Helgen har gått i ett och jag har sprungit fram och tillbaka, alltid jagande efter nästa nöje bara för att kunna slappna av i stunden där jag faktiskt känner att allt är perfekt. Har gjort en intressant observation som jag tänkte försöka mig på att skriva ner. Just det här leder till en väldigt stor del av mina problem. Titta - sån insikt jag har fått av DBT:ns kedjeanalys! Det är känslan som inte har något namn än, som är hemsk men knappt märkbar och som visar sig väldigt olika, och upptäcktes av en slump i mitt festbeteende, så here goes.
Allt börjar med en okänd situation, som inte alls känns jobbigt, bara inte som vanligt. Fest, men inte samma rutiner. Jag går in i ett rum där 98% av ansiktena är okända och de få jag känner verkar ägna uppmärksamheten åt de nya, mer intressanta och roliga människorna. Utan att jag vill, eller ens märker det, börjar jag testa gränser, inleda tabubelagda konversationer och se hur lång tid det tar innan de inte orkar med mig. Sen hittar jag någon jag känner förstår mig helt, kanske för att den inte har något emot mig så länge mina provoceranden riktar in sig mot "de andra". Och så fortsätter jag så - trappar upp rollen som den konstiga och återvänder till den som förstår mig när jag lyckats jaga bort dem. Utan tanke på de egentliga människorna går jag helt in i den här leken som får mig att stå ut med alla okända människor. Bättre att veta att de tycker jag är jobbig än att inte veta vad de tycker alls.
Efter en sån kväll fattar jag faktiskt inte varför någon alls vill ha med mig. Då är det extra skönt att väga upp det med nästa kväll spenderad i en trygg miljö där jag visserligen KAN bete mig lika irrationellt, om jag känner för det, men jag måste inte på samma sätt. Det är frihet att släppa kontrollen i sällskap med människor som jag känner kan hantera det. Barnslig glädje som aldrig får ta slut för då försvinner allt, allt! Klockan är hemsk och påminner hela tiden om att snart försvinner de som gör det möjligt att slappna av såhär. Därav titta-på-klockan/se natten bli ljusare/höra påminnelser om dagen därpå paniken. Så jag kan se hur det hänger ihop, vilket är extra jobbigt när jag inte kan göra något åt det. Would you take the blue pill or the red pill?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar