Bredspektrumspecialisten jag blivit

Den narcissistiska självhataren/
Den anorektiska överätaren/
Den konflikträdda argumentstartaren/
Den osäkra non-stop-prataren

Den lojala opålitbara serie bedragaren.
Den normala tvångsintagna A-lagaren.

En bredspektrumspecialist
En natziesoladatsaltruist

Självregenererande SMS-DNA

Jag har gjort en clean slate av min sms-historik. Varken fina uppmuntrande eller nedlåtande dömande meddelanden finns kvar att se tillbaka på under passande sinnesstämning. Inga bevis för hur det en gång var. Det som sagts och gjorts, och varför, överlämnas från minneskort till mänskligt minne att bli ännu mer förvrängt av tiden. Gamla känslor har inget att peka på i försvar när historien upprepar sig själv. Allt som finns är här och nu, vilket i och för sig blir där och då skrämmande fort. Sms-mönstret återskapar sig själv framför mina ögon utan mallar eller mönster att gå efter. Förutom kanske utkorgens återupprepande. Men för mig saknas kopplingen. För mig känns det mer som självregenererande SMS-DNA. Och det kanske det är.

Wook och Valerija in ögonbryns-action

De har ingen egen blogg (än) så jag slänger upp det här! Lite vanligt herp derp en helt vanlig torsdagseftermiddag med min kära syster och Valerija som gör sig i ordning. Enjoy!

Skriver i väntan på bussen

Jag kramar sista droppen ur allt och slänger aldrig ciggen förän jag kommit till blossen som bränns. När filtret blir mjukt och glödens värme närmar sig ansiktet får jag ändå separationsångest. Resecentrum är min ultimata mindfulnessplats där alla intryck för en gångs skull lugnar mig. I mörker såklart. Hur någon lyckas andas djupt i dagsljus slutar aldrig förvåna mig. För ett år sedan andades jag alltid för fort, på gränsen till hyperventilation dygnet runt. Klädde mig i ett virrvarr av trassliga tankar som fastnade i allt jag passerade för att återfinnas senare. Spridde min sjukdom, och medicin, över hela stan. Lämnade delar av den jag var lite överallt och snubblar ibland över dem fortfarande. Som hur sjukhusets egentligen smaklösa sega potatis lämnar en eftersmak av panik och stress. Och den årliga plötsliga förnimmelsen av matt-knivs-rakblad i kylig höstluft och ljudet av skinnjackor. Näsblodets järnsmak ner i halsen och prasslet av en zippåse. *Bussen är framme*

Har jag inte lagt upp den här än?! aka "Syster-helgen"

Mycket har hänt den senaste veckan. Jag har varit inlagd och blivit utskriven, mitt liv har rasat och ändå klättrar jag envist upp till nya platåer i livet. Baseline: Jag överlever.

Så den här vloggen är lite out of date men ändå för viktig för att strunta i. Varför? För här är det inte bara jag som babblar, eller jo det är det ju, men jag har min syster bredvid mig i huset på landet vi trivs så underbart bra i. Se själv:

I all hast såhär i efterskott, lät som nån fyller år men så är det inte

Spelade in en snabb vlogg igår innan det bar iväg på äventyr med vännerna!

Videouppdatering som problemhantering

Ja, spelade tillslut in en vlogg direkt på youtube, redigering segar ner mig för mycket. Här har ni!

I can run, I can hide, avoid life - to survive

Klockan 02:05 försöker jag med mina sista krafter undvika tomheten som flåsat mig i nacken hela veckan nu. Just nu är så totalt jävla övergivet, desperat, patetiskt ensam med syster i rummet intill men lämnad med bara vad-det-nu-är-som-är-jag. Inte varit hemma i tryggheten på 26timmar och försöker övertyga mig själv att verkligheten inte alls bara är det här rummet. Ett vardagsrum som borde kännas tryggt och tröstande kunde just nu lika gärna kunde vara de kalla, vita väggarna obervationsavdelningen i P-huset för övergivenhetskänslan är så total att jag inte orkar försöka beskriva den med risk för att fastna ännu mer i ensamhetspaniken. 

Samma overklighetstomhet som när man får veta att någon dött eller som när en relation bara rasar på några sekunder och sen blir det aldrig samma sak som innan men det blir lättare med tiden även om man slukas så totalt av att marken rycks undan så man hamnar i något mardrömsliknande vakuum och självklart inte kan tänka så. Det är därför jag drar ut på allt. Därför jag har svårt att höra av mig och bli medveten om den komplexa världen jag är fast i där allt händer på samma gång vare sig jag orkar veta det eller inte. Osäkerheten i mellanläget som jag svävar fritt i allt oftare ju mer graderna sjunker. Jag hatar hösten, hatar känslan jag misslyckas att kommunicera om och om igen tills alla tröttnat på mig lika mycket som jag redan gjort några veckor nu.

Att göra: Tisdag

Håll på att skriva onsdag först. Det här inlägget är mest för min egen skull, eller faktiskt endast för min egen skull. Upptäckte för några veckor sedan att jag fungerar så mycket bättre när jag skriver listor med det jag ska göra under hela dagen så det inte bara existerar i mitt huvud och skapar kaos som skapar den smärtsamma handlingsförlamningen jag känt sen jag kom hem från stugan på landet. Till och med de enklaste saker blir oerhört jobbiga när jag försöker äta, spela, kolla bussar, gör mig i ordning, svara på sms, städa, prata med folk, laga mat och planera för allt på samma gång. Irritationen ligger liksom alltid precis under ytan och måste också kontrolleras för vad ska jag klaga på? Småsaker. Sen är det också skönt att kunna säga "det här ska jag göra idag" och på så sätt slippa vara på sin vakt konstant, redo att försvara sin integritet eller nåt annat man ska ha, ifall att någon påpekar något man borde ha gjort. Borde och SKULLE ha gjort om det inte var för att ångesten i nedvärderingen jag upplever när någon påpekar saker som jag vet så väl hindrar mig från att ens kunna göra det. Paradoxalt?


Här är i alla fall dagens att göra lista:

• Betala räkningar
• Laga mat
• Diska
• Handla
• Ta reda på när jag egentligen har någon DBT nästa gång
• Hämta ut meds
• Höra av mig till syster
• Hör med folk om ev filmkväll imorrn
• Söka bostadsbidrag
• Skicka in papper till soc
• ANDAS

Allt och inget - caught in action

Har lånat min käre vän Michels camcorder som jag går runt och filmar med vid icke alls utvalda tillfället. Ren impuls och nu kanske mina videobloggar blir lite mer autentiska, och frekventa också för den delen. Bara jag hittar sladd till saken så jag kan lägga in allt, och klippa bort det värsta! ^^

 Här har ni bild på mig och min nya bästa vän som alltid orkar lyssna! xD















Livet annars är väl... alldeles för mycket just nu. Och ändå gör jag ingenting allsAllt jag gör är distraherar och ignorerar sånt jag borde, måste, kanske vill ta tag i men struntar tvångsmässigt i det. En annan sorts självskada, I'm simply not there.

Filmtips: Inception - Drömverklighetfaktafiktionflumskumabsurdum

Var med Michel och såg Inception på bio igår, helt underbart bra var den! Nästan alla som sett den säger att det är en sjukt flummig film, men jag ser inte flummigheten, i så sätt flummig på samma sätt som Matrix skulle vara flummig. Handlingen i enkelhet är helt enkelt att en grupp människor bemästrat konsten att extrahera människors hemligheter genom att infiltrera personens drömmar. Det svåra är att bygga drömmen så personens undermedvetna inte inser att det är en dröm, och de kan på så sätt få tag på i stort sett vilken info som helst. Huvudkaraktären ställs inför ett dilemma när han får möjlighet att slippa myndigheterna som är efter honom och få komma hem till sin familj, allt han ska göra är bara att istället för att smyga in och hämta information ska plantera en idé så djupt i offrets undermedvetna att han tror det var hans eget val att ta ett dåligt affärsbeslut. Men drömvärlden är mer komplex än man först tror och allting måste utföras perfekt för att de inte ska bli fast i en helt okonstruerad drömvärld där den 10 timmar långa sömnen de ska utföra Inceptionen under upplevs som flera årtionden. Dessutom verkar det farligt lätt att tappa greppet om vilken värld som är den verkliga, om det ens finns en gemensam sådan, när drömmen kräver flera lager, drömmar i drömmar som pågår parallellt och bidrar till den förvirrande flummigheten.

