Suttit fast i tankarna, analyserar min fasad utan resultat, skyller på det när jag nog egentligen bara är onaturligt lat

Vart ska jag börja? Tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, känner, känner, tänker. Ska försöka att förklara så ta det som det är, spontant och faktiskt redan nu föråldrat. Dags  att skramla ihop mynt och bege mig till pressbyrån för att köpa cigg, men fastnar bara i allt, så lika bra att släppa ut det för allmänheten. Kanske kan gå vidare nu.
_____
Jag är inte min borderline på ett sätt jag borde vara, det är just därför jag inte kan. Vill smälta in, stänga av och inte märkas, står inte ut med känslan av att vara ensam. Kallas osjälvständig personlighetsstörning men får jag inte tid för mig själv ibland blir det outhärdlig närhet. För mig också, jag vet vad jag gör fel för jag pluggar ju till beteendevetare och får alla rätt eller ingen närvaro alls. Det går i perioder de ville kalla depressioner men också det vart depressiv personlighetsstörning och ännu mer av "ingen hjälp for teh crazy chicks, de söker bara adrenalinekicks", självmedicinera är inte bra, utskrivet att föredra men nu får du fel meds för det, förneka en redan förkastad flicka det som  skulle ha förskrivits, men icke, "det är du själv som förstör" Och nicka, förnedrad. Mothugg möts alltid med föreställningen om mig som förlorare, för mycket kritik och ingen försoning. Förbered för nästa våning, nästa fördröjda försök till hjälp. Förintelsen av det försvar jag byggt upp, står utan försvar och förgås av den oundvikliga försämringen, förstås.

Jag önskar jag var någon jag kunde förstå och stå för. Vill umgås, utvecklas, förbruka mina tårar och aldrig mer gråta när jag själv är förövaren. Vill skratta, sörja, skriva och lösa allas personliga gåta, dela livet med de jag älskar, minnas och förlåta de som inte orkat.

Spendera tid med min pojkvän, finnas där för och de få som består, förtjänar sin titel med blod, svett och tårar.

Men jag vet ingenting, hur når man någonstans förutom att räkna åren med ärr och mediciner. Räkna kalorier så jag en gång i tiden nästan försvann, äntligen vann över skolsysterns förutbestämda viktkalkyler. Förenats med fröken anorexi, ansvaret som kommer med evigt förtroende. Förringa det inte, jag skulle inte överlevt men nu hittar jag ny trygghet att förlita mig på lika fördomslöst och förblindad. Jag ser inte något, vem är det som för?

Nu förpassar jag tiden med värsta typens ångest. Som förfrusen av rädsla, förlamad av skräcken jag bygger upp stort som hela sjukhuset. Vilket jag förövrigt vill undvika, psykvårdens nedbrytande behandling av "såna som mig" passar inte "oss", förlorade själar förs över till nästa.

Specialister förkunnar vem jag bör vara, alla med fokus på sin lilla del av en kropp som för i helvete faktiskt sitter ihop och bildar en människa. De gapar förundrade, glömmer sitt schema och allt de förberett. I wish, men de bryts inte ner så lätt.

Så här sitter alla kroppsdelar med olika behov utan förmåga att göra nåt av det. Förpackningar med allt som ska ge mig hälsa är förbrukat men utan förbättring. I brist på förvaring förnekar jag min egen förstörelse.

Festa, leva för sekunden, behandla andra som jag tror de behandlar mig, provocera och briljera. Kanske en dag doktorera i att bemästra mina känslor. Försöka, lyckas, glädjas, misslyckas, stagnera och vilja ha mera av smärtan jag känner till så väl. Destruktion, för destruktion är bättre än annihilation. Leka med livet och interagera på det enda sätt jag förmår. Förgifta meningslösheten. Tomhet, smärta, jagande efter känslan som inte finns i riktiga livet. Det seriösa livet, kallat det verkliga, är ofta långt från mitt liv, för att ibland försvinna helt. Implodera, utan förvarning kollapsa, inte ens jag kan tolka mig själv. Explodera, vasst verbalt attackera den som vill mig väl, fördjupa såren som förkroppsligar min egen inre frustrering. Klär mig stolt i den mundering som kan få nån att förstå. Så mycket djupare än sånt som de som faktiskt har värderingar kan tyckas rimligt oavsett förtvivlan. Att sakna självbevarelsedrift är inte förgrunden till gemene mans alla funderingar. Men fördömer ni mig så förvandlas jag mera.

Hitta trygghet i att definiera sig med stämplarna och diagnoserna. Elaborera roller till absurdum. Påpeka att jag är inte dum, men jag tänker inte ens i samma låda som det sägs man ska tänka utanför. Tro att jag har tagit mig framåt lite mera och som jag minns det diskuterat chips med tjejen jag för tillfället hallucinerar finns. Reagerar med ilska jag sen inte ens hinner reglera, det är inte meningen att göra mer än jag redan har gjort och inte står ut med.

Nästan tvångsmässigt skrämma människor för att sortera ut de som vill försöka reda ut det som om och om pressar gränsen mot relationers abrupta slut. Inte stå ut, dö och komma hem igen, för att  direkt ta nya tag med livet jag aldrig tar för givet så som med nästan allt annat. Så sjukt jävla förbannat svårt att finnas till och från, gå från älva till demon, ställa upp och säga ifrån, men när och hur vet bara dem. Klar jag själv blir mest blottad och naken. Balansgången håller mig ofta vaken, nätter som den här där allt jag gör är slösar tid jag aldrig får tillbaka men inte kommer sakna heller. Orkar inte längre försöka, måste göra. Antingen eller. Runt, runt, runt i de vildaste karuseller. Kastar mig in i allt jag tror att jag klarar, nästa dag ännu fler besvikna människors klagan att lägga till listan som jag faktiskt ska ta tag i.

Måste ta mig själv i kragen, vet ju inte ens vem "jag" är utan alla era speglingar. En kantig, bräcklig, ful fasad och inget mer där inuti, som jag än missat att jag lurat i en annan, riktig individ, att det är värt allt sen i längden. Jag tror inte mig själv nu längre. Och kanske för jag över känslorna jag känner när de tär på mig så jag kan känna att de kan förstås, och allt jag vill ta hand om blir oundvikligt sämre och sämre. Förlåt.

Jag känner ändå att färgen är på väg tillbaka tillslut.