They just make you worse... och sen: Pics, pics, bara bilder på mig!

Okej, jag satt i timmar med PicasaWebbalbum och resultatet är ju inte särskilt spännande, blev några bilder. På mig endast, eller nja, min älskling Gustav var nog med på en och min underbara vän Annie följer också med på köpet. ^^

Det som egentligen hänt är svårare att bara slänga ihop ett inlägg om nu, undviker mycket men kort summé:
mått okej, mått sämre, känt mig plötsligt helt övergiven av ALLA (för de sover som man ska eller på annat sätt har ett liv), impulsivt tagit så mycket av mina meds att det blev ambulansfärd och kemiskt kol och en natt på AVA och påskyndat läkarbesök med läkaren som stått som min läkare nu i mer än ett år och som jag imorgon för första gången ska träffa. Är sugen på att göra en facebookgrupp för alla hans patienter för INGEN verkar ha sett/hört av människan, den skulle heta "Vi som tror att _._._._._._._. på örebro allmänsyk bara är följden av psykos!" Alternativt "Vi som ville ha hjälp men mår sämre efter att hamnat i psykvårdsträsket - överläkare förstör dig, underläkare försöker".

Jag har mycket att säga men än en gång, jag är alltid den som säger lite för mycket. Borde inte, ska inte, vill inte. Ännu en sömnlös ångestnatt att se fram emot?

Hittar ju i alla fall saker att göra (läs tvångsmässigt fastna i), här har ni resultatet av den senaste egocentrerade-titta-på-mig-JAG-FINNS(?)-projekt
Borderbreakers oviktiga men uppmärksamhetskrävande bilder på Picasa

Nu ska här efter mycket förberedelse för den skrämmande världen där ute rädslan trotsas och en cigg rökas i kylan, sen blir det att spela MapleStory för hela slanten. Najs ändring i tonen från uppgiven/arg/förhoppningsfull patient till iskall "Hah, I don't give a damn, this is ME, kill me if you get to annoyed or something something (I suppose, I suppose yeah!)." Nu blev jag tvångsmässigt fast i bloggandet istället så ska sluta innan jag tänker och skriver det jag tänker men inte tänker på vad man inte borde skriva. Now it all breaks down.