Min julklapp till mig själv: bli frisk tillslut, i alla fall fysiskt

Fingrar på kuverten i brevlådan men förmår mig inte ta med dem upp till lägenheten. Har redan fått ett samtal från kronofogden idag och är väl medveten om att försörjningsstödspapperna borde lämnats in förra veckan för att ens kunna ha en chans att vara lösningen på mitt kaos. Det jullov jag unnat mig själv i år bestod av intensivt förträngande av de återkommande, påträngande, irriterande problem det innebär att ta ansvar för sitt eget liv och samtidigt försöka inbilla andra att jag finns kvar och går att lita på. Att jag kanske kan lära mig ställa upp, hålla löften, höra av mig och finnas till fast jag inte orkar finnas. I slutet känner jag mig alltid otillräcklig utan möjlighet att förklara varför. Det är svårt att förklara hur jag kan vilja bara sova bort hela vintern, blunda och försvinna, för att sedan i en handvändning låt mig lockas med på ännu en kväll fylld med alkohol, skatt och umgänge.

Jag flyr tills jag utmattad inser konsekvenserna. Förnekat min kropps signaler till fördel för min hjärnas tillfälliga nöje för länge och nu hostar jag okontrollerat även om dagarna. Allt detta utan att för den delen någonsin lyckas stanna upp på riktigt. Show must go on. Att vara här och nu, även fast jag redan mentalt är inne på den kommande veckan, känns fysikt omöjligt. Kemiskt möjligt, förvisso, men det är fusk.

Så mycket planer som aldrig blir av. Gör jag inte saker för att känna mig i alla fall lite kompetent varje dag gör jag desto mer för att undvika skammen, skulden, det tunga ansvaret ett medvetande innebär. Fick i alla fall motivation nog att ringa upp vårdcentralen i morse efter att blivit väckt av mina egna lungors panikaktiga spasmer hela natten. Gårdagen gick från uppvaknande i förvirring till, tillslut, lite lugn och trygghet.
Det gav mig kanske tid att ladda om, sakta ner, känna efter. Så idag har jag altså hunnit med ett besök på vårdcentralen där jag för en gångs skull blev så väl bemött att jag nästan blev rörd. Antog att läkaren inte läst min journal som består av diverse beskrivningar av mig som ett passivaggressivt, oberäkneligt psykfall. Kanske med rätt. En biografi som endast handlar om de värsta stunderna. Men den här läkaren tog emot mig som om jag varit vem som helst. Besöket gav mig både hopp och recept på medicin som gick på hälften av pengarna jag fått i julklapp. Kanske ska satsa helhjärtat på att må lite bättre fysiskt nu då, kan se det som min julklapp.