Vlogg #7 med mobil

Bara för att jag kände för det, lånade Gustavs telefon och ställde mig i badrummet, hmm, kanske ljudet funkar liiiite. Ursäkta min slitna look, heh.

Vart ingen vlogg...

Försöker ladda upp en meningslös videoblogg men YouTube vägrar tydligen. Så här är nån söags länk till bilder på mig, heh, omg looooooook at me eller nåt annat egosarkastiskt.

http://picasaweb.google.com/lh/photo/T8qiUHQx9JPsFlAQt9e-qQ?feat=directlink



Imorrn blir det Halloweenfest, funderar på att klä ut mig till Svarta Änkan. Haha.

Korrupt psykvård med få undantag

Nu är jag arg. Eller ledsen. Eller bara så himla lost. Ingen inom psykvården vill ha med mig att göra, jag slussas vidare och ingen har någon koll på vart jag hör hemma. Försökte hämta mina meds på allmänpsyk idag, och ja, jag ringde innan, lämnade meddelanden och ringde igen. Sen kommer jag dit, stressad för jag har faktiskt annat att göra. Skulle på föreläsningen var det ju tänkt. Well... när jag kommer dit och äntligen får tag på rätt person har hon inte tid att ge mig dem för hon har egentligen lunchrast forfarande så jag får komma tillbaka vid kl 4, trots att jag är på gränsen till att bryta ihop där. Tack, jättesnällt, typ.

Vägen hem var hemsk, ångest, ilska, besvikelse, paranoia. Som tur var hade jag med min älskling Gustav, som visade mig till campushälsan där jag bokade ett samtal med psykolog.... om två veckor, eller mer. Många som behöver hjälp här tydligen.

Min räddning kom när jag tagit mig hem till Annie och hon kom med förslaget att ta kontakt med min gamla läkare och psykolog på ÄS-enheten. Äntligen fick man prata med någon som ser en som en människa, inte bara en massa diagnoser på papper. De kommer fixa allt nu, min gamla läkare Lena som är den bästa läkaren jag träffat på ska ringa mig idag och de bryr sig, på riktigt. Skönt att det fortfarande finns såna som bryr sig, nu är det bara att invänta samtalet och äntligen prata med någon som både känner till allt om mig och lyssnar. Liten lättnad. Behöver jag säga att det inte blev av att gå på föreläsningen...

Nu är det bevisat!

Här sitter jag, småsur och trött på mycket i livet, och måste kolla mailen från min underbara vän Annies dator eftersom min har lagt av... Man blir ju helt förlamad utan dator, men ett av många, många skräpmail fångade min uppmärksamhet. It's on the internet, it's true.

Det var allt jag egentligen orkade berätta. Har en massa tankar, mycket jobbigt och mörkret tar sig in lite i taget. Tyvärr. Och rädslan som förföljer mig nu, på gränsen till psykotiska tankar som tar upp minst 50% av min vakna tid och vägrar talas tillrätta med logik. Ja, jag kanske flyr en aning. Det är för mycket överallt, så jag pendlar mellan att ignorera allt och att oroa mig för allt. Då och då kanske jag tar tag i något litet. Lyckades äntligen idag ta mig iväg till apoteket och betala mina mediciner så de kan skicka upp dem till avdelningen där jag inte längre har någon kontakt tydligen (?!), för att sedan imorgon ha som mål att åka iväg igen och desperat försöka få tag på någon som kan ge mig min veckoranson av medicinerna. Det, och föreläsningen också.

Hoppas jag orkar. Lite tomt i bloggen nu i dagarna kanske. Men lika bra det, det verkar som att många tycker jag är en hemskt skrämmande person. Kan det vara sant? Min isolering fortsätter, men jag har mina ljuspunkter, underbar bästa vän Annie och underbar pojkvän Gustav. Tack för att ni finns!  <3

Vlogg nr 5, spontan as usual ^^

HÄR SNACKAR JAG LITE, GLÖM INTE INTERNATIONNELLA CAPS-LOCK DAGEN FFS HELLER! Eller så har jag blivit... GRUNDLURAD!

Weak and poweless

Orkar inget, orkar inte tänka, prata, finnas. Hösten kommer och jag försvinner någonannanstans. Orkar inte förklara. Det kanske bara är så just nu. Isolerar mig något och ignorerar mycket. Tog mig i alla fall utanför dörren idag, som inte ens är min dörr. Det är Gustavs lägenhet jag occuperat och varit som en levande död i. Ligger under täcket och orkar knappt tänka på vad jag egentligen borde göra. Så jag gör det inte.

Kan hända att jag är sjuk, men vet inte. Hela mitt huvud är segt, allt laggar och jag vill inte ens hänga med. Bara ligga där och känna absolut ingenting. Men jag vill känna något, vad som helst som tar mig ur den här hjälplösa apatin. Hjälp? Eller... Jag vet inte. Orka.

Nu har jag två vägar att gå: tvinga mig själv att ta tag i alla fall något och hoppa in i duschen. Eller falla ner i sängen och dvalan som räddar mig från alla yttre måsten och krav. Kanske borde göra det i min egen lägnhet i så fall. Borde.

Äta och sova, det är mina enda talanger för tillfället och jag har inte mycket mer att tillägga här. Jag tar ett skrivblock och lägger mig i sängen istället. Lättja, ja.

Tar jag sönder allt i min väg?

Svar: ja. Men måste den oskyldiga datorn också bli glapp?! Har inte kunnat utföra mina dagliga facebooksaker eller något annat alls för den delen. Känns isolerat. Men sitter hos Annie nu och ska sna snart (avbrott: fast nu gallskriker hon och jag fick brutalt mörda en GIGANTISK spindel vid hennes badrum!!)... ja, snart gå och se om det går att laga min dator så allt blir normalt igen. Vore ju lite skönt, nu när räkningarna rasar in och kontot står på minus 193:-!! *Suck*

Need some rest, men kan inte sova heller. Dumma psyk är sega med mina mediciner, om de ens är medvetna om att en flicka inte lyckas sova mer än 2-3 timmar varannan dag och sakta men säkert rasar. Glöm telefonsamtal, man måste ta det personligen, påtvinga sig de lömska ormarna... Som om jag orkar det?

Videoinsikt i efterfest som blir ensamfest kl 12 på dagen...

Så här ser det alltså ut, live och inga omtagningar, this is reality tv all teh way!
Medverkande: Borderbreaker, Halken, Filten med döööööskallar! Enjoy or not, mig kvittar det för nu vandrar jag hem och överger denna datormaskin och sova-på-golvet-regim, trevligt har det varit dock, adjö!

Edit: Very, very smart av mig att skapa störande mobilsignaler genom att prata i telefon med min pojkvän Gustav under hela tiden! Jaja, bara mer som det känns inne i huvudet nu! ^^

Busig.... men med en känsla av avvisning

Hehe, humöret åker hit och dit i varenda inlägg. Just nu känner jag mig hemligt busigt upprymd för  att jag sitter i en väns lägenhet där vännen i fråga somnat på golvet. Vad gör jag? Rakt till internet såklart! Behöver jag ens nämna att jag är enda gästen kvar? Alla andra har scheman och saker att göra och tider att hålla sig till, jag bara hänger kvar så länge som möjligt i nuet. För ångesten som följer med tanken på vad som händer annars vill jag inte ens tänka på! Och så gjorde jag det ändå. Som ett svart hål inuti som växer och slukar i sig allt och alla! Tomhet.

Men för att helt byta ämne: jag har äntligen tagit tag i den enorma uppgiften att få hela lägenheten någorlunda ren och presentabel. Det tog en massa timmar men nu kan jag ju till och med ha gäster som inte ingår i sena nätters efterfester på besök. Inte för att jag känner för det nu.

