vlogg4 (från några dagar sedan men uppladdas nu)

Ja... hoppas ljudet funkar nu, varit en hel del och kommer inte helt ihåg vad jag snackade om här men lägger upp det jag spelade in den 9:e oktober med tillhörande beskrivning

"Dåligt ljud och ingen direkt info as usual, men jag håller mig till trenden. Låter som att jag sitter i ett kaklat badrum typ så nu som inte står du (som jag) stäng av direkt, hahah."

Ursprunglig titel: Ännu en ny dag och jag tror att jag fortfarande finns? Ny titel: Humörsvängningar 2.0

Mornin'
Skrev ett inlägg för ca 30 min sedan och känner redan att  den bitterhet jag spydde ur mig där försvunnit i ett trollslag. Nu ligger jag på Annies extramadrass, äter pizza, dricker öl och har lugn och ro tillslut. På söndag är det dags för sjöslaget (kryssning med bara overall-studenter) och det finns alltså en framtid att se fram emot. Alltså existerar jag.


Här är det jag kände för bara en stund sedan::
Jag försöker vara tyst, men mitt huvud har saker att säga som ingen annan egentligen bryr sig om. Onödigt spontana tankar som kan tolkas med någon viss betydelse även om det är för jobbigt att göra det för de jag sitter i samma rum som nu. Min musik spelas inte här, den är bannlyst, kanske? Vet inte. Rätt förvirrad.

Alla är äldre än mig så mina plötsliga lysande idéer hörs inte ens. NEVERMIND. Just because you're paranoid, don't mean they're not after you....

Här diskuteras föräldraskap, och annat jag inte borde veta något om men ändå känner att jag har så mycket att tillägga. Tyvärr är jag för ung. Men ja, jag håller med om mycket av det som sägs. Det lugnaste barnet är alltid den som blir värst senare. Fritid är min förklaring. Klarar man något för lätt måste man hitta annat att sysselsätta sig med. Jag vill berätta, skryta om mina ovanliga motsägelsefulla, betydelselösa men bidragande i mitt huvud. Därav de exploderande känslorna av mindervärdighet, samtidigt som ett överlägset njutande av att lyckas hålla käften och låta andra få uttrycka sig. Ego i vilket fall som helst, men det gör mig inget faktiskt. Vi är (antagligen) alla egoister och inte många är villiga

Onödigt internetpillande och vad tiden går ifrån mig

Fördriver tiden med att pilla med ALLA inställningar i alla olika gadgets jag kan hitta... tillslut blir det för mycket. Technical overload och hotande bluesceen. Men jag måste. Mer, mer, mer. Nästa sak, mer inställningar, fixa, fixa. Fast det är kul så länge ingenting annat existerar. Sen kommer uppvaknandet om meningslösheten med allt fixande. Vad har jag åstadkommit ikväll förutom verklighetsflykt? Nä, det får räcka nu, motivationen går neråt som en anorektiker som just blivit kallad "lite mullig". Mycket snabbt, alltså. Kanske skriver mer sen.


Sjukt sugen på att pierca mig igen.... en sån här lockar, men ögonlocket (no pun intended) mår nog inte så bra av det. Men det måste vara något roligt, något unikt, något som gör mig till en egen person som inte är som alla andra. Skaffat piercingnål så bara att bestämma sig vart nu då....

Psykvården gör mig sjukare, vänner och pokjkvän får mig att hålla ut

Mörkret kommer snabbt nu för tiden. Mörker ger lugn och just nu sitter jag hos Annie, vilket också ger lugn. Men sovdax närmar dig för brutalt snabbt. Det får jag panik över för det mesta. Jag måste somna först, annars sover jag inte alls, tror jag. Men jag drömmer. Konstiga drömmar men jag uppskattar konstighet. Klockan är trots allt inte så mycket, 01:30, går jag och lägger mig nu är det rekord på flera dagar (veckor?).

