tisdag, september 29, 2009

Kaos vs. harmoni

Allt händer just nu. Det går inte ihop att vara så sjukt ledsen för att ha sårat någon man bryr sig om och att vara så glad för att ha träffat och bestämt sig för någon annan man bara vet att man tycker galet, crazy ass, oerhört mycket om. Det skiftar istället, och förnekelsen är på hög nivå tror jag. Annars skulle jag fan inte orka. För det kan inte finnas en värld där jag gör alla lyckliga och nöjda. Särskilt inte de i min närhet, för att inte tala om mig själv (narcisim, ego, dramaqueen, OMFG vad jag tjatar om mig, mig, mig).

Just nu är jag lycklig. I denna sekund existerar inget annat än just denna sekund, och den här sekunden är faktiskt bra till skillnad från sekunder jag upplevde innan. Allt måste få vara här och nu, jag har svårt att koppla bakåt eller framåt. "Du lever bara en gång och den gången är nu!" Ja, kan man leva för annat än stunderna just nu? Det är bara att hoppas på att den efterföljande stunden är likadan, eller bättre, eller neutral i värsta fall. Bara stunden inte blir outhärdligt negativt anklagande med all rätt, i och för sig. Men den här stunden är bra. Nu.

onsdag, september 23, 2009

Video update

Hmm, Annie sa åt mig att göra en vlogg update, så här får ni lite onödig fakta mano-a-mano. ^^ Enjoy!

söndag, september 20, 2009

Det jag skriver i panik

Jag har ett, eller två, eller tre, eller fyra skrivblock som jag alltid tar med in när jag sitter på duschgolvet med panik och huvudet fyllt av kaos. De blocken tar emot allt ångest utan att klaga. Jag skriver och skriver och skriver och blöder lite under tiden, och skriver mer. Många sidor har kletat ihop och många texter sträcker sig över fler än tio kollegieblockssidor. Inte konstigt att jag blir galen när jag har så mycket som vill ut!


Ibland, som nu, känns det väldigt lockade att skriva av allt det där till datorn och kanske lägga ut vissa utdrag ur mina ångestblock. Sen inser jag hur enormt mycket det skulle bli att ta sig igenom. Både med tangenterna och kramp i fingrarna, men mest alla gamla känslor som ligger i tryggt förvar där i blocken som då skulle ploppa upp igen. Nyfiken men rädd. Motiverad men slö. Ska men gör inte, som vanligt alltså.

onsdag, september 16, 2009

Tvärtom och plöstligt glad!

Hej och välkommen till borderlinecirkusen. Nu är det så att allt jag skrev nyligt känns helt fel och att det aldrig någonsin känts så. Idag är jag glad, avslappnad och har tagit tag i lite av det som jag länge gått och grunnat mig för. Eller egentligen inte, allt känns bara lite lättare att strukturera upp och jag är ivrig att ta tag i hemtenta och alla bestyr här hemma. Få det fint och rent, som jag känner mig inombords nu, för stunden.


En orsak kan ju vara checken från Tele2 som plösligt damp ner i brevlådan idag och jag fick knata ner till pressbyrån och hämta ut ca 800kr. Bara sådär! Efter det gick jag och Annie till universitetet där jag köpte en overall som vi sysselsatt oss med att fixa till. Det är någon slags tillhörlighet ett konstigt sätt. Eller kanske inte ens så konstigt med min identitetslöshet. Jag är en av de jag beter mig som nu, och andra ser det och förstår varför jag är lite out of order. Det är okej, kanske, lite mer än när jag springer runt anonymt och försöker skapa 50 identiteter för alla, samtidigt. Inte konstigt att jag får psykoser!


Nästa orsak kan vara lite känslig, men vad är väl bloggar till för om inte det? Jag behöver mitt space och tid att få vara deppig och utrymme för att bara vara. Eller göra det jag vill utan att fråga någon eller be om ursäkt, vilket är en automatiserad aktion för mig. Helt ensam är det svårt att tolka vad andra vill ha av mig, vilket var precis det jag behövde.


Ännu en stoooor orsak till mitt nuvarande välbefinnande är att jag fått ha en heldag med min kära bästa vän Annie! Det var evigheter sen vi hade en heldag utan störande moment eller andra som ska störa våran tid. Det, om något, har gjort mig motiverad att fortsätta kämpa på med allt som faktiskt fortfarande måste göras. Det är bara inte lite oöverkomligt längre. =)

tisdag, september 15, 2009

Orkeslös once again

Ni vet, när man inte orkar se solljuset där ute för allt det gör är att kasta en ännu större skugga bakom en själv. Jag har ingen motivation, jag behöver den. NU, nu behöver jag initiativtagande och käckhet och motivation. Så vad händer? Motsatsen. Meningslösheten. Det är en klaustrofobisk känsla och allt jag vill göra är skrika ”lämna mig i fred, jag är inte redo för livet än!”.


Det kan ju vara så att alla känner så, det kan ju vara så att de flesta förtränger det på mer konstruktiva sätt än vad jag gör. Mycket möjligt. Men hur gör de då för att gå runt och le, på väg till viktiga ställen dit de faktiskt tar sig och presterar åtminstone medelmåttigt. Jag är avundsjuk. Sjuk i allmänhet också. Fysiskt och psykiskt, nazisterna hade dödat mig direkt på grund av oduglighet. Jag kan inte ens skriva mer, mitt täcke skaver mot underarmarna och jag orkar inte flytta mig. Det är inte bekvämt någonstans, jag trivs aldrig och känner mig aldrig helt tillfreds. Och bara för att allt runtomkring borde fixas så jag tänker inte göra det. Trotsåldern tycks aldrig passera för mig.

onsdag, september 09, 2009

Total förvirring

Det är uppochnervänt. Tiden är bakvänd och jag hänger inte med. Det hade nog, egentligen, varit bäst om de inte låtit mig välja utskrivning från psyk igår, förrgår, fredags? Fredags ja. Jag hamnade där efter att ha pratat med för många människor som egentligen inte fanns. Men det var rätt trevliga människor. Förvirringen var dock total, och är fortfarande. Dagarna flyter ihop och ena bisarra scenariot avlöser det andra. Jag måste tydligen ha allvarliga snack med mina nära och kära, jag flyr och flyr och flyr och ramlar och det är blod över hela mitt golv. Folk jag aldrig träffat förut säger att de inte sett nåt värre, hur kan man leva så? Ja, hur kan man? Det kan man inte. Känner att den trasiga ärligheten är lite för genomträngande i det här inlägget, jag orkar inte censurera. Ni får ursäkta min öppenhet, men är det inte lite det en blogg är till för. Man skulle vara mer anonym bara, då kunde jag skriva utan begränsningar och trasa sönder allas bredband som en okänd destruktiv människa. Inget mer och inget mindre. Jag sover extremt mycket nu. Sover fast väckarklockan på datorn skriker ”vakna” i form av en galande tupp. Jag drömmer på, och stör mig på tuppen som hela tiden gal i bakgrunden, jaja, kanske när det blir dag igen i drömmen försvinner galandet. Icke då. Så jag försov mig för 3:e gången och tar mig inte upp ur sängen fören kl 17. Hur kan det vara så jävla svårt att gå upp ur sängen? Tror höstdepressionen börjar ta tag i mig igen. Årstider och cyklar drar mig ner rejält. Skulle kunna skriva mer men antagligen blir det för utlämnande. Förnärmande för ”normala” människor. Jag har gjort dumma saker i helgen och mina nära och kära förlåter mig. Jag kan aldrig förlåta mig. Over and out.

 
  • src="http://www.bloggtoppen.se/tracker.php?do=in&id=52527"