Korrupt psykvård med få undantag

Nu är jag arg. Eller ledsen. Eller bara så himla lost. Ingen inom psykvården vill ha med mig att göra, jag slussas vidare och ingen har någon koll på vart jag hör hemma. Försökte hämta mina meds på allmänpsyk idag, och ja, jag ringde innan, lämnade meddelanden och ringde igen. Sen kommer jag dit, stressad för jag har faktiskt annat att göra. Skulle på föreläsningen var det ju tänkt. Well... när jag kommer dit och äntligen får tag på rätt person har hon inte tid att ge mig dem för hon har egentligen lunchrast forfarande så jag får komma tillbaka vid kl 4, trots att jag är på gränsen till att bryta ihop där. Tack, jättesnällt, typ.

Vägen hem var hemsk, ångest, ilska, besvikelse, paranoia. Som tur var hade jag med min älskling Gustav, som visade mig till campushälsan där jag bokade ett samtal med psykolog.... om två veckor, eller mer. Många som behöver hjälp här tydligen.

Min räddning kom när jag tagit mig hem till Annie och hon kom med förslaget att ta kontakt med min gamla läkare och psykolog på ÄS-enheten. Äntligen fick man prata med någon som ser en som en människa, inte bara en massa diagnoser på papper. De kommer fixa allt nu, min gamla läkare Lena som är den bästa läkaren jag träffat på ska ringa mig idag och de bryr sig, på riktigt. Skönt att det fortfarande finns såna som bryr sig, nu är det bara att invänta samtalet och äntligen prata med någon som både känner till allt om mig och lyssnar. Liten lättnad. Behöver jag säga att det inte blev av att gå på föreläsningen...