Anledningen till min sömnlöshet skyller jag helt och hållet på den korrupta psykvården. "Ge mig mina mediciner!" ringer jag om varje dag och det ska alltid lämnas meddelanden... Kommer de ens fram? Jag är tveksam.... Sedan var jag hos den senaste psykologen på besök och han sa "Hej *fel namn - Ellen*... hur mår du då, JA! Just det nu ska jag sluta jobba som psykolog här med du förstår säkert det är bara att höra av dig till allmänpsyk om du känner att du behöver nån mer hjälp, fast du väntar såklart fortfarande i lång, lång kö till DBT". No meds blir det, för jag har inte haft råd att hämta ut dem. "Ojdå men då fixar vi det..."Yeah, right.
Det var i juli. Still nothing.

Det var han som varje vecka gav mig en ranson av mediciner som räckte tills precis nästa besök. De kan inte lita på mig med stora hela medicinförpackningar, vem vet vad jag gör då, äter allt samtidigt i ännu ett meningslöst spontant självmordsförsök. Meninglöst för läkaren sa "man KAN inte ens dö av en hel burk theralen". Jag har ringt alla nummer nu, lämnat meddelanden och lappar "jag måste få sova ut, ge mig åtminstone min medicin så jag kan sova!"

Så, what are psyk so scaread about med att ge mig mina meds direkt på recept? Vill jag dö har jag bättre sätt. Jag behöver bara få den hjälp vi alla (inklusive jag) betalar skatt för. Ingen verkar kunna lösa eller fixa någonting. Ta saken i egna händer?

Total ignorans från myndigheternas sida. Och vi alla vet ju att individen endast existerar i samhället enligt "teoretiker". Jag kan vad ni pratar om. Jag har lusläst hela DSMI V och alla böcker jag hittar om störningar, för att förstå mig på någonting. Mig själv mest, och jag fattar lite mer. Tar det en annan gång

Utskriven från psyk för nån vecka sen där de sa att min läkare (vem är det? Lars Rehnman?) och de i mitt team kommer att fixa uppföljning och ta hand om mig och mina meds efter det. Var ju trots allt en psykos, men ingen från vården vet ens om att jag inte fått mina mediciner på jag vet inte hur länge....
Ingen förutom min bästis Annie och min nya älskade pojkvän Gustav ser till att hålla mig balanserad. Tack!
All kärlek till er!

Vlogg fail... direktuppladdning på Youtube.... improvisation ftw!

Bara för att testa om ljudet kanske kunde höras denna gången... rätt dålig kvalitet om jag får säga det själv. ^^

Kaos vs. harmoni

Allt händer just nu. Det går inte ihop att vara så sjukt ledsen för att ha sårat någon man bryr sig om och att vara så glad för att ha träffat och bestämt sig för någon annan man bara vet att man tycker galet, crazy ass, oerhört mycket om. Det skiftar istället, och förnekelsen är på hög nivå tror jag. Annars skulle jag fan inte orka. För det kan inte finnas en värld där jag gör alla lyckliga och nöjda. Särskilt inte de i min närhet, för att inte tala om mig själv (narcisim, ego, dramaqueen, OMFG vad jag tjatar om mig, mig, mig).

Just nu är jag lycklig. I denna sekund existerar inget annat än just denna sekund, och den här sekunden är faktiskt bra till skillnad från sekunder jag upplevde innan. Allt måste få vara här och nu, jag har svårt att koppla bakåt eller framåt. "Du lever bara en gång och den gången är nu!" Ja, kan man leva för annat än stunderna just nu? Det är bara att hoppas på att den efterföljande stunden är likadan, eller bättre, eller neutral i värsta fall. Bara stunden inte blir outhärdligt negativt anklagande med all rätt, i och för sig. Men den här stunden är bra. Nu.

Video update

Hmm, Annie sa åt mig att göra en vlogg update, så här får ni lite onödig fakta mano-a-mano. ^^ Enjoy!

Det jag skriver i panik

Jag har ett, eller två, eller tre, eller fyra skrivblock som jag alltid tar med in när jag sitter på duschgolvet med panik och huvudet fyllt av kaos. De blocken tar emot allt ångest utan att klaga. Jag skriver och skriver och skriver och blöder lite under tiden, och skriver mer. Många sidor har kletat ihop och många texter sträcker sig över fler än tio kollegieblockssidor. Inte konstigt att jag blir galen när jag har så mycket som vill ut!

