Landsbygdens totalmörker väcker en saknad hos mig. En längtan tillbaka till en enklare tid när bussar som den här vaggade mig till sömns varje dag. Jag tittade på mina gamla slutbetyg från gymnasiet igår och alla mvg och vg som pappret kryllar av fick mig att minnas den jag var innan. Innan vad vet jag inte riktigt. Innan jag rasade? Innan jag nådde min fulla mognadsgrad och började sträva bakåt? Innan livet blev för tunt och ytligt för mina abstrakta tankar? Innan mina gener fick löpa fritt?
Men jag kände mig alltid som en bedragare, en kameleont som fulländat sitt försvar. Kände mig utanför sådär som jag fortfarande gör. Men istället för att genuint vilja vara en del av det alla andra verkar nöja sig med har jag stegvis börjat delta med bittert förakt. Kanske avund. Jag spelar med men gör satir av situationen för jag längtar efter något mer.
Jag fastnar så fasligt fort för vad som helst som ger mig känslan av meningsfullhet, om så bara för en stund. Så farligt fort och våldsamt. Jag försöker alltid pusha på gränserna åt alla håll, som att skriva ett sånt här inlägg från mobilen när jag sitter på den där bussen i vintermörkret som faktiskt gav mig tid att tänka. Den ger mig inget val.
onsdag, januari 26, 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar