Back to black?

När blev tillvaron så ömtålig att ingenting kan få mig att klara av ens den enklaste uppgift? Jag har självförtroende, jag VET att jag kan, om jag vill, om jag orkar och bryr mig och lägger ner tid och kanske till och med en gnutta tanke. Noll självkänsla. Det går inte. Jag vet att jag kan göra det här men det går inte, hösten kväver mig långsamt. Röda, gula, orangea blad faller mot marken och jag känner en obeskrivlig önskan att falla jag med. Jag vill falla ner i mörkret igen, för jag känner hur jag verkligen inte passar in i det ljusa ni andra prackar på mig. I go back to black, som Amy Winehouse så fint sjunger det. Är hon värre än mig eller bara mer öppen? Ni får nog den videon här bara för det! Men bara en himla link:


http://www.youtube.com/watch?v=roxNoepiHL8%3C/b%3E


Icke inbäddad. Rough, like I feel. Vet inte varifrån allt detta kom. Plötsligt var livet miserabelt trots allt bra som finns nu. Go back to black?