De senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: försöker sova i bra tid för att kunna ta tillvara på nästa dag så tar lite av mina sömnmediciner och sover, vaknar mitt i natten och kan inte sova för jag kan inte andas ibland, det piper i luftrören. Känner ångesten ta över så försöker ligga ett steg före och tar resten av medicinerna jag sparat in på att inte ta hela kvällsdosen på en gång. Somnar igen efter lite rastlöst försök att lugna ner mig. Sover, sover, sover, kanske svarar i telefonen men tar inte in det som sägs. Zombiesover bort hela dagen eftersom den annars spenderas i jobbig ensamhet nu när Gustav jobbar ca 12 timmar/dag och jag inte har ork att ta kontakt med någon annan heller. Vaknar kl 20 och umgås med Gustav några timmar innan det är dags att sova igen. Inatt kunde jag inte sova, vilket förklarar vad jag gör uppe nu. Men det är jobbigt med den här obestämda rädslan som tar över mig när jag är ensam. Mitt mål för dagen idag är att:
1. Ta mig upp och äta något
2. Duscha
3. Våga mig ut för att kolla posten och röka
4. Ignorera känslan av panik som försöker ta över mig nu. Eller det kanske är nummer ett egentligen.
Men hur gör man för att klara allt helt ensam såhär? Varför känner jag mig så otroligt skräckslagen inför tanken på att gå ut, möta människor, ta itu med vardagliga sysslor? Varför ligger jag fortfarande kvar i sängen ens?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar