Klockan är 04:39 en fredagsnatt och jag lyckas inte riktigt somna trots det traditionella alkoholintaget på bärseback. Jag behöver i regel inte lika mycket längre för att däcka eller må allmänt dåligt nu vilket både är ett framsteg och en ordentlig omställning. Vad gör man med timmarna emellan? Livet liksom rusar fram på ett sätt jag bara lyckas observera i stunder som denna. Min lägenhet ligger 50 meter åt norr härifrån men jag ligger här på en tunn madrass i Marcus vardagsrum där jag ska försöka sova. Istället blir det en mastodontmobilblogg till batteriet tar slut på telefonon. Allt vill ut. Grublerier, misstag, snesteg jag fortfarande inte själv förstår mig på. Det går inte att förändras över en natt men nätterna fortsätter komma och det är dags att summera mina gamla sätt för att göra plats för det nya. Snart.
Enasmhet skrämmer mig extra mycket sedan inbrottsförsöket i min lägenhet. Löjligt egentligen. Inte min rädsla, utan mer att någon faktiskt trodde jag hade något av värde att stjäla. Borde spika upp pappret från kronofogden på fönstret de försökte bryta upp. "Vi bedömer att Esther inte äger något att värde att indriva som betalning för skulden." Dessutom gick visst inte fönstret att öppna, från insidan ens, så de skulle ändå varit tvungna att slå sönder rutan, vilket jag tror (och hoppas) de är för fega för. Och i värsta fall vaknar jag av smällen. Ändå ligger jag som sagt på min väns vardagsrumsgolv och känner mig tillfälligt tillfreds med det mesta denna kväll.
Det är mycket som förändras nu. Förutom min ständiga utveckling i DBTn händer andra saker omkring mig. Nya vänskapen knyts och gamla förstärks. Vissa faller bort ganska naturligt. Mitt intensiva arbete med mig själv börjar äntligen märkas utåt. Jag får kommentarer om hur förändrad jag är och inser plötsligt sanningen i det, som något sorts uppvaknande jag inte vågar tro på fullt ut än. Kan jag lita på mig själv snart? Kanske.
Det var inte länge sedan jag gömde mig från mina plågoandar under soffan i studentlägenheten när allt var panik, för att sedan somna djupt där under för första gången på flera dygn och bli hittad av han som höll mig vid liv den tiden, Gustav. Det var det
närmsta jag kom trygghet då. Tanken slår mig oftare och oftare ju friskare jag blir. Tanken på hur fan du stod ut att lära känna mig i det skicket snurrar fortfarande med centrifugalkraft runt i mitt överanalysetande huvud.
Allt är på en ny nivå nu men jag minns kärleken som till och med kunde se bortom psykoserna. De hemska nätterna, dagarna, något annat agerade genom min kropp. Talade självklara sanningar ingen begrep sig på men jag var mest vilsen av alla och ni borde fått mig arresterad på den där båten innan jag tilläts släppa lös för många beteenden jag aldrig reparerade. Jag var sjuk, borde körts till sjukhus men jag förstår dem lite bättre nu och förvånas ständigt över hur länge de ändå orkade bry sig utan resultat från min sida. En sjukt förvirrad tid då jag aldrig litade på någon, särskilt inte på mig själv. Den misstänksamheten och tvångsmässiga rädslan är inget jag önskar ens på de få som förtjänar det. Ser tillbaka på mig själv med både avsmak, extrem skam och acceptans. Det är en erfarenhet jag på inga sätt ångrar men fruktar i efterhand desto mer.
Min verklighet har gjort en 180 nu, tillslut. Det var snart ett halvår sedan jag sist tog en överdos av mina sömntabletter, om så inte för att dö så i alla fall för att få sova bort det värsta i en sjukhussäng. Nu tar jag inte ens skiten för att sova. Cause the drugs dont work, hey just make you worse, och jag ryser när jag minns hur jag en gång var. Beroendecentrum förvånas och säger att det är ju inte samma tjej längre! Så jag är en nyfödd människa som letar tillhörighet i mer konstruktiva kretsar.
Nu kom Valerija in i rummet och bröt av mina tankar med berättelser om seriestrips som hållit henne vaken. Umgänget uppskattas när vi skrattar tillsammans åt serierna som ännu inte blivit illustrerade. Nästan så jag ser dem i huvudet ändå. Bara ord so far och lika klockrent ändå. Det är dags att resa sig från den tunna madrassen och vandra den korta biten hem till mig med sällskap av min mitt-i-natten-som-snart-blir-morgon-vän.
Gryningen hälsar oss välkommen när vi stiger utanför dörren. Orden flyger fram och tillbaka i fullständig förståelse. Våra komplicerade liv är i grunden ganska simpla men vi vänder på allting fram och tillbaka ett tag. Avslutar varsin cigg utanför min trappuppgång, sen upp och hälsa på mina söta kattungar också medan diskussionerna fortsätter. Vi borde träffas utan andra lite oftare, konstaterar jag. Men nu är det sent, en lyckad kväll särskilt på slutet, men tid för henne att gå tillbaka till lägenheten där Marcus hela tiden sovit tungt. Vi är trötta men utformar ändå kreativa planer för nästa dag.
Ensam i lägenheten nu som inte alls känns lika hotfull. Mest stökig men det har vi redan planer att göra något åt. Planer som förhoppningsvis gäller imorgon också (idag?). Rensa ut, organisera, gå med nostalgiska men onödiga saker till det förrådet jag snart borde kolla upp vart det ligger. Har ändå haft det sedan jag flyttade hit förra sommaren. Vi skulle kunna prata hela natten, eller det lilla som återstår av den, men vi tar farväl och jag lämnas ensam med en ovanligt stark vilja att ta tag i kaoset. Kanske till och med kan bli kul om man gör det med vänner som ställer upp.
Har tusen mer tankar, känslor och insikter men ska bespara allmänheten det. And remember- dont believe
everything you read on the Internet.
4 kommentarer:
Du får så gärna dela med dig av mer av dina tankar, de ger hopp och du skriver väldigt vackert.
Det är otroligt hur bra du skriver. Har man börjat läsa kan man inte avsluta förrän texten är slut. När man läser så får man en känsla som om du satt framför en och berättade allt detta. Men det är självklart att jag ställer upp och ser till att du kommer hem efter en sådan brutal fylla som denna natt. Massor av kramar Micke...
Det kallas också för att älska någon :)och då menar jag inte som nån noob utan på riktigt och djupt. Det var för mig värt att vara där för dig och hjälpa dig efter vad jag trodde var bra för dig, så du skulle bli lycklig.
varfor inte:)
Skicka en kommentar