Sörjer för min ängel som var mänsklig ändå och omöjligt kan orka ta hand om mig för alltid

Jag måste vara ärlig nu, tillslut. Jag skriver rent spontana känslor just nu, men hoppas Du vet att du alltid kommer vara ihågkommen med värme för mig.


Trots det.
Jag känner mig jävligt lurad, eller sviken, eller tillslut rättvist behandlad av den jag tidigare såg som min trygghet i tillvaron och bästa vän. Den som alltid ställt upp, den som varit min mamma när jag inte vågar visa min egen mamma alla hemska känslor, den som varit min psykolog när vården skiter i mig, den som varit min enda vän när jag levde under ständig bevakning och kritik av en f.d. pojkvän, den som fått mig att le trots alla tårar, den som var som en syster fast ännu mer. För trots extrema motgångar och hur jag behandlat henne har hon ändå varit den enda som alltid funnits där när allt rasat. Och det har det gjort ofta nu. Det är mycket att ta för någon som själv inte orkar med alla livets tvära kast och orättvisa behandling. Kanske för mycket, det vet jag, och det ÄR ett jävla jobb och stort ansvar att vara någons livlina så som hon varit för mig, det kan jag inte förneka. Hon har varit den jag sprungit till i desperation när mitt gamla förhållande höll på att knäcka mig, bara för att sitta där helt hysterisk, sen apatisk med hennes tröstande ord i bakgrunden och sedan utan förvarning slitit mig loss ur kramen och sprungit tillbaka igen. Det var dagen innan jag fyllde år och ändå var det hon, inte min dåvarande pojkvän, som följde med till min familj och firade ännu ett år av överlevnad. Det var då hon inte bara gav mig sitt hjärta för att mitt var trasigt utan också gav mig en födelsedagspresent jag aldrig glömmer som bevis för vår eviga vänskap med ett brev olikt alla andra brev jag fått förut. Det fick mig att gråta av lycka och värme trots den tidens dagliga mörker med självmordstankar, destruktivitet, isolering och nedvärdering. Jag har fler gånger än jag kan räkna kastat alla mina känslor i ansiktet på henne och hon har ändå accepterat mig för den jag är och fått mig att överleva i de svåraste stunderna. Den enda vän jag sagt ärligt att jag älskar.






Just därför gör det så ont nu. Så fruktansvärt, otroligt, sjukt ont att inte längre veta att hon finns där, men ändå respekterar jag det. Det är ett under att hon orkat så länge, så mycket och så bra som hon gjort. Därför kan jag inte säga att jag blivit sviken nu, hon behöver ta hand om sig själv och att någon tar hand om henne som jag försökt men aldrig helt lyckats med. Det är hon som blivit sviken av mig, om och om igen. Det är hon som känt så som jag känner nu - ansvar och hjälplöshet, sorg och ilska och ovillkorlig kärlek, omtanke och självförnekande, stark, modig, hoppfull och så fruktansvärt liten och rädd. Det är inte konstigt att det tillslut blir för mycket. Men det som fick mig att skriva allt det här officiellt var när känslan av hopp inför fortsatt vänskap helt försvann av något hon skrivit där det verkar som att jag aldrig ens funnits. Kanske var allt bara en stor psykos som jag nu kommit ur, men tårarna rinner varje dag sedan hon helt tagit avstånd för att ta hand om sig själv. Vilket jag både förstår och stödjer henne i, och avskyr med en överhängande känsla av oförståelse för hur allt bara ändras sådär. Så snabbt och så radikalt att jag inte ens räknas som någon som ens påverkat hennes liv det gångna året (även om jag påverkat det negativt är det skönare att höra/läsa än att bli utelämnad). Ambivalent och osäker på om det jag känner är verkligt. Så mycket tid har passerat utan att jag märkt det, så mycket saker jag önskar jag gjort annorlunda men nu är det som det är och jag måste försöka ta avstånd jag också för att inte sitta fast i sorgen och kunna gå vidare trots allt. Det gör ont. Förlåt.