Here we go again....

Än en gång tar uppgivenheten över och jag måste lyssna på emopatetisk deppmusik och hata det mesta. Ta avstånd och glömma allt jag bara kan. Vara nedlåtande mot de som bryr sig, bara för att de bryr sig och jag inte orkar leva upp till det, att bli omtyckt för den jag är. Eller av någon slags känsla som kan beskrivas ungefär kolla-jag-mår-inte-bra-men-ffs-jag-försöker-ju-för-eran-skull-och-ni-ser-det-inte-ens. Det är inte för min egen skull. Ta inte det här fel men destruktivitet tröstar mig mer än omtanke i såna här perioder. Och det är egoistiskt. Jag är egoist, och för en gångs skull bryr jag mig inte. den enda autonomi jag kan uppnå istället för att hela tiden försöka vara till lags och hålla uppe fasaden av att jag skulle vara en någorlunda normal människa. Helt plötsligt också, inget har hänt, allt är ju bra, allt utom jag. Kanske just därför.

Ursäkta lite väl utelämnande bild. Men jag bryr mig inte, som sagt.