Ibland, som nu, känns det väldigt lockade att skriva av allt det där till datorn och kanske lägga ut vissa utdrag ur mina ångestblock. Sen inser jag hur enormt mycket det skulle bli att ta sig igenom. Både med tangenterna och kramp i fingrarna, men mest alla gamla känslor som ligger i tryggt förvar där i blocken som då skulle ploppa upp igen. Nyfiken men rädd. Motiverad men slö. Ska men gör inte, som vanligt alltså.

Tvärtom och plöstligt glad!

Hej och välkommen till borderlinecirkusen. Nu är det så att allt jag skrev nyligt känns helt fel och att det aldrig någonsin känts så. Idag är jag glad, avslappnad och har tagit tag i lite av det som jag länge gått och grunnat mig för. Eller egentligen inte, allt känns bara lite lättare att strukturera upp och jag är ivrig att ta tag i hemtenta och alla bestyr här hemma. Få det fint och rent, som jag känner mig inombords nu, för stunden.

En orsak kan ju vara checken från Tele2 som plösligt damp ner i brevlådan idag och jag fick knata ner till pressbyrån och hämta ut ca 800kr. Bara sådär! Efter det gick jag och Annie till universitetet där jag köpte en overall som vi sysselsatt oss med att fixa till. Det är någon slags tillhörlighet ett konstigt sätt. Eller kanske inte ens så konstigt med min identitetslöshet. Jag är en av de jag beter mig som nu, och andra ser det och förstår varför jag är lite out of order. Det är okej, kanske, lite mer än när jag springer runt anonymt och försöker skapa 50 identiteter för alla, samtidigt. Inte konstigt att jag får psykoser!

Nästa orsak kan vara lite känslig, men vad är väl bloggar till för om inte det? Jag behöver mitt space och tid att få vara deppig och utrymme för att bara vara. Eller göra det jag vill utan att fråga någon eller be om ursäkt, vilket är en automatiserad aktion för mig. Helt ensam är det svårt att tolka vad andra vill ha av mig, vilket var precis det jag behövde.

Ännu en stoooor orsak till mitt nuvarande välbefinnande är att jag fått ha en heldag med min kära bästa vän Annie! Det var evigheter sen vi hade en heldag utan störande moment eller andra som ska störa våran tid. Det, om något, har gjort mig motiverad att fortsätta kämpa på med allt som faktiskt fortfarande måste göras. Det är bara inte lite oöverkomligt längre. =)

Orkeslös once again

Ni vet, när man inte orkar se solljuset där ute för allt det gör är att kasta en ännu större skugga bakom en själv. Jag har ingen motivation, jag behöver den. NU, nu behöver jag initiativtagande och käckhet och motivation. Så vad händer? Motsatsen. Meningslösheten. Det är en klaustrofobisk känsla och allt jag vill göra är skrika ”lämna mig i fred, jag är inte redo för livet än!”.

Det kan ju vara så att alla känner så, det kan ju vara så att de flesta förtränger det på mer konstruktiva sätt än vad jag gör. Mycket möjligt. Men hur gör de då för att gå runt och le, på väg till viktiga ställen dit de faktiskt tar sig och presterar åtminstone medelmåttigt. Jag är avundsjuk. Sjuk i allmänhet också. Fysiskt och psykiskt, nazisterna hade dödat mig direkt på grund av oduglighet. Jag kan inte ens skriva mer, mitt täcke skaver mot underarmarna och jag orkar inte flytta mig. Det är inte bekvämt någonstans, jag trivs aldrig och känner mig aldrig helt tillfreds. Och bara för att allt runtomkring borde fixas så jag tänker inte göra det. Trotsåldern tycks aldrig passera för mig.

