Busig.... men med en känsla av avvisning

Hehe, humöret åker hit och dit i varenda inlägg. Just nu känner jag mig hemligt busigt upprymd för  att jag sitter i en väns lägenhet där vännen i fråga somnat på golvet. Vad gör jag? Rakt till internet såklart! Behöver jag ens nämna att jag är enda gästen kvar? Alla andra har scheman och saker att göra och tider att hålla sig till, jag bara hänger kvar så länge som möjligt i nuet. För ångesten som följer med tanken på vad som händer annars vill jag inte ens tänka på! Och så gjorde jag det ändå. Som ett svart hål inuti som växer och slukar i sig allt och alla! Tomhet.

Men för att helt byta ämne: jag har äntligen tagit tag i den enorma uppgiften att få hela lägenheten någorlunda ren och presentabel. Det tog en massa timmar men nu kan jag ju till och med ha gäster som inte ingår i sena nätters efterfester på besök. Inte för att jag känner för det nu.

Usch. Där kommer känslan igen. Vart tog tiden vägen? Hur tar jag tillvara på allting bra som bara tycks passera mig i sekunder för att sedan dra vidare till nästa emo-barn i behov av tröst? Vinet har sinat och solen gått upp för länge sedan... dags att vandra de sjukt långa 200 meterna hem till min numera trivsamma lägenhet. Det är tanken på att behöva ändra på nuet som bidrar till den här känslan, för väl hemma kommer jag ju trivas och ha det skönt, bara min datorsladd slutat vara helt glapp. Då är jag isolerad. Övergiven. Okvalificerad. Nedvärderad och avvisad, fast mellan raderna såklart. Hörs senare alla!