"Getting away with it all messed up - That's the living"

Jag vet inte varför jag känner såhär ibland. Jag vill att andra också ska göra det, tror jag. Bara för att jag inte kan förklara. Jag vill veta varför jag känner saker som gör så ont när alla andra klarar sig oskadda. I alla fall som det ser ut. Känner de sig också jävligt missförstådda? Jag tänker mycket men pratar mycket mindre på senaste tiden. Jag lever inte längre i min egen lilla värld, jag lever tillsammans med alla andra och ändå känns det mer ensamt än någonsin. Jag är inte huvudrollen i min egen thriller, livet är ingen mardröm, det är bara ett liv som alla andra. Som alla andra men en dålig kopia. Jag är kanske ett måndagsexemplar, jag går sönder mycket lättare.