Busstankar/Mobilskriverier

Landsbygdens totalmörker väcker en saknad hos mig. En längtan tillbaka till en enklare tid när bussar som den här vaggade mig till sömns varje dag. Jag tittade på mina gamla slutbetyg från gymnasiet igår och alla mvg och vg som pappret kryllar av fick mig att minnas den jag var innan. Innan vad vet jag inte riktigt. Innan jag rasade? Innan jag nådde min fulla mognadsgrad och började sträva bakåt? Innan livet blev för tunt och ytligt för mina abstrakta tankar? Innan mina gener fick löpa fritt?

Men jag kände mig alltid som en bedragare, en kameleont som fulländat sitt försvar. Kände mig utanför sådär som jag fortfarande gör. Men istället för att genuint vilja vara en del av det alla andra verkar nöja sig med har jag stegvis börjat delta med bittert förakt. Kanske avund. Jag spelar med men gör satir av situationen för jag längtar efter något mer.

Jag fastnar så fasligt fort för vad som helst som ger mig känslan av meningsfullhet, om så bara för en stund. Så farligt fort och våldsamt. Jag försöker alltid pusha på gränserna åt alla håll, som att skriva ett sånt här inlägg från mobilen när jag sitter på den där bussen i vintermörkret som faktiskt gav mig tid att tänka. Den ger mig inget val.

The big empty

Söndagsdepression eller för mycket tid att tänka har satt igång den där tomma, instängda känslan igen. Jag lyssnar på Loke från min nya telefon för allt jag hade på min laptop är borta. I fredags natt kraschade datorn och har nu ersatts med ett nytt operativsystem. Borta är opublicerade texter och min samling av underhållning/distraktion. För mig blir det någon slags metafor för hur skört allt är, hur lätt förlorade saker jag bryr mig om är. Så jag sitter i soffan med två sovande kattungar bredvid mig som fyller en del av tomrummet, och resten fyller jag med den sista skvätten vin någon lämnat i kylskåpet efter fredagens fest. Ler åt de små tassarna som rycker till ibland men gråter av någon oförklarlig anledning ändå. Det är snart ett år sedan mitt liv fick en plötslig vändning och kanske är det något i mig som känner av den förlusten fortfarande. Tiden verkar mer förtjust i att rusa förbi än att läka några sår. Snart är maplestory i alla fall nedladdat igen och jag flyr in i den digitala världen där jag kan döda alla monster som jagar mig. Det kallas distraktion och det är vad jag kan bäst.