött
( ) blivit avstängd från skolan
(x) sett en bilolycka
(x) haft kramp
(x) känt dig som en utstött
(x) ätit ett helt glasspaket på en natt
(x) dansat i månljus
(x) hatat/hatar mitt utseende
(x) varit vittne till ett brott
(x) ifrågasatt mitt hjärta
(/) varit besatt av post-it lappar
(x) gått barfota i lera och pressat leran mellan tårna
(x) varit vilse
(x) varit på andra sidan landet
(x) simmat i havet
(x) känt som om jag hållit på att dö
(x) gråtit mig själv till sömns
(x) lekt polis och rånare
(x) sjungt karaoke
(x) betalat för mat med bara mynt
(x) gjort något med mig själv som jag inte borde gjort
(x) busringt
(x) fångat en snöflinga på tungan
(x) dansat i regn
( ) skrivit ett brev till tomten (däremot till Eminem!)
(x) tittat på solnedgången tillsammans med någon jag bryr mig om
(x) blåst bubblor
(x) gjort upp eld på en strand
(x) förstört en fest (way too many times...)
(x) åkt rullskridskor
(x) fått en önskan att slå in
( ) haft sex med en apa
(x) burit pärlor
(x) hoppat från en bro (en liten bara)
(x) ätit hund/katt-mat
(x) sagt till en främling att jag älskar honom/henne
(x) kysst en spegel
(x) sjungit i duschen
( ) aldrig burit klänning förutom när jag va liten
(x) drömt att jag gift mig med någon
(x) limmat fast min hand i något
(x) fastnat med tungan i metall
( ) kysst en fisk
( ) varit en cheerleader
(x) suttit på ett tak
(x) skrikigt så att jag inte fått luft
(x) byggt en kärra
( ) pratat i telefon i mer än sex timmar
(x) stannat uppe hela natten
( ) inte bortstat tänderna på en vecka
(x) plockat och ätit ett äpple direkt från trädet
(x) klättrat i träd
(x) haft en trädkoja
(x) är rädd för att titta på skräckfilm ensam
( ) tror på spöken
(x) burit fula/annorlunda kläder i skolan för att höra vad folk säger
( ) spelat kyckling
( ) hoppat i en pool på vintern
(x) blivit tillsagd av en främling att "du är vacker"
(x) brutit ett ben/arm
( ) fångat en fisk och sen ätit den
(x) fångat en fjäril
(x) skrattat så mycket att jag grät
(x) gråtit så mycket att jag skrattade
( ) fuskat på ett prov
( ) haft en Robyn-skiva
( ) haft en dansbandsskiva
(x) glömt någons namn
(x) sovit naken
(x) svimmat
(x) åkt tunnelbanan
( ) snattat
(x) slickat någon i örat
(x) drömt att jag haft sex med en/flera vän/vänner
(x) pratat med en främling i mer än fem minuter
( ) gett en uteliggare mer än 50 kronor (bara gett en uteliggare godis =P)
(x) spottat på någon jag ogillat
( ) hoppat bungyjump
(x) varit otrogen
(/) varit svartsjuk
(x) dödat en kaktus (inte med flit!!)
(x) lagt till något på den här listan

Gammalt kladd - 5 Mars 2009

2009-06-24T19:36:00.004+02:00

Jag kom på att jag har tusentals worddokument där jag lastat över massa känslor när det blir mycket. Så kan ju lasta över det här nu, lite i efterhand. Här är ett dokument från 5 mars 2009:

Sitter på golvet
i duschen
Men klart den inte är på

Kan inte sova
Kan någon det?
För sent att dölja
så lika jävla bra att fokusera självhatet på vänster underarm
Jag lovade mig själv
att skära taktiskt.
Praktiskt, lättdolt, ytligt
Vaderna blev
låren, som blev
vart som helst det inte syntes
Men vad ska man göra när man jagas av den typ av ångest som inte ger sig
fören det är försent?
Alldeles för sent för sånt inatt
Tre timmar till tentamen – oh gud så bra det går i skolan!

Himla VG-barn (vuxen?) sitter hellre och droppar blod timmar innan skrivning
Lugn och ro, halv 5 på morgonen
Äntligen jag. Verklig, existens.
Identitetslösa själar slappnar av bäst när alla andra sover
tror jag
Jag är inget.
Jag är allt och inget och absolut inte gud
Jag har ingen jävla aning om min
så kallade identitet
Det här är min stund, bara min
Vem jag nu är.

Who am I...?

2009-06-22T00:29:00.005+02:00

Första riktiga bloggen. Och en disclaimer på direkten: jag har inga riktiga idéer om vad jag vill uppnå med detta! Men det är väl meningen att jag ska ge någon liten presentation av vem jag är. Svårt att sammanfatta i ord, eller ens att veta. Sanningen är nog att inte ens jag själv vet vem jag är. Jag har stämplar och titlar skrivna i pannan men identifierar mig inte helt med någon av dem. Universitetsstudent, vuxen (20+ är väl vuxet, eller?), timanställd, skattebetalande medborgare… och patient, borderliner, medicinerad och allmänt psycho. För tillfället försöker jag komma i ordning i min första egna etta lokaliserad på campus. Helt eget nu! Men jag får erkänna att jag inte sovit själv nästan en enda natt på några år. Detta stavas ”osjälvständig personlighetsstörning”. Har även samlat på mig ett gäng andra diagnoser som jag förmodligen avslöjar senare.

- Men vänta! Det kommer mer… ^^
När jag är inne i mitt logiska tänkande kan jag analysera mig själv rätt bra. Har kommit fram till den största anledningen till min identitetslöshet och ständiga jakt på vem eller vad det är jag är beror antagligen mycket på det som inte går att undvika i mitt liv (och därmed också i bloggen); diagnosen borderline personlighetsstörning. I know, låter väldigt avskräckande med STÖRNING i personligheten men det innebär ”bara” att det är ett tillstånd man får leva med, inget som går över i första taget. För de som inte läst DSM IV på fritiden lägger jag upp en länk som försöker förklara vad det är. Wikipedia har svar på allt! Wiki: Borderline

Eller så skriver jag hur jag är. Impulsiv, känslomässigt instabil, ångestfylld men med kronisk tomhet. Desperata försök att fylla tomheten (läs: desturktivitet). I min vardag ingår dramatik till tusen. Sjukhusvistelser och försök att hålla upp den andra fasaden. Den friska sidan som de flesta känner mig som, utom de riktigt nära som fått uppleva den andra jag. Där står jag i mitten och försöker hålla ihop livet någorlunda, och det är väl ungefär så mycket man behöver veta. Jag kan också tillägga att jag på senaste tiden valt att vara mer öppen med mina problem och till min förvåning mötts av positiva gensvar, så detta är väl ännu ett steg i den riktningen; att inte försöka vara något jag inte är. Förhoppningsvis lägger jag inte ner bloggandet som med många andra impulsiva projekt, så jag säger på återseende och hoppas att någon kanske läser!

...snart så!

2009-06-16T11:25:00.001+02:00

Bloggen har nu äntligen börjat ta form. Förhoppningsvis ska den vara helt klar inom kort! :)

In time...

2009-01-02T20:43:00.002+01:00

Snart ska jag börja med detta bloggande once and for all!