Nytt år, nytt allt - något sorts uppvaknande

Det slog mig lika plötsligt som paniken slår till när jag ser hur klockan springer iväg att jag omedvetet påbörjat någon slags förvandling av mitt liv. Imorgon ska jag iväg på ett ångestfyllt första samtal på en ny vårdenhet och nya terminen på skolan drar igång och dessutom börjar min riktigt stora satsning på DBT om någon vecka. Jag vet inte vilket av allt som känns mest oroande. Allt kan gå så fel ifall det någon gång går lite bra. Hela tiden har jag den här diskussionen i mitt huvud där ena sidan känner hopp och motivation medan den andra förbannar hela tillvaron och allt vad hopp heter för mig. Jag blir arg på mig själv och andra får stå ovetande och ta emot. Då blir jag arg på deras oförståelse och därför också på mig själv som beter mig så illa att jag får de jag älskar att behöva ta avstånd från mig för att orka med livet.

Jag tror i alla fall det är ilska jag känner, det är den enda känslan jag verkligen vet (och nästan aldrig erkänner för mig själv) när jag känner den. Det är sånt kaos inom mig egentligen att jag inte ens tillåter mig att sitta och skriva av  mig i ett block som är bara för mig. Varför? För att jag vet att jag mår bättre av det och det är ju själviskt! Det är också egoistiskt att må dåligt, vilja bli omhändertagen, ha rätt att vara den man är ifall man inte presterar något konkret som bevisar att det inte är med flit jag skriker efter förståelsen jag aldrig kan unna mig själv att hänge mig i även när det känns som att någon kanske förstår. För i bakgrunden ligger skammen. Den där jobbiga "förlåt att jag finns, jag gör bara fel, jag ska sluta störa er" som i sig är det människor i själva verket stör sig på. Subliminal självömkan. Jag får inte må bra, vill verkligen må bättre men sitter fastkedjad i min lilla värld av förföljelsemani och konspirationer och en sån ofattbar ensamhet att jag gräver min grav djupare och djupare för att slippa den värsta känslan av dem alla som alltid hotar att rycka undan marken jag för tillfället fått fotfäste på. Övergivenheten som inte kan förklaras eller rättfärdigas. Ensamhet.

Från Borderbreaker genom tiderna

Jag måste nog göra om min bloggdesign känner jag också, skapa en ny fasad för den gamla är full av sprickor. Gäller mig själv också, ja.