Total förvirring

Det är uppochnervänt. Tiden är bakvänd och jag hänger inte med. Det hade nog, egentligen, varit bäst om de inte låtit mig välja utskrivning från psyk igår, förrgår, fredags? Fredags ja. Jag hamnade där efter att ha pratat med för många människor som egentligen inte fanns. Men det var rätt trevliga människor. Förvirringen var dock total, och är fortfarande. Dagarna flyter ihop och ena bisarra scenariot avlöser det andra. Jag måste tydligen ha allvarliga snack med mina nära och kära, jag flyr och flyr och flyr och ramlar och det är blod över hela mitt golv. Folk jag aldrig träffat förut säger att de inte sett nåt värre, hur kan man leva så? Ja, hur kan man? Det kan man inte. Känner att den trasiga ärligheten är lite för genomträngande i det här inlägget, jag orkar inte censurera. Ni får ursäkta min öppenhet, men är det inte lite det en blogg är till för. Man skulle vara mer anonym bara, då kunde jag skriva utan begränsningar och trasa sönder allas bredband som en okänd destruktiv människa. Inget mer och inget mindre. Jag sover extremt mycket nu. Sover fast väckarklockan på datorn skriker ”vakna” i form av en galande tupp. Jag drömmer på, och stör mig på tuppen som hela tiden gal i bakgrunden, jaja, kanske när det blir dag igen i drömmen försvinner galandet. Icke då. Så jag försov mig för 3:e gången och tar mig inte upp ur sängen fören kl 17. Hur kan det vara så jävla svårt att gå upp ur sängen? Tror höstdepressionen börjar ta tag i mig igen. Årstider och cyklar drar mig ner rejält. Skulle kunna skriva mer men antagligen blir det för utlämnande. Förnärmande för ”normala” människor. Jag har gjort dumma saker i helgen och mina nära och kära förlåter mig. Jag kan aldrig förlåta mig. Over and out.

Hösttermin!

Allt rullar igång och jag blir lätt överväldigad har jag märkt. Konstigt sätt att börja ett inlägg. Lika konstigt som jag gärna börjar alla konversationer med nya kontakter här på nollningen för programmet jag börjar på universitetet nu. Samhälls- och beteendevetenskap. Och jag som inte ens vet hur man beter sig bland folk i samhället.

Betalat räkningar nu och orkar nog inte skriva mer nu. Kort inlägg men i alla fall ett inlägg. Puss hej!

Bloggstatistik

Det är bara döda fiskar som följer strömen, men jag tänkte ändå dela med mig av de vanligaste sökorden och de vanligaste sidorna som tagit läsare till min blogg. Here we go...

1. annieellen.blogspot.com (153st)
2. blogger.com (12st)
3. bloggtoppen.se (8st)
4. Sökord: osjälvständig personlighetsstörning (2st)
5. bloggportalen.aftonbladet.se (1st)
6. bloggsok.aftonbladet.se (1st)
7. Sökord: [x] lista (1st)
8. Sökord: abnormalt (1st)
9. Sökord: lista legat på sjukhus (1st)
10. Sökord: osjälvständig personlighetsstörning upplevelser (1st)
11. Sökord: vlogg (1st)

Gnäll och update

Det börjar nog bli dags för en uppdatering nu, jag är sämst på att ta tag i saker, uppenbarligen. Borde seriöst göra en att-göra-lista, jag ska nog göra det sen. Sen. Sen. Ursäkta mitt klagande, mitt liv är faktiskt inte alls bara dåligt. Igår kom jag till exempel hem från en välbehövlig mini-semester med min underbara annieellen . Vi hälsade på hennes familj i Mariestad, jättemysigt! Det blev en massa små spontana utflykter med bilen jag lånat av mormor. Det ledde till en något tommare tank än vad som vad tänkt, men what the hell, vi hade det underbart! Nu är det tillbaka till vardagen. Till pengaproblem, överklagande av beslut, städning, tvätt, fixa, ordna, ta tag i allt. Orka.

Så, istället för att ta itu med sakerna försöker jag ignorera det på bästa möjliga sätt. Jag har hittat en metod för att koppla bort det mesta som går ut på att sitta inne hos annieellen, klaga lite allmänt och pilla med varsin dator (facebook, internetsaker och allmänt trixande med inställningar som ibland förstör datorn lite väl mycket). Det är alltså det jag gör nu. Det jag borde göra är:
* Skriva överklagan till CSN
* Ringa om försenade räkningar
* Göra det läkaren sa som jag glömt helt tills nu
* Lämna in mobilen på lagning IGEN
* Skriva uppsats
* Kolla studentmail
* Anmäla mig till resttentorna
* Plugga
* Leta efter viktiga saker som försvunnit
* Tvätta
* Hitta pengar att betala möter med
* Ta hand om alla människor jag tycker om
* Sluta gnälla!!
* Bli en bra människa