Usch. Där kommer känslan igen. Vart tog tiden vägen? Hur tar jag tillvara på allting bra som bara tycks passera mig i sekunder för att sedan dra vidare till nästa emo-barn i behov av tröst? Vinet har sinat och solen gått upp för länge sedan... dags att vandra de sjukt långa 200 meterna hem till min numera trivsamma lägenhet. Det är tanken på att behöva ändra på nuet som bidrar till den här känslan, för väl hemma kommer jag ju trivas och ha det skönt, bara min datorsladd slutat vara helt glapp. Då är jag isolerad. Övergiven. Okvalificerad. Nedvärderad och avvisad, fast mellan raderna såklart. Hörs senare alla!

Back to black?

När blev tillvaron så ömtålig att ingenting kan få mig att klara av ens den enklaste uppgift? Jag har självförtroende, jag VET att jag kan, om jag vill, om jag orkar och bryr mig och lägger ner tid och kanske till och med en gnutta tanke. Noll självkänsla. Det går inte. Jag vet att jag kan göra det här men det går inte, hösten kväver mig långsamt. Röda, gula, orangea blad faller mot marken och jag känner en obeskrivlig önskan att falla jag med. Jag vill falla ner i mörkret igen, för jag känner hur jag verkligen inte passar in i det ljusa ni andra prackar på mig. I go back to black, som Amy Winehouse så fint sjunger det. Är hon värre än mig eller bara mer öppen? Ni får nog den videon här bara för det! Men bara en himla link:


http://www.youtube.com/watch?v=roxNoepiHL8%3C/b%3E


Icke inbäddad. Rough, like I feel. Vet inte varifrån allt detta kom. Plötsligt var livet miserabelt trots allt bra som finns nu. Go back to black?

vlogg4 (från några dagar sedan men uppladdas nu)

Ja... hoppas ljudet funkar nu, varit en hel del och kommer inte helt ihåg vad jag snackade om här men lägger upp det jag spelade in den 9:e oktober med tillhörande beskrivning

"Dåligt ljud och ingen direkt info as usual, men jag håller mig till trenden. Låter som att jag sitter i ett kaklat badrum typ så nu som inte står du (som jag) stäng av direkt, hahah."

Ursprunglig titel: Ännu en ny dag och jag tror att jag fortfarande finns? Ny titel: Humörsvängningar 2.0

Mornin'
Skrev ett inlägg för ca 30 min sedan och känner redan att  den bitterhet jag spydde ur mig där försvunnit i ett trollslag. Nu ligger jag på Annies extramadrass, äter pizza, dricker öl och har lugn och ro tillslut. På söndag är det dags för sjöslaget (kryssning med bara overall-studenter) och det finns alltså en framtid att se fram emot. Alltså existerar jag.


Här är det jag kände för bara en stund sedan::
Jag försöker vara tyst, men mitt huvud har saker att säga som ingen annan egentligen bryr sig om. Onödigt spontana tankar som kan tolkas med någon viss betydelse även om det är för jobbigt att göra det för de jag sitter i samma rum som nu. Min musik spelas inte här, den är bannlyst, kanske? Vet inte. Rätt förvirrad.

Alla är äldre än mig så mina plötsliga lysande idéer hörs inte ens. NEVERMIND. Just because you're paranoid, don't mean they're not after you....

Här diskuteras föräldraskap, och annat jag inte borde veta något om men ändå känner att jag har så mycket att tillägga. Tyvärr är jag för ung. Men ja, jag håller med om mycket av det som sägs. Det lugnaste barnet är alltid den som blir värst senare. Fritid är min förklaring. Klarar man något för lätt måste man hitta annat att sysselsätta sig med. Jag vill berätta, skryta om mina ovanliga motsägelsefulla, betydelselösa men bidragande i mitt huvud. Därav de exploderande känslorna av mindervärdighet, samtidigt som ett överlägset njutande av att lyckas hålla käften och låta andra få uttrycka sig. Ego i vilket fall som helst, men det gör mig inget faktiskt. Vi är (antagligen) alla egoister och inte många är villiga

Onödigt internetpillande och vad tiden går ifrån mig

Fördriver tiden med att pilla med ALLA inställningar i alla olika gadgets jag kan hitta... tillslut blir det för mycket. Technical overload och hotande bluesceen. Men jag måste. Mer, mer, mer. Nästa sak, mer inställningar, fixa, fixa. Fast det är kul så länge ingenting annat existerar. Sen kommer uppvaknandet om meningslösheten med allt fixande. Vad har jag åstadkommit ikväll förutom verklighetsflykt? Nä, det får räcka nu, motivationen går neråt som en anorektiker som just blivit kallad "lite mullig". Mycket snabbt, alltså. Kanske skriver mer sen.


Sjukt sugen på att pierca mig igen.... en sån här lockar, men ögonlocket (no pun intended) mår nog inte så bra av det. Men det måste vara något roligt, något unikt, något som gör mig till en egen person som inte är som alla andra. Skaffat piercingnål så bara att bestämma sig vart nu då....

Psykvården gör mig sjukare, vänner och pokjkvän får mig att hålla ut

Mörkret kommer snabbt nu för tiden. Mörker ger lugn och just nu sitter jag hos Annie, vilket också ger lugn. Men sovdax närmar dig för brutalt snabbt. Det får jag panik över för det mesta. Jag måste somna först, annars sover jag inte alls, tror jag. Men jag drömmer. Konstiga drömmar men jag uppskattar konstighet. Klockan är trots allt inte så mycket, 01:30, går jag och lägger mig nu är det rekord på flera dagar (veckor?).

Anledningen till min sömnlöshet skyller jag helt och hållet på den korrupta psykvården. "Ge mig mina mediciner!" ringer jag om varje dag och det ska alltid lämnas meddelanden... Kommer de ens fram? Jag är tveksam.... Sedan var jag hos den senaste psykologen på besök och han sa "Hej *fel namn - Ellen*... hur mår du då, JA! Just det nu ska jag sluta jobba som psykolog här med du förstår säkert det är bara att höra av dig till allmänpsyk om du känner att du behöver nån mer hjälp, fast du väntar såklart fortfarande i lång, lång kö till DBT". No meds blir det, för jag har inte haft råd att hämta ut dem. "Ojdå men då fixar vi det..."Yeah, right.
Det var i juli. Still nothing.

Det var han som varje vecka gav mig en ranson av mediciner som räckte tills precis nästa besök. De kan inte lita på mig med stora hela medicinförpackningar, vem vet vad jag gör då, äter allt samtidigt i ännu ett meningslöst spontant självmordsförsök. Meninglöst för läkaren sa "man KAN inte ens dö av en hel burk theralen". Jag har ringt alla nummer nu, lämnat meddelanden och lappar "jag måste få sova ut, ge mig åtminstone min medicin så jag kan sova!"

Så, what are psyk so scaread about med att ge mig mina meds direkt på recept? Vill jag dö har jag bättre sätt. Jag behöver bara få den hjälp vi alla (inklusive jag) betalar skatt för. Ingen verkar kunna lösa eller fixa någonting. Ta saken i egna händer?

Total ignorans från myndigheternas sida. Och vi alla vet ju att individen endast existerar i samhället enligt "teoretiker". Jag kan vad ni pratar om. Jag har lusläst hela DSMI V och alla böcker jag hittar om störningar, för att förstå mig på någonting. Mig själv mest, och jag fattar lite mer. Tar det en annan gång

Utskriven från psyk för nån vecka sen där de sa att min läkare (vem är det? Lars Rehnman?) och de i mitt team kommer att fixa uppföljning och ta hand om mig och mina meds efter det. Var ju trots allt en psykos, men ingen från vården vet ens om att jag inte fått mina mediciner på jag vet inte hur länge....
Ingen förutom min bästis Annie och min nya älskade pojkvän Gustav ser till att hålla mig balanserad. Tack!
All kärlek till er!

Vlogg fail... direktuppladdning på Youtube.... improvisation ftw!

Bara för att testa om ljudet kanske kunde höras denna gången... rätt dålig kvalitet om jag får säga det själv. ^^