Ni vet, när man inte orkar se solljuset där ute för allt det gör är att kasta en ännu större skugga bakom en själv. Jag har ingen motivation, jag behöver den. NU, nu behöver jag initiativtagande och käckhet och motivation. Så vad händer? Motsatsen. Meningslösheten. Det är en klaustrofobisk känsla och allt jag vill göra är skrika ”lämna mig i fred, jag är inte redo för livet än!”.
Det kan ju vara så att alla känner så, det kan ju vara så att de flesta förtränger det på mer konstruktiva sätt än vad jag gör. Mycket möjligt. Men hur gör de då för att gå runt och le, på väg till viktiga ställen dit de faktiskt tar sig och presterar åtminstone medelmåttigt. Jag är avundsjuk. Sjuk i allmänhet också. Fysiskt och psykiskt, nazisterna hade dödat mig direkt på grund av oduglighet. Jag kan inte ens skriva mer, mitt täcke skaver mot underarmarna och jag orkar inte flytta mig. Det är inte bekvämt någonstans, jag trivs aldrig och känner mig aldrig helt tillfreds. Och bara för att allt runtomkring borde fixas så jag tänker inte göra det. Trotsåldern tycks aldrig passera för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar