Videouppdatering som problemhantering

Ja, spelade tillslut in en vlogg direkt på youtube, redigering segar ner mig för mycket. Här har ni!

I can run, I can hide, avoid life - to survive

Klockan 02:05 försöker jag med mina sista krafter undvika tomheten som flåsat mig i nacken hela veckan nu. Just nu är så totalt jävla övergivet, desperat, patetiskt ensam med syster i rummet intill men lämnad med bara vad-det-nu-är-som-är-jag. Inte varit hemma i tryggheten på 26timmar och försöker övertyga mig själv att verkligheten inte alls bara är det här rummet. Ett vardagsrum som borde kännas tryggt och tröstande kunde just nu lika gärna kunde vara de kalla, vita väggarna obervationsavdelningen i P-huset för övergivenhetskänslan är så total att jag inte orkar försöka beskriva den med risk för att fastna ännu mer i ensamhetspaniken. 

Samma overklighetstomhet som när man får veta att någon dött eller som när en relation bara rasar på några sekunder och sen blir det aldrig samma sak som innan men det blir lättare med tiden även om man slukas så totalt av att marken rycks undan så man hamnar i något mardrömsliknande vakuum och självklart inte kan tänka så. Det är därför jag drar ut på allt. Därför jag har svårt att höra av mig och bli medveten om den komplexa världen jag är fast i där allt händer på samma gång vare sig jag orkar veta det eller inte. Osäkerheten i mellanläget som jag svävar fritt i allt oftare ju mer graderna sjunker. Jag hatar hösten, hatar känslan jag misslyckas att kommunicera om och om igen tills alla tröttnat på mig lika mycket som jag redan gjort några veckor nu.

Att göra: Tisdag

Håll på att skriva onsdag först. Det här inlägget är mest för min egen skull, eller faktiskt endast för min egen skull. Upptäckte för några veckor sedan att jag fungerar så mycket bättre när jag skriver listor med det jag ska göra under hela dagen så det inte bara existerar i mitt huvud och skapar kaos som skapar den smärtsamma handlingsförlamningen jag känt sen jag kom hem från stugan på landet. Till och med de enklaste saker blir oerhört jobbiga när jag försöker äta, spela, kolla bussar, gör mig i ordning, svara på sms, städa, prata med folk, laga mat och planera för allt på samma gång. Irritationen ligger liksom alltid precis under ytan och måste också kontrolleras för vad ska jag klaga på? Småsaker. Sen är det också skönt att kunna säga "det här ska jag göra idag" och på så sätt slippa vara på sin vakt konstant, redo att försvara sin integritet eller nåt annat man ska ha, ifall att någon påpekar något man borde ha gjort. Borde och SKULLE ha gjort om det inte var för att ångesten i nedvärderingen jag upplever när någon påpekar saker som jag vet så väl hindrar mig från att ens kunna göra det. Paradoxalt?


Här är i alla fall dagens att göra lista:

• Betala räkningar
• Laga mat
• Diska
• Handla
• Ta reda på när jag egentligen har någon DBT nästa gång
• Hämta ut meds
• Höra av mig till syster
• Hör med folk om ev filmkväll imorrn
• Söka bostadsbidrag
• Skicka in papper till soc
• ANDAS

Allt och inget - caught in action

Har lånat min käre vän Michels camcorder som jag går runt och filmar med vid icke alls utvalda tillfället. Ren impuls och nu kanske mina videobloggar blir lite mer autentiska, och frekventa också för den delen. Bara jag hittar sladd till saken så jag kan lägga in allt, och klippa bort det värsta! ^^

 Här har ni bild på mig och min nya bästa vän som alltid orkar lyssna! xD















Livet annars är väl... alldeles för mycket just nu. Och ändå gör jag ingenting allsAllt jag gör är distraherar och ignorerar sånt jag borde, måste, kanske vill ta tag i men struntar tvångsmässigt i det. En annan sorts självskada, I'm simply not there.