Sommarveckan på landet!

Skrevs igår men då var internet nere när jag skulle publicera så här kommer inlägget i efterskott och jag går emot känslan av att strunta i att lägga upp det för att det redan känns gammalt och tråkigt nu. Men här kommer det!


En vecka av ett enklare liv ligger framför mig när jag redan kl 23 ligger skavfötters med min syster i en dubbelsäng långt ute på landet.
Enklare på så sätt att allt som ska göras och skötas av mig och mina två systrar är så väldigt konkret.
Vi hoppade in som hus-katt-kanin-höns-gås-bi-får-och-hästvakt medan hon som bor här i vanliga fall och
gör det här jämt(!), ska åka bort. Anledde igår och hängde med rätt bra i tankspridd information om precis alling.
Känns skönt att se nån annan som gör femtio saker samtidigt men ändå slutför allt tillslut, och jag känner en slags stolthet
i att faktiskt minnas, förstå och GÖRA de sysslorna (jag vet, negativt klingande ord ^^) jag fått översikt över
när alla pusselbitar av beskrivningar på när, hur, och vad fallit på plats. Så mycket att säga, så många bilder jag tagit idag
med min systers systemkamera, så otroligt ont det gör att bli helt sönderbränd på underarmen för att jag struntat i att dölja
mina ärr under armvärmare nu. Inte ens stressat på mig dem när det ex som nämnts i introduktione så vi inte blir rädda om det
kommer en man och klipper gräset helt plötsligt. Att han sen gärna körde oss alla med sin motorcykel (men en i taget förståss)
till en badplats, och stannade på middag som Hannah lagat var faktiskt riktigt trevligt. Upptäckte att jag älskar att åka med bak på motorcykel
 och blunda i varje snäv sväng för att bara känna hur kroppen följer med i lutningen fast det pirrar till i magen, hitta fokus så är nog kanske lite
mindfullness, OJ, vilket påminner mig om att jag måste höra av mig till min psykolog och förklara att jag inte kan komma imorgon ja! Lite härliga bilder
kanske jag också slänger upp imorrn, men jag har lärt mig att aldrig säga något säkert för då minskar chansen att jag faktiskt tar tag i det, konstigt nog!

Så kan säga att bloggen har ev. sommarlov nu så finns det ingen press.
Björk-humorn inom mig ville säga något nu i stil med - "Men AFTONBLADET DÅ? hahah"

God afton! ^^

Sporadisk inspiration

Har så mycket att skriva, egentligen. Så mycket att inläggen skrivs dygnet runt i mitt huvud och aldrig känns relevanta nog att lägga tid på att dokumentera på internet i efterhand. (Trots min smått histrioniska tendens) Dessutom är det jag tänkt ofta inaktuellt bara sekunden efter, det här också, antagligen, förmodligen.

Mer konkret är det snart dags för inflyttningsfesten, och mysfaktorn gick i taket på ett positivt sätt när två underbara katter flyttade in. Och pengarna har tagit slut igen och min familj har ställt upp till 100% igen, och jag skriver listor och kryssar av, slumpmässig effektivitet precis som min sporadiska inspiration. Förälskar mig i livet, förvirrar det med stress, förändrar hur jag tänker och förkastar det för lätt.

Här ville jag ha en bild men då behövs en kabel till mobilen och det här inlägget glöms bort.

SUBMIT

Idag känns det som att jag existerar

En underbar känsla av tillfredsställelse gör att jag går runt och småler i solen. Småler sådär som man ska göra när man är arg för att lura kroppen att man är glad, det har jag fått lära mig i färdighetsträningsgruppen i DBT. Så nu börjar det på riktigt, med två DBT-tillfällen i veckan och telefonkonsultation och hemuppgifter och veckoscheman och ordning på livet. Jag trodde det skulle kännas jobbigt, att jag skulle känna mig styrd, instängd och ogiltigförklarad men till min förvåning känner jag en trygghet i ramarna som sätts upp för mig. Ömsesidig överenskommelse där jag släpper gamla mönster och blir ledd in i nya som faktiskt fungerar. Hoppas jag. Jag hoppas det här verkligen fungerar, det känns som att jag äntligen får slappna av och bli omhändertagen även fast det är jag som ska göra det mesta jobbet. Jag hoppas att den här känslan inte bara är någon nyförälskelse i livet som jag får titt som tätt, oftast när jag nått botten och kommit ut på andra sidan. Kanske är det bara för att solen lyser men klockan är bara 13:13 och jag har redan varit "mindfull" 2 gånger idag och ser fram emot resten av dagen! Oh, för er som inte "hängt med" i det senaste så kan jag berätta att jag har mitt gamla mobilnummer igen efter att ha tappat bort min telefon. Om någon hittar den någonstans runt studentgatan får de gärna säga till. ^^ Jag kanske gör en videoblogg senare till och med, håll utkik!

Vad man gör för att gå vidare, jag ska skratta när jag går!

En lång dag full av viktiga moment ser tillslut lite mer ut som en helhet när jag röker en cigg i ensamhet sittandes på MIN balkong. Och fast det bara för någon dag sedan kändes så främmande med allt nytt måste jag faktiskt dra till med en gammal klyscha: det känns redan som hemma, jag har hittat min trygga plats.
Dagen har virvlat förbi, överbelastat mig med nya intryck, känslor, deadlines och otaligt många telefonsamtal. Paradigmskiftet är ett faktum, och sådär helt plötsligt känns det som att det alltid varit såhär. Som att jag och Gustav alltid haft 64kvm och inte 18, som att spisen alltid haft fyra plattor, badrummet
haft badkar och jag haft kraft att börja om på nytt. Eller nja, kraft är väl fel ord när jag pressar mig till det yttersta med migränkänningar som resultat. Så om inte kraft i alla fall vilja, äntligen.
För trots de oväntade motgångarna som stått på led (och antagligen inte är slut än) finns det någon för mig okänd, eller kanske bara bortglömd, känsla som tar över när jag nästan tappar taget. Shit ett sånt positivt inlägg! Ta åt er äran alla ni som håller mig över ytan tills jag orkar själv. Jag måste memorera den här
känslan av självbekräftelse ger plats åt den mer innötta ångesten, för det är långt ifrån färdigt! Hela min gamla lägenhet står stökig och väntar, full av minnen och min sista egentliga anknytning till något som haft sån enorm inverkan på mitt liv.

Imorgon är det städning bland alla gamla gömställen. Ska sopa bort allt grus och  annat oidentifierbart från mitt golv, slänga gammalt puder och rouge, alla rosa små burkar, de tusentals sparade apodospåsarna, de tomma paken snabbkaffe och oboy. Torka av alla lister och montera ihop sängen, samla in alla gamla skor jag kan hitta, flytta cyklen och tömma förrådet på allt som var "då". Jag tänker faktiskt dra upp persiennerna helt och ta en rökpaus under trappan utanför men aldrig låta blicken genomsöka varken gräset eller gruset eller mållöst vandra längs med tegelväggarnas skarv mot marken. Och det ska faktiskt bli så skönt at skratta bort dammet som får mig att nysa sådär som de säger att hjärnan exploderar av, men jag har alltid nyst inåt ändå.
Men jag ska spara alla de skrivblock som dokumenterat så mycket att de nog vet mer än jag själv. En dag kanske blodstänken och de spretiga bokstäverna visar mig lösningen på pusslet som nästan tog över mitt liv.


Oj vad jag skriver, kan skriva så mycket och säga så lite att du måste varit där för att förstå mina diffusa läs-mellan-raderna-hintar, men skönt att skriva allting ändå. Insåg precis att det här är första gången jag känner det som att jag verkligen flyttar hemifrån! Så överraskande insikt att tårarna började rulla. Men när jag lämnar nyckeln ska jag inte gråta, jag ska skratta när jag går!

Flytt: avslutet jag råkade skriva en dikt om

Jag har inte haft orken (för tiden har ju egentligen) att uppdatera bloggen om allt som händer nu. Dagarna rusar förbi och två lägenheter ska bli en, typ. Destination: varberga, och plötsligt blir jag medveten om alla små saker jag kommer sakna här på studentgatan. Och de stora. Plötsligt blev den efterlängtade flytten till våran riktiga lägenhet skrämmande oförutsägbar. I'm a beeing of spontaneous rutines, my organized chaos is unpredicably reliable, I see kind of clear behind these tears, sleeping to forget my dreams.

Och så skrev jag något spontant som jag chansar och lägger upp här. Så mycket känslor att jag inte hunnit känna efter än.Tystnaden som aldrig uppstår så länge jag finns här
Jag har en bok full med ansikten som iakttar mig.
Fulla ansikten och extremister åt alla tänkbara håll
Självmordskandidater i ät-inget-för-i-helvete-rekord!
Mamma, pappa barnflickan slår knut på sig själva i strävan efter perfektion
Vad gör alla just nu?
Vem förutom stressad flicka flyr in i såna onödigt övertänkta önskningar.
Två röster utanför dörren som jag lika gärna kan lämna orörd när det finns fönster
Studentgatans charm har någons sperma i alla buskar
Men inte har de några själv.
De bandade känslor domineras av sorg för grannskapet som föder galenskapen
Vi vidmakthåller roller alldeles för länge men när de faller faller de hårt
Sådär som nog alla vill ha det
Språket jag pratar flytande är mer ett jävla familjemål än modersmål
Studentiska uttryck jag möjligen myntat själv och trovligtvis hållit för mig själv
är ändå accepterat.
Jag är aldrig ignorerad på ett sätt jag känner nästan överallt annars
Bubblan sprack för nästan ett år sedan, sen sprack alla vi en efter en
Men sånt som annars får mig utslängd, utestängd och utstött är fortfarande
näst intill obligatoriskt i mina kvarter
För många som är för lätt dras ner
Lägger sig på min nivå för jag behöver sällskap mer än misery loves it

