Klockan 02:05 försöker jag med mina sista krafter undvika tomheten som flåsat mig i nacken hela veckan nu. Just nu är så totalt jävla övergivet, desperat, patetiskt ensam med syster i rummet intill men lämnad med bara vad-det-nu-är-som-är-jag. Inte varit hemma i tryggheten på 26timmar och försöker övertyga mig själv att verkligheten inte alls bara är det här rummet. Ett vardagsrum som borde kännas tryggt och tröstande kunde just nu lika gärna kunde vara de kalla, vita väggarna obervationsavdelningen i P-huset för övergivenhetskänslan är så total att jag inte orkar försöka beskriva den med risk för att fastna ännu mer i ensamhetspaniken.
Samma overklighetstomhet som när man får veta att någon dött eller som när en relation bara rasar på några sekunder och sen blir det aldrig samma sak som innan men det blir lättare med tiden även om man slukas så totalt av att marken rycks undan så man hamnar i något mardrömsliknande vakuum och självklart inte kan tänka så. Det är därför jag drar ut på allt. Därför jag har svårt att höra av mig och bli medveten om den komplexa världen jag är fast i där allt händer på samma gång vare sig jag orkar veta det eller inte. Osäkerheten i mellanläget som jag svävar fritt i allt oftare ju mer graderna sjunker. Jag hatar hösten, hatar känslan jag misslyckas att kommunicera om och om igen tills alla tröttnat på mig lika mycket som jag redan gjort några veckor nu.
Jag vill skaka om mig själv och hitta mer av överlevnadsinstinkten som gör att jag fortfarande står med ett ben i verkligheten. Måste leta de små sakerna som påminner mig om att klamra mig fast vid det som ger tillräcklig trygghet för stunden för att överlista förståndet som alltid förråder mig om hösten. Förvirringen förlamar försöken jag själv förringar för att tvinga fram föreställd försäkran, förbannad och äcklad. Förklara för er innan jag försvinner.
För sent att fördriva förtvivlan, för oförstådd och för övrigt för alltid förnekad, förnedrad. Försvinner dessförinnan, förändras varje timme, förgiftar erat sinne, föreskriver förtal som förlåtelse, förstärker för många förhastade minnen. Förstärker förskräckt den förbaskade gråten, föråldrad förmåga jag för tillfället låter mig själv förälska mig i. Förvrängd komedi, ett förfalskat försök, för er bakom ljuset. Förolämpade just det jag förut förnekade, för jag försäger diffust självförvållad abuse. Förbereder just nu förolämpande ljus, jag ger distraherar. Förhörd, kontrollerad och förbannat förstörd. Försöker förmedla till vem som än hör. Men analyserar tills jag konstaterar förfallet är mer än förväntat, stagnerat, förenklad förklaring - förslappad och galen, för med sig fördubblat försäkringsbelopp att förnekas, försvinna, förtränga, försluta mig mera. Förtär och förblöd, jag föraktar med mitt förspel till försöken att dö. Förmår mig aldrig förverkliga min önskan om att topp prestera. Borde inte skriva mera, förlorar mig i konsten som jag förut förmådde formulera. Första halvan tid fördriven, förvriden förväntan och i den att hämta förlamning, förhindra en varning försent för att slippa stagnera. Försöker briljera mera, jag vet att jag stör, irriterar planlöst, frustrerar, berör, stressinhalerar, hatar mig mera. Slash, slash: ignorera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar