Sammandrag från mitt skrivblock ungefär

Läser igenom mina gamla texter och ser återkommande teman; tillfällig trygghet och utanförskap. Gränser som ständigt trampas sönder av de som tror de kan rädda mig. De koloniserar landet Esther men överraskas av det faktum att jag krigar inrikes mest. Jag vill skriva något som inte kan misstolkas eller förväxlas med fiktionen i min hjärna för jag skriver brutalt när jag är arg. Men den "jag" som existerar nu är en flicka jag ser utifrån. Hon ser bekymrad ut, med tårar som envisas med att bara vara en glansig hinna över ögonen. Oregelbundna andetag fyller lungorna med rök. Längtar efter att den här världen jag ofta upplever fragmenterad ska bytas mot en med mer sammanhang. En värld där alkoholen bara spelar en biroll i den trygga känslan av oberoende och närhet på samma gång. Jag saknar min alldeles för enkla lösning på meningen med livet. Ihåliga skratt med bihålorna sönderfrätta. Allt jag trodde mig behöva för överlevnad under en lång psykos. Jag saknar det som man saknar hur julafton kändes när man var barn. En magisk känsla man vuxit ifrån men ändå alltid jämför verkligheten med. Sån dissonans. Men jag lever i verkligheten nu och där finns det inte plats för den känslan jag minns för tydligt för mitt eget bästa. Den sortens symbios skulle förtära mig i nuläget.

Trots papper fulla med relationsfärdigheter finner jag mig ändå i den här situationen där jag sträcker mig efter minsta lilla uppskattning. Längtande efter att leka med maktpositioner. Aldrig stark nog att fråga utan sluddrande röst. Jag är en hardcore relationsgamer, gambler med mitt hjärta som insats. Försök, om ni orkar, se bortom berusad tillfällig lycka. Den jag rutinmässigt reducerar mig själv till varje veckoslut. Frivilligt förlorar mig i. Jag kommer som jag är och går inte fören dagen därpå. Däremellan finns timmarna jag på konstgjord väg skrattar mig igenom. Släpper hämningar och skjuter känslorna farligt nära ytan. Förkastar de som bryr sig och åtrår de andra. Jag är en katastrof, men jag andas fortfarande. Omväxlande lugnt och panikartat fort men aldrig tillräckligt för att få luft nog, kraft nog, att skrika det jag känner. Så nära gränsen att mitt kämpande att nå den puttar den ännu längre bort. Ironi. Jag vill lasta av allt det här på någon som inte bryr sig. För jag vet hur det är att vara på den sidan också. Hjälplöst se på, eller ännu värre vara delaktig men maktlös. Allt för stor obalans mellan empati och handlingsförmåga. Jag är varken martyr eller bödel men allt däremellan. Pretentiösa skriverier borde sluta nu för snart är jag där ute i världen igen, snart är jag ingen.