Alla hör och alla ser
Misstag på misstag och jag bara ler
Bara lite, lite mer
och borde inte ignorera mer



____________
Sen var mina mail randomly pricksäkra på nåtgot sätt, så picture there you go.

Skuldsatt över huvudet och ända upp till slutet av atmosfären

Att min ekonomi är i rännstenen är nog ingen nyhet för någon. Räkningarna har samlats på hög i bokhyllan tills de ramlar ner och jag inser att högen med inkassokrav är verklig och måste tas tag i. Ändå krymper den aldrig. Jag betalar tusentals kronor för tandläkarbesök jag missat för att jag inte haft råd att laga min tand med hål som förmodligen borde göra rejält ont snart såhär ett år efter att den skulle ha lagats. Sen är det de små sakerna, paketet med cigaretter jag lånat av en kompis, småsummor de lagt ut som jag egentligen inte hade täckning för men lovar att betala tillbaka. Och så bomben min älskling släpper över min redan trasiga ekonomi - jag är skyldig honom 8000:- för att jag praktiskt taget bott hos honom sedan vi blev tillsammans.

För mig blir det en chock eftersom jag hela tiden fått så mycket hjälp av min familj att klara av min egen hyra, och vård, och allt man behöver för att överleva en liten stund till. Han refererar till ett samtal vi haft där han förklarat att om jag ska bo med honom i hans etta på 18kvadrat ska jag också betala halva hyran, men eftersom jag inte KAN det fick jag vara här ändå. Min lägenhet 20m bort har stått tom med undantag för en vän som lånade den ett par månader, utan att betala ett öre av min hyra såklart, vilket jag tyckte var helt okej när han inte hade inkomst. Den står ändå tom, och jag betalar ändå lika mycket, så resonerar jag. Dessutom har jag själv varit i den situationen och haft vänner som bjudit in mig till sig, tagit hand om allt och stått för alla kostnader tills jag kom på fötter. Trots sina egna ekonomiska problem var det en självklarhet, som räddade mig. Han är för övrigt än idag min bästa vän och kanske för snäll.

Hur som helst är det så jag liksom tar för givet att det är och insikten att mitt sällskap räknas i kronor och ören är ganska outhärdligt. Rätt ska vara rätt, men jag blir upprörd och känner mig lurad. Om allt ska vara rätt kan man väl dra av saker från skulden som mina närmaste hjälpt mig med? Kanske inte allt de gjort för att hjälpa mig undvika kronofogden så i alla fall de otaliga sponsringar med mat till oss båda. Det är lite mer sällan nu men det är fortfarande min mamma och min mormor som på något sätt lyckas få sina pengar att täcka våra matkostnader några gånger i månaden. Tänk om man räknar ut alla skulder jag har till alla som någonsin hjälp mig så? Jag skulle inte stå ut.

This is how we party. Take the blue or the red pill?

Helgen har gått i ett och jag har sprungit fram och tillbaka, alltid jagande efter nästa nöje bara för att kunna slappna av i stunden där jag faktiskt känner att allt är perfekt. Har gjort en intressant observation som jag tänkte försöka mig på att skriva ner. Just det här leder till en väldigt stor del av mina problem. Titta - sån insikt jag har fått av DBT:ns kedjeanalys! Det är känslan som inte har något namn än, som är hemsk men knappt märkbar och som visar sig väldigt olika, och upptäcktes av en slump i mitt festbeteende, så here goes.

Allt börjar med en okänd situation, som inte alls känns jobbigt, bara inte som vanligt. Fest, men inte samma rutiner. Jag går in i ett rum där 98% av ansiktena är okända och de få jag känner verkar ägna uppmärksamheten åt de nya, mer intressanta och roliga människorna. Utan att jag vill, eller ens märker det, börjar jag testa gränser, inleda tabubelagda konversationer och se hur lång tid det tar innan de inte orkar med mig. Sen hittar jag någon jag känner förstår mig helt, kanske för att den inte har något emot mig så länge mina provoceranden riktar in sig mot "de andra". Och så fortsätter jag så - trappar upp rollen som den konstiga och återvänder till den som förstår mig när jag lyckats jaga bort dem. Utan tanke på de egentliga människorna går jag helt in i den här leken som får mig att stå ut med alla okända människor. Bättre att veta att de tycker jag är jobbig än att inte veta vad de tycker alls.

Efter en sån kväll fattar jag faktiskt inte varför någon alls vill ha med mig. Då är det extra skönt att väga upp det med nästa kväll spenderad i en trygg