Flytt: avslutet jag råkade skriva en dikt om

Jag har inte haft orken (för tiden har ju egentligen) att uppdatera bloggen om allt som händer nu. Dagarna rusar förbi och två lägenheter ska bli en, typ. Destination: varberga, och plötsligt blir jag medveten om alla små saker jag kommer sakna här på studentgatan. Och de stora. Plötsligt blev den efterlängtade flytten till våran riktiga lägenhet skrämmande oförutsägbar. I'm a beeing of spontaneous rutines, my organized chaos is unpredicably reliable, I see kind of clear behind these tears, sleeping to forget my dreams.

Och så skrev jag något spontant som jag chansar och lägger upp här. Så mycket känslor att jag inte hunnit känna efter än.Tystnaden som aldrig uppstår så länge jag finns här
Jag har en bok full med ansikten som iakttar mig.
Fulla ansikten och extremister åt alla tänkbara håll
Självmordskandidater i ät-inget-för-i-helvete-rekord!
Mamma, pappa barnflickan slår knut på sig själva i strävan efter perfektion
Vad gör alla just nu?
Vem förutom stressad flicka flyr in i såna onödigt övertänkta önskningar.
Två röster utanför dörren som jag lika gärna kan lämna orörd när det finns fönster
Studentgatans charm har någons sperma i alla buskar
Men inte har de några själv.
De bandade känslor domineras av sorg för grannskapet som föder galenskapen
Vi vidmakthåller roller alldeles för länge men när de faller faller de hårt
Sådär som nog alla vill ha det
Språket jag pratar flytande är mer ett jävla familjemål än modersmål
Studentiska uttryck jag möjligen myntat själv och trovligtvis hållit för mig själv
är ändå accepterat.
Jag är aldrig ignorerad på ett sätt jag känner nästan överallt annars
Bubblan sprack för nästan ett år sedan, sen sprack alla vi en efter en
Men sånt som annars får mig utslängd, utestängd och utstött är fortfarande
näst intill obligatoriskt i mina kvarter
För många som är för lätt dras ner
Lägger sig på min nivå för jag behöver sällskap mer än misery loves it

Alla hör och alla ser
Misstag på misstag och jag bara ler
Bara lite, lite mer
och borde inte ignorera mer



____________
Sen var mina mail randomly pricksäkra på nåtgot sätt, så picture there you go.

Skuldsatt över huvudet och ända upp till slutet av atmosfären

Att min ekonomi är i rännstenen är nog ingen nyhet för någon. Räkningarna har samlats på hög i bokhyllan tills de ramlar ner och jag inser att högen med inkassokrav är verklig och måste tas tag i. Ändå krymper den aldrig. Jag betalar tusentals kronor för tandläkarbesök jag missat för att jag inte haft råd att laga min tand med hål som förmodligen borde göra rejält ont snart såhär ett år efter att den skulle ha lagats. Sen är det de små sakerna, paketet med cigaretter jag lånat av en kompis, småsummor de lagt ut som jag egentligen inte hade täckning för men lovar att betala tillbaka. Och så bomben min älskling släpper över min redan trasiga ekonomi - jag är skyldig honom 8000:- för att jag praktiskt taget bott hos honom sedan vi blev tillsammans.

För mig blir det en chock eftersom jag hela tiden fått så mycket hjälp av min familj att klara av min egen hyra, och vård, och allt man behöver för att överleva en liten stund till. Han refererar till ett samtal vi haft där han förklarat att om jag ska bo med honom i hans etta på 18kvadrat ska jag också betala halva hyran, men eftersom jag inte KAN det fick jag vara här ändå. Min lägenhet 20m bort har stått tom med undantag för en vän som lånade den ett par månader, utan att betala ett öre av min hyra såklart, vilket jag tyckte var helt okej när han inte hade inkomst. Den står ändå tom, och jag betalar ändå lika mycket, så resonerar jag. Dessutom har jag själv varit i den situationen och haft vänner som bjudit in mig till sig, tagit hand om allt och stått för alla kostnader tills jag kom på fötter. Trots sina egna ekonomiska problem var det en självklarhet, som räddade mig. Han är för övrigt än idag min bästa vän och kanske för snäll.

Hur som helst är det så jag liksom tar för givet att det är och insikten att mitt sällskap räknas i kronor och ören är ganska outhärdligt. Rätt ska vara rätt, men jag blir upprörd och känner mig lurad. Om allt ska vara rätt kan man väl dra av saker från skulden som mina närmaste hjälpt mig med? Kanske inte allt de gjort för att hjälpa mig undvika kronofogden så i alla fall de otaliga sponsringar med mat till oss båda. Det är lite mer sällan nu men det är fortfarande min mamma och min mormor som på något sätt lyckas få sina pengar att täcka våra matkostnader några gånger i månaden. Tänk om man räknar ut alla skulder jag har till alla som någonsin hjälp mig så? Jag skulle inte stå ut.

This is how we party. Take the blue or the red pill?

Helgen har gått i ett och jag har sprungit fram och tillbaka, alltid jagande efter nästa nöje bara för att kunna slappna av i stunden där jag faktiskt känner att allt är perfekt. Har gjort en intressant observation som jag tänkte försöka mig på att skriva ner. Just det här leder till en väldigt stor del av mina problem. Titta - sån insikt jag har fått av DBT:ns kedjeanalys! Det är känslan som inte har något namn än, som är hemsk men knappt märkbar och som visar sig väldigt olika, och upptäcktes av en slump i mitt festbeteende, så here goes.

Allt börjar med en okänd situation, som inte alls känns jobbigt, bara inte som vanligt. Fest, men inte samma rutiner. Jag går in i ett rum där 98% av ansiktena är okända och de få jag känner verkar ägna uppmärksamheten åt de nya, mer intressanta och roliga människorna. Utan att jag vill, eller ens märker det, börjar jag testa gränser, inleda tabubelagda konversationer och se hur lång tid det tar innan de inte orkar med mig. Sen hittar jag någon jag känner förstår mig helt, kanske för att den inte har något emot mig så länge mina provoceranden riktar in sig mot "de andra". Och så fortsätter jag så - trappar upp rollen som den konstiga och återvänder till den som förstår mig när jag lyckats jaga bort dem. Utan tanke på de egentliga människorna går jag helt in i den här leken som får mig att stå ut med alla okända människor. Bättre att veta att de tycker jag är jobbig än att inte veta vad de tycker alls.

Efter en sån kväll fattar jag faktiskt inte varför någon alls vill ha med mig. Då är det extra skönt att väga upp det med nästa kväll spenderad i en trygg miljö där jag visserligen KAN bete mig lika irrationellt, om jag känner för det, men jag måste inte på samma sätt. Det är frihet att släppa kontrollen i sällskap med människor som jag känner kan hantera det. Barnslig glädje som aldrig får ta slut för då försvinner allt, allt! Klockan är hemsk och påminner hela tiden om att snart försvinner de som gör det möjligt att slappna av såhär. Därav titta-på-klockan/se natten bli ljusare/höra påminnelser om dagen därpå paniken. Så jag kan se hur det hänger ihop, vilket är extra jobbigt när jag inte kan göra något åt det. Would you take the blue pill or the red pill?