Skriver i väntan på bussen

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*

Har jag inte lagt upp den här än?! aka "Syster-helgen"

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har varit inlagd och blivit utskriven, mitt liv har rasat och ändå klättrar jag envist upp till nya platåer i livet. Baseline: Jag överlever.

Så den här vloggen är lite out of date men ändå för viktig för att strunta i. Varför? För här är det inte bara jag som babblar, eller jo det är det ju, men jag har min syster bredvid mig i huset på landet vi trivs så underbart bra i. Se själv: