Skriver i väntan på bussen

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*