Kanske, kanske, tillslut att någon förstår mig, kanske för mycket - DBT-samtal 1

Jag har lyst med min frånvaro kanske, eller med min ambivalens och impulsivitet. Jag orkar inte med internet längre som jag gjorde förut. Orkar ingenting, men tog mig ändå iväg till mitt första DBT-samtal med mycket hjälp av min älskade pojkvän Gustav. Det stod en filmkamera mitt i rummet, skönt - nu slipper jag leta efter dolda kameror på alla möjliga tänkbara ställen. Struktur som fick mig att sänka garden men även om jag kände att det här inledande besöket var positivt vet jag varken ut eller in vad gäller att orka jobba så otroligt mycket med ALLT. Allt ska förändras, alla tankar ska kopplas om, alla försvar rivas ner och förhoppningsvis ersättas med vad det nu är som ska vara där istället för den eviga tomheten. Jag hoppas, hoppas men känner mig realistisk nog att inte än en gång sätta allt hopp till en enda sak/person/beteende som ska fixa allt helt plötsligt.
Det går inte till så hur mycket jag än ibland kan känna det och låta mig ryckas med. Men känslor ska man känna, tillåta sig att känna, inte förneka eller fly ifrån. Just nu känner jag mig besviken på mycket i livet, "is that all there is?" och ändå kan jag inte uttrycka det. Rastlöshet av värsta slaget. Som att tänka i timmar på att det är dags att ta en dusch NU, och skjuta upp på det tills känslan av stress redan tagit över resten av dagen.

That is all there is.
I don't aim, I shoot to miss
Little miss Misunderstood
Not reacting like I should?
Noone there to read my mind for me
Awful taste in music is not even a taste no more
Wannabe-nerd just /ignore