Men jag älskade alla små invecklade mind-fucks för har själv lekt med liknande tankar många gånger. Kände igen alla tankegångar om att inte veta vad som är verklighet och vad som är dröm, ska försöka förklara mina associationer här. Om allt omkring dig är skapat av någon annan, eller om du är den enda riktiga människan i en drömvärld som är ute efter någon annan som vill få dig att tro att dina tankar är äkta, att dina handlingar är din egen ide och inte vad någon annan fått dig att tro dig vilja. Flummigt kanske, men filmen är antagligen mer simpel än mina tolkningar av den. Jag tappar bort mig själv i projektioner, hur ska jag veta att det här är den verkliga världen? Smärta är verklig i drömmen så varför ens försöka nypa sig i armen?




SE FILMEN!

Allt jag önskar jag kunde formulera

"Jag hatar hiphop!" säger folk och hör bara beatet i bakgrunden, men jag är en textmänniska, tondöv och ord i överflöd.

Sommarveckan på landet!

Skrevs igår men då var internet nere när jag skulle publicera så här kommer inlägget i efterskott och jag går emot känslan av att strunta i att lägga upp det för att det redan känns gammalt och tråkigt nu. Men här kommer det!


En vecka av ett enklare liv ligger framför mig när jag redan kl 23 ligger skavfötters med min syster i en dubbelsäng långt ute på landet.
Enklare på så sätt att allt som ska göras och skötas av mig och mina två systrar är så väldigt konkret.
Vi hoppade in som hus-katt-kanin-höns-gås-bi-får-och-hästvakt medan hon som bor här i vanliga fall och
gör det här jämt(!), ska åka bort. Anledde igår och hängde med rätt bra i tankspridd information om precis alling.
Känns skönt att se nån annan som gör femtio saker samtidigt men ändå slutför allt tillslut, och jag känner en slags stolthet
i att faktiskt minnas, förstå och GÖRA de sysslorna (jag vet, negativt klingande ord ^^) jag fått översikt över
när alla pusselbitar av beskrivningar på när, hur, och vad fallit på plats. Så mycket att säga, så många bilder jag tagit idag
med min systers systemkamera, så otroligt ont det gör att bli helt sönderbränd på underarmen för att jag struntat i att dölja
mina ärr under armvärmare nu. Inte ens stressat på mig dem när det ex som nämnts i introduktione så vi inte blir rädda om det
kommer en man och klipper gräset helt plötsligt. Att han sen gärna körde oss alla med sin motorcykel (men en i taget förståss)
till en badplats, och stannade på middag som Hannah lagat var faktiskt riktigt trevligt. Upptäckte att jag älskar att åka med bak på motorcykel
 och blunda i varje snäv sväng för att bara känna hur kroppen följer med i lutningen fast det pirrar till i magen, hitta fokus så är nog kanske lite
mindfullness, OJ, vilket påminner mig om att jag måste höra av mig till min psykolog och förklara att jag inte kan komma imorgon ja! Lite härliga bilder
kanske jag också slänger upp imorrn, men jag har lärt mig att aldrig säga något säkert för då minskar chansen att jag faktiskt tar tag i det, konstigt nog!

Så kan säga att bloggen har ev. sommarlov nu så finns det ingen press.
Björk-humorn inom mig ville säga något nu i stil med - "Men AFTONBLADET DÅ? hahah"

God afton! ^^

Sporadisk inspiration

Har så mycket att skriva, egentligen. Så mycket att inläggen skrivs dygnet runt i mitt huvud och aldrig känns relevanta nog att lägga tid på att dokumentera på internet i efterhand. (Trots min smått histrioniska tendens) Dessutom är det jag tänkt ofta inaktuellt bara sekunden efter, det här också, antagligen, förmodligen.

Mer konkret är det snart dags för inflyttningsfesten, och mysfaktorn gick i taket på ett positivt sätt när två underbara katter flyttade in. Och pengarna har tagit slut igen och min familj har ställt upp till 100% igen, och jag skriver listor och kryssar av, slumpmässig effektivitet precis som min sporadiska inspiration. Förälskar mig i livet, förvirrar det med stress, förändrar hur jag tänker och förkastar det för lätt.

Här ville jag ha en bild men då behövs en kabel till mobilen och det här inlägget glöms bort.

SUBMIT