Min julklapp till mig själv: bli frisk tillslut, i alla fall fysiskt

Fingrar på kuverten i brevlådan men förmår mig inte ta med dem upp till lägenheten. Har redan fått ett samtal från kronofogden idag och är väl medveten om att försörjningsstödspapperna borde lämnats in förra veckan för att ens kunna ha en chans att vara lösningen på mitt kaos. Det jullov jag unnat mig själv i år bestod av intensivt förträngande av de återkommande, påträngande, irriterande problem det innebär att ta ansvar för sitt eget liv och samtidigt försöka inbilla andra att jag finns kvar och går att lita på. Att jag kanske kan lära mig ställa upp, hålla löften, höra av mig och finnas till fast jag inte orkar finnas. I slutet känner jag mig alltid otillräcklig utan möjlighet att förklara varför. Det är svårt att förklara hur jag kan vilja bara sova bort hela vintern, blunda och försvinna, för att sedan i en handvändning låt mig lockas med på ännu en kväll fylld med alkohol, skatt och umgänge.

Jag flyr tills jag utmattad inser konsekvenserna. Förnekat min kropps signaler till fördel för min hjärnas tillfälliga nöje för länge och nu hostar jag okontrollerat även om dagarna. Allt detta utan att för den delen någonsin lyckas stanna upp på riktigt. Show must go on. Att vara här och nu, även fast jag redan mentalt är inne på den kommande veckan, känns fysikt omöjligt. Kemiskt möjligt, förvisso, men det är fusk.

Så mycket planer som aldrig blir av. Gör jag inte saker för att känna mig i alla fall lite kompetent varje dag gör jag desto mer för att undvika skammen, skulden, det tunga ansvaret ett medvetande innebär. Fick i alla fall motivation nog att ringa upp vårdcentralen i morse efter att blivit väckt av mina egna lungors panikaktiga spasmer hela natten. Gårdagen gick från uppvaknande i förvirring till, tillslut, lite lugn och trygghet.
Det gav mig kanske tid att ladda om, sakta ner, känna efter. Så idag har jag altså hunnit med ett besök på vårdcentralen där jag för en gångs skull blev så väl bemött att jag nästan blev rörd. Antog att läkaren inte läst min journal som består av diverse beskrivningar av mig som ett passivaggressivt, oberäkneligt psykfall. Kanske med rätt. En biografi som endast handlar om de värsta stunderna. Men den här läkaren tog emot mig som om jag varit vem som helst. Besöket gav mig både hopp och recept på medicin som gick på hälften av pengarna jag fått i julklapp. Kanske ska satsa helhjärtat på att må lite bättre fysiskt nu då, kan se det som min julklapp.

En helg för något år sedan, eller mer

 Kände att det var dags att avslöja hur mitt liv såg ut förra sommaren, så här är en text jag skrev då:

Alla som vill kan ta för sig av mig, ge mig ett värde och bjud bara lite över så kan aldrig ett nej vara rättfärdigat från min sida. Förvirring klär mig ungefär lika bra som den stukade handleden och spruckna underläppen jag vaknar med idag. Morgonljus som blir eftermiddagsljus och jag vill aldrig inse att snart är det dags att komma ifatt tankarna igen. Oundvikligt slutar det tillsist med bara de mest tragiska figurerna kvar. Ömsom speedade, ömsom däckade, skrikande, viskande, skrattande, gråtande, knullande, skärande, hatande, kärleksfulla, lömska jävla spillror som utåt sett inte skulle tas för annat än en i mängden.

En till. Sen hemväg, omväg, nutid med spaghettiben, i alldeles för höga klackar. Gradvis känner jag andetagen bli mer ansträngda för varje gång jag tvingar mig upp från asfalten jag bara störtar ner i hela tiden. Död mobil i väskan, döda ansikten omkring mig med fördömande blickar sådär kl 16 en lördagseftermiddag. Grus i såren, söndertrasad i alla meningar och så totalt jävla ensam trots alla som bryr sig i efterhand. Just då var jag ensam. Självvalt ensam, självförvållat ensam och självömkande. Ärligt vet jag inte hur lång tid det tog innan jag ramlade över en vän och rakt ner i hans säng fast jag själv bor i huset bredvid.

