Skrev ett inlägg för ca 30 min sedan och känner redan att den bitterhet jag spydde ur mig där försvunnit i ett trollslag. Nu ligger jag på Annies extramadrass, äter pizza, dricker öl och har lugn och ro tillslut. På söndag är det dags för sjöslaget (kryssning med bara overall-studenter) och det finns alltså en framtid att se fram emot. Alltså existerar jag.
Här är det jag kände för bara en stund sedan::
Jag försöker vara tyst, men mitt huvud har saker att säga som ingen annan egentligen bryr sig om. Onödigt spontana tankar som kan tolkas med någon viss betydelse även om det är för jobbigt att göra det för de jag sitter i samma rum som nu. Min musik spelas inte här, den är bannlyst, kanske? Vet inte. Rätt förvirrad.
Alla är äldre än mig så mina plötsliga lysande idéer hörs inte ens. NEVERMIND. Just because you're paranoid, don't mean they're not after you....Här diskuteras föräldraskap, och annat jag inte borde veta något om men ändå känner att jag har så mycket att tillägga. Tyvärr är jag för ung. Men ja, jag håller med om mycket av det som sägs. Det lugnaste barnet är alltid den som blir värst senare. Fritid är min förklaring. Klarar man något för lätt måste man hitta annat att sysselsätta sig med. Jag vill berätta, skryta om mina ovanliga motsägelsefulla, betydelselösa men bidragande i mitt huvud. Därav de exploderande känslorna av mindervärdighet, samtidigt som ett överlägset njutande av att lyckas hålla käften och låta andra få uttrycka sig. Ego i vilket fall som helst, men det gör mig inget faktiskt. Vi är (antagligen) alla egoister och inte många är villiga
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar