The big empty

Söndagsdepression eller för mycket tid att tänka har satt igång den där tomma, instängda känslan igen. Jag lyssnar på Loke från min nya telefon för allt jag hade på min laptop är borta. I fredags natt kraschade datorn och har nu ersatts med ett nytt operativsystem. Borta är opublicerade texter och min samling av underhållning/distraktion. För mig blir det någon slags metafor för hur skört allt är, hur lätt förlorade saker jag bryr mig om är. Så jag sitter i soffan med två sovande kattungar bredvid mig som fyller en del av tomrummet, och resten fyller jag med den sista skvätten vin någon lämnat i kylskåpet efter fredagens fest. Ler åt de små tassarna som rycker till ibland men gråter av någon oförklarlig anledning ändå. Det är snart ett år sedan mitt liv fick en plötslig vändning och kanske är det något i mig som känner av den förlusten fortfarande. Tiden verkar mer förtjust i att rusa förbi än att läka några sår. Snart är maplestory i alla fall nedladdat igen och jag flyr in i den digitala världen där jag kan döda alla monster som jagar mig. Det kallas distraktion och det är vad jag kan bäst.

Min julklapp till mig själv: bli frisk tillslut, i alla fall fysiskt

Fingrar på kuverten i brevlådan men förmår mig inte ta med dem upp till lägenheten. Har redan fått ett samtal från kronofogden idag och är väl medveten om att försörjningsstödspapperna borde lämnats in förra veckan för att ens kunna ha en chans att vara lösningen på mitt kaos. Det jullov jag unnat mig själv i år bestod av intensivt förträngande av de återkommande, påträngande, irriterande problem det innebär att ta ansvar för sitt eget liv och samtidigt försöka inbilla andra att jag finns kvar och går att lita på. Att jag kanske kan lära mig ställa upp, hålla löften, höra av mig och finnas till fast jag inte orkar finnas. I slutet känner jag mig alltid otillräcklig utan möjlighet att förklara varför. Det är svårt att förklara hur jag kan vilja bara sova bort hela vintern, blunda och försvinna, för att sedan i en handvändning låt mig lockas med på ännu en kväll fylld med alkohol, skatt och umgänge.

Jag flyr tills jag utmattad inser konsekvenserna. Förnekat min kropps signaler till fördel för min hjärnas tillfälliga nöje för länge och nu hostar jag okontrollerat även om dagarna. Allt detta utan att för den delen någonsin lyckas stanna upp på riktigt. Show must go on. Att vara här och nu, även fast jag redan mentalt är inne på den kommande veckan, känns fysikt omöjligt. Kemiskt möjligt, förvisso, men det är fusk.

Så mycket planer som aldrig blir av. Gör jag inte saker för att känna mig i alla fall lite kompetent varje dag gör jag desto mer för att undvika skammen, skulden, det tunga ansvaret ett medvetande innebär. Fick i alla fall motivation nog att ringa upp vårdcentralen i morse efter att blivit väckt av mina egna lungors panikaktiga spasmer hela natten. Gårdagen gick från uppvaknande i förvirring till, tillslut, lite lugn och trygghet.
Det gav mig kanske tid att ladda om, sakta ner, känna efter. Så idag har jag altså hunnit med ett besök på vårdcentralen där jag för en gångs skull blev så väl bemött att jag nästan blev rörd. Antog att läkaren inte läst min journal som består av diverse beskrivningar av mig som ett passivaggressivt, oberäkneligt psykfall. Kanske med rätt. En biografi som endast handlar om de värsta stunderna. Men den här läkaren tog emot mig som om jag varit vem som helst. Besöket gav mig både hopp och recept på medicin som gick på hälften av pengarna jag fått i julklapp. Kanske ska satsa helhjärtat på att må lite bättre fysiskt nu då, kan se det som min julklapp.

En helg för något år sedan, eller mer

 Kände att det var dags att avslöja hur mitt liv såg ut förra sommaren, så här är en text jag skrev då:

Alla som vill kan ta för sig av mig, ge mig ett värde och bjud bara lite över så kan aldrig ett nej vara rättfärdigat från min sida. Förvirring klär mig ungefär lika bra som den stukade handleden och spruckna underläppen jag vaknar med idag. Morgonljus som blir eftermiddagsljus och jag vill aldrig inse att snart är det dags att komma ifatt tankarna igen. Oundvikligt slutar det tillsist med bara de mest tragiska figurerna kvar. Ömsom speedade, ömsom däckade, skrikande, viskande, skrattande, gråtande, knullande, skärande, hatande, kärleksfulla, lömska jävla spillror som utåt sett inte skulle tas för annat än en i mängden.

En till. Sen hemväg, omväg, nutid med spaghettiben, i alldeles för höga klackar. Gradvis känner jag andetagen bli mer ansträngda för varje gång jag tvingar mig upp från asfalten jag bara störtar ner i hela tiden. Död mobil i väskan, döda ansikten omkring mig med fördömande blickar sådär kl 16 en lördagseftermiddag. Grus i såren, söndertrasad i alla meningar och så totalt jävla ensam trots alla som bryr sig i efterhand. Just då var jag ensam. Självvalt ensam, självförvållat ensam och självömkande. Ärligt vet jag inte hur lång tid det tog innan jag ramlade över en vän och rakt ner i hans säng fast jag själv bor i huset bredvid.

Jag behöver lämna över ansvaret till andra men jag gör det inte på riktigt innan kroppen totalt hindrar mig från något som helst tänkande eller agerande. Skönt. Ompysslad och oförmögen till annat än att låta allt försvinna för en stund. Det är vila för mig. Jag i hans säng och han ringandes samtal, tvättar av mitt blodiga ansikte, fixar suggrör så jag får i mig vatten, sätter ett bamseplåster på min arm, tar dit ännu en fin, oförstörd människa som bryr sig. Låter mig däcka utan att be om ursäkt. Låter mig strunta i att jag behöver sån misär för att äntligen kunna känna lugnet i mig själv. Tack. Det var i helhet en relativt normal helg med relativt mycket dramatik och kanske något mer bestående men än vanligtvis, fysiskt. Psykiskt är jag lika nedbruten som vanligt.

Sammandrag från mitt skrivblock ungefär

Läser igenom mina gamla texter och ser återkommande teman; tillfällig trygghet och utanförskap. Gränser som ständigt trampas sönder av de som tror de kan rädda mig. De koloniserar landet Esther men överraskas av det faktum att jag krigar inrikes mest. Jag vill skriva något som inte kan misstolkas eller förväxlas med fiktionen i min hjärna för jag skriver brutalt när jag är arg. Men den "jag" som existerar nu är en flicka jag ser utifrån. Hon ser bekymrad ut, med tårar som envisas med att bara vara en glansig hinna över ögonen. Oregelbundna andetag fyller lungorna med rök. Längtar efter att den här världen jag ofta upplever fragmenterad ska bytas mot en med mer sammanhang. En värld där alkoholen bara spelar en biroll i den trygga känslan av oberoende och närhet på samma gång. Jag saknar min alldeles för enkla lösning på meningen med livet. Ihåliga skratt med bihålorna sönderfrätta. Allt jag trodde mig behöva för överlevnad under en lång psykos. Jag saknar det som man saknar hur julafton kändes när man var barn. En magisk känsla man vuxit ifrån men ändå alltid jämför verkligheten med. Sån dissonans. Men jag lever i verkligheten nu och där finns det inte plats för den känslan jag minns för tydligt för mitt eget bästa. Den sortens symbios skulle förtära mig i nuläget.

Trots papper fulla med relationsfärdigheter finner jag mig ändå i den här situationen där jag sträcker mig efter minsta lilla uppskattning. Längtande efter att leka med maktpositioner. Aldrig stark nog att fråga utan sluddrande röst. Jag är en hardcore relationsgamer, gambler med mitt hjärta som insats. Försök, om ni orkar, se bortom berusad tillfällig lycka. Den jag rutinmässigt reducerar mig själv till varje veckoslut. Frivilligt förlorar mig i. Jag kommer som jag är och går inte fören dagen därpå. Däremellan finns timmarna jag på konstgjord väg skrattar mig igenom. Släpper hämningar och skjuter känslorna farligt nära ytan. Förkastar de som bryr sig och åtrår de andra. Jag är en katastrof, men jag andas fortfarande. Omväxlande lugnt och panikartat fort men aldrig tillräckligt för att få luft nog, kraft nog, att skrika det jag känner. Så nära gränsen att mitt kämpande att nå den puttar den ännu längre bort. Ironi. Jag vill lasta av allt det här på någon som inte bryr sig. För jag vet hur det är att vara på den sidan också. Hjälplöst se på, eller ännu värre vara delaktig men maktlös. Allt för stor obalans mellan empati och handlingsförmåga. Jag är varken martyr eller bödel men allt däremellan. Pretentiösa skriverier borde sluta nu för snart är jag där ute i världen igen, snart är jag ingen. 

Bredspektrumspecialisten jag blivit

Den narcissistiska självhataren/
Den anorektiska överätaren/
Den konflikträdda argumentstartaren/
Den osäkra non-stop-prataren

Den lojala opålitbara serie bedragaren.
Den normala tvångsintagna A-lagaren.

En bredspektrumspecialist
En natziesoladatsaltruist

Självregenererande SMS-DNA

Jag har gjort en clean slate av min sms-historik. Varken fina uppmuntrande eller nedlåtande dömande meddelanden finns kvar att se tillbaka på under passande sinnesstämning. Inga bevis för hur det en gång var. Det som sagts och gjorts, och varför, överlämnas från minneskort till mänskligt minne att bli ännu mer förvrängt av tiden. Gamla känslor har inget att peka på i försvar när historien upprepar sig själv. Allt som finns är här och nu, vilket i och för sig blir där och då skrämmande fort. Sms-mönstret återskapar sig själv framför mina ögon utan mallar eller mönster att gå efter. Förutom kanske utkorgens återupprepande. Men för mig saknas kopplingen. För mig känns det mer som självregenererande SMS-DNA. Och det kanske det är.

Wook och Valerija in ögonbryns-action

De har ingen egen blogg (än) så jag slänger upp det här! Lite vanligt herp derp en helt vanlig torsdagseftermiddag med min kära syster och Valerija som gör sig i ordning. Enjoy!

Skriver i väntan på bussen

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*

Har jag inte lagt upp den här än?! aka "Syster-helgen"

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har varit inlagd och blivit utskriven, mitt liv har rasat och ändå klättrar jag envist upp till nya platåer i livet. Baseline: Jag överlever.

Så den här vloggen är lite out of date men ändå för viktig för att strunta i. Varför? För här är det inte bara jag som babblar, eller jo det är det ju, men jag har min syster bredvid mig i huset på landet vi trivs så underbart bra i. Se själv:

I all hast såhär i efterskott, lät som nån fyller år men så är det inte

Spelade in en snabb vlogg igår innan det bar iväg på äventyr med vännerna!

Videouppdatering som problemhantering

Ja, spelade tillslut in en vlogg direkt på youtube, redigering segar ner mig för mycket. Här har ni!

I can run, I can hide, avoid life - to survive

Klockan 02:05 försöker jag med mina sista krafter undvika tomheten som flåsat mig i nacken hela veckan nu. Just nu är så totalt jävla övergivet, desperat, patetiskt ensam med syster i rummet intill men lämnad med bara vad-det-nu-är-som-är-jag. Inte varit hemma i tryggheten på 26timmar och försöker övertyga mig själv att verkligheten inte alls bara är det här rummet. Ett vardagsrum som borde kännas tryggt och tröstande kunde just nu lika gärna kunde vara de kalla, vita väggarna obervationsavdelningen i P-huset för övergivenhetskänslan är så total att jag inte orkar försöka beskriva den med risk för att fastna ännu mer i ensamhetspaniken. 

Samma overklighetstomhet som när man får veta att någon dött eller som när en relation bara rasar på några sekunder och sen blir det aldrig samma sak som innan men det blir lättare med tiden även om man slukas så totalt av att marken rycks undan så man hamnar i något mardrömsliknande vakuum och självklart inte kan tänka så. Det är därför jag drar ut på allt. Därför jag har svårt att höra av mig och bli medveten om den komplexa världen jag är fast i där allt händer på samma gång vare sig jag orkar veta det eller inte. Osäkerheten i mellanläget som jag svävar fritt i allt oftare ju mer graderna sjunker. Jag hatar hösten, hatar känslan jag misslyckas att kommunicera om och om igen tills alla tröttnat på mig lika mycket som jag redan gjort några veckor nu.

Att göra: Tisdag

Håll på att skriva onsdag först. Det här inlägget är mest för min egen skull, eller faktiskt endast för min egen skull. Upptäckte för några veckor sedan att jag fungerar så mycket bättre när jag skriver listor med det jag ska göra under hela dagen så det inte bara existerar i mitt huvud och skapar kaos som skapar den smärtsamma handlingsförlamningen jag känt sen jag kom hem från stugan på landet. Till och med de enklaste saker blir oerhört jobbiga när jag försöker äta, spela, kolla bussar, gör mig i ordning, svara på sms, städa, prata med folk, laga mat och planera för allt på samma gång. Irritationen ligger liksom alltid precis under ytan och måste också kontrolleras för vad ska jag klaga på? Småsaker. Sen är det också skönt att kunna säga "det här ska jag göra idag" och på så sätt slippa vara på sin vakt konstant, redo att försvara sin integritet eller nåt annat man ska ha, ifall att någon påpekar något man borde ha gjort. Borde och SKULLE ha gjort om det inte var för att ångesten i nedvärderingen jag upplever när någon påpekar saker som jag vet så väl hindrar mig från att ens kunna göra det. Paradoxalt?


Här är i alla fall dagens att göra lista:

• Betala räkningar
• Laga mat
• Diska
• Handla
• Ta reda på när jag egentligen har någon DBT nästa gång
• Hämta ut meds
• Höra av mig till syster
• Hör med folk om ev filmkväll imorrn
• Söka bostadsbidrag
• Skicka in papper till soc
• ANDAS

Allt och inget - caught in action

Har lånat min käre vän Michels camcorder som jag går runt och filmar med vid icke alls utvalda tillfället. Ren impuls och nu kanske mina videobloggar blir lite mer autentiska, och frekventa också för den delen. Bara jag hittar sladd till saken så jag kan lägga in allt, och klippa bort det värsta! ^^

 Här har ni bild på mig och min nya bästa vän som alltid orkar lyssna! xD















Livet annars är väl... alldeles för mycket just nu. Och ändå gör jag ingenting allsAllt jag gör är distraherar och ignorerar sånt jag borde, måste, kanske vill ta tag i men struntar tvångsmässigt i det. En annan sorts självskada, I'm simply not there.