Idag känns det som att jag existerar

En underbar känsla av tillfredsställelse gör att jag går runt och småler i solen. Småler sådär som man ska göra när man är arg för att lura kroppen att man är glad, det har jag fått lära mig i färdighetsträningsgruppen i DBT. Så nu börjar det på riktigt, med två DBT-tillfällen i veckan och telefonkonsultation och hemuppgifter och veckoscheman och ordning på livet. Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att jag skulle känna mig styrd, instängd och ogiltigförklarad men till min förvåning känner jag en trygghet i ramarna som sätts upp för mig. Ömsesidig överenskommelse där jag släpper gamla mönster och blir ledd in i nya som faktiskt fungerar. Hoppas jag. Jag hoppas det här verkligen fungerar, det känns som att jag äntligen får slappna av och bli omhändertagen även fast det är jag som ska göra det mesta jobbet. Jag hoppas att den här känslan inte bara är någon nyförälskelse i livet som jag får titt som tätt, oftast när jag nått botten och kommit ut på andra sidan. Kanske är det bara för att solen lyser men klockan är bara 13:13 och jag har redan varit "mindfull" 2 gånger idag och ser fram emot resten av dagen! Oh, för er som inte "hängt med" i det senaste så kan jag berätta att jag har mitt gamla mobilnummer igen efter att ha tappat bort min telefon. Om någon hittar den någonstans runt studentgatan får de gärna säga till. ^^ Jag kanske gör en videoblogg senare till och med, håll utkik!

Vad man gör för att gå vidare, jag ska skratta när jag går!

En lång dag full av viktiga moment ser tillslut lite mer ut som en helhet när jag röker en cigg i ensamhet sittandes på MIN balkong. Och fast det bara för någon dag sedan kändes så främmande med allt nytt måste jag faktiskt dra till med en gammal klyscha: det känns redan som hemma, jag har hittat min trygga plats.
Dagen har virvlat förbi, överbelastat mig med nya intryck, känslor, deadlines och otaligt många telefonsamtal. Paradigmskiftet är ett faktum, och sådär helt plötsligt känns det som att det alltid varit såhär. Som att jag och Gustav alltid haft 64kvm och inte 18, som att spisen alltid haft fyra plattor, badrummet
haft badkar och jag haft kraft att börja om på nytt. Eller nja, kraft är väl fel ord när jag pressar mig till det yttersta med migränkänningar som resultat. Så om inte kraft i alla fall vilja, äntligen.
För trots de oväntade motgångarna som stått på led (och antagligen inte är slut än) finns det någon för mig okänd, eller kanske bara bortglömd, känsla som tar över när jag nästan tappar taget. Shit ett sånt positivt inlägg! Ta åt er äran alla ni som håller mig över ytan tills jag orkar själv. Jag måste memorera den här
känslan av självbekräftelse ger plats åt den mer innötta ångesten, för det är långt ifrån färdigt! Hela min gamla lägenhet står stökig och väntar, full av minnen och min sista egentliga anknytning till något som haft sån enorm inverkan på mitt liv.

Imorgon är det städning bland alla gamla gömställen. Ska sopa bort allt grus och  annat oidentifierbart från mitt golv, slänga gammalt puder och rouge, alla rosa små burkar, de tusentals sparade apodospåsarna, de tomma paken snabbkaffe och oboy. Torka av alla lister och montera ihop sängen, samla in alla gamla skor jag kan hitta, flytta cyklen och tömma förrådet på allt som var "då". Jag tänker faktiskt dra upp persiennerna helt och ta en rökpaus under trappan utanför men aldrig låta blicken genomsöka varken gräset eller gruset eller mållöst vandra längs med tegelväggarnas skarv mot marken. Och det ska faktiskt bli så skönt at skratta bort dammet som får mig att nysa sådär som de säger att hjärnan exploderar av, men jag har alltid nyst inåt ändå.
Men jag ska spara alla de skrivblock som dokumenterat så mycket att de nog vet mer än jag själv. En dag kanske blodstänken och de spretiga bokstäverna visar mig lösningen på pusslet som nästan tog över mitt liv.


Oj vad jag skriver, kan skriva så mycket och säga så lite att du måste varit där för att förstå mina diffusa läs-mellan-raderna-hintar, men skönt att skriva allting ändå. Insåg precis att det här är första gången jag känner det som att jag verkligen flyttar hemifrån! Så överraskande insikt att tårarna började rulla. Men när jag lämnar nyckeln ska jag inte gråta, jag ska skratta när jag går!