Jag behöver lämna över ansvaret till andra men jag gör det inte på riktigt innan kroppen totalt hindrar mig från något som helst tänkande eller agerande. Skönt. Ompysslad och oförmögen till annat än att låta allt försvinna för en stund. Det är vila för mig. Jag i hans säng och han ringandes samtal, tvättar av mitt blodiga ansikte, fixar suggrör så jag får i mig vatten, sätter ett bamseplåster på min arm, tar dit ännu en fin, oförstörd människa som bryr sig. Låter mig däcka utan att be om ursäkt. Låter mig strunta i att jag behöver sån misär för att äntligen kunna känna lugnet i mig själv. Tack. Det var i helhet en relativt normal helg med relativt mycket dramatik och kanske något mer bestående men än vanligtvis, fysiskt. Psykiskt är jag lika nedbruten som vanligt.

Sammandrag från mitt skrivblock ungefär

Läser igenom mina gamla texter och ser återkommande teman; tillfällig trygghet och utanförskap. Gränser som ständigt trampas sönder av de som tror de kan rädda mig. De koloniserar landet Esther men överraskas av det faktum att jag krigar inrikes mest. Jag vill skriva något som inte kan misstolkas eller förväxlas med fiktionen i min hjärna för jag skriver brutalt när jag är arg. Men den "jag" som existerar nu är en flicka jag ser utifrån. Hon ser bekymrad ut, med tårar som envisas med att bara vara en glansig hinna över ögonen. Oregelbundna andetag fyller lungorna med rök. Längtar efter att den här världen jag ofta upplever fragmenterad ska bytas mot en med mer sammanhang. En värld där alkoholen bara spelar en biroll i den trygga känslan av oberoende och närhet på samma gång. Jag saknar min alldeles för enkla lösning på meningen med livet. Ihåliga skratt med bihålorna sönderfrätta. Allt jag trodde mig behöva för överlevnad under en lång psykos. Jag saknar det som man saknar hur julafton kändes när man var barn. En magisk känsla man vuxit ifrån men ändå alltid jämför verkligheten med. Sån dissonans. Men jag lever i verkligheten nu och där finns det inte plats för den känslan jag minns för tydligt för mitt eget bästa. Den sortens symbios skulle förtära mig i nuläget.

Trots papper fulla med relationsfärdigheter finner jag mig ändå i den här situationen där jag sträcker mig efter minsta lilla uppskattning. Längtande efter att leka med maktpositioner. Aldrig stark nog att fråga utan sluddrande röst. Jag är en hardcore relationsgamer, gambler med mitt hjärta som insats. Försök, om ni orkar, se bortom berusad tillfällig lycka. Den jag rutinmässigt reducerar mig själv till varje veckoslut. Frivilligt förlorar mig i. Jag kommer som jag är och går inte fören dagen därpå. Däremellan finns timmarna jag på konstgjord väg skrattar mig igenom. Släpper hämningar och skjuter känslorna farligt nära ytan. Förkastar de som bryr sig och åtrår de andra. Jag är en katastrof, men jag andas fortfarande. Omväxlande lugnt och panikartat fort men aldrig tillräckligt för att få luft nog, kraft nog, att skrika det jag känner. Så nära gränsen att mitt kämpande att nå den puttar den ännu längre bort. Ironi. Jag vill lasta av allt det här på någon som inte bryr sig. För jag vet hur det är att vara på den sidan också. Hjälplöst se på, eller ännu värre vara delaktig men maktlös. Allt för stor obalans mellan empati och handlingsförmåga. Jag är varken martyr eller bödel men allt däremellan. Pretentiösa skriverier borde sluta nu för snart är jag där ute i världen igen, snart är jag ingen. 

Bredspektrumspecialisten jag blivit

Den narcissistiska självhataren/
Den anorektiska överätaren/
Den konflikträdda argumentstartaren/
Den osäkra non-stop-prataren

Den lojala opålitbara serie bedragaren.
Den normala tvångsintagna A-lagaren.

En bredspektrumspecialist
En natziesoladatsaltruist

Självregenererande SMS-DNA

Jag har gjort en clean slate av min sms-historik. Varken fina uppmuntrande eller nedlåtande dömande meddelanden finns kvar att se tillbaka på under passande sinnesstämning. Inga bevis för hur det en gång var. Det som sagts och gjorts, och varför, överlämnas från minneskort till mänskligt minne att bli ännu mer förvrängt av tiden. Gamla känslor har inget att peka på i försvar när historien upprepar sig själv. Allt som finns är här och nu, vilket i och för sig blir där och då skrämmande fort. Sms-mönstret återskapar sig själv framför mina ögon utan mallar eller mönster att gå efter. Förutom kanske utkorgens återupprepande. Men för mig saknas kopplingen. För mig känns det mer som självregenererande SMS-DNA. Och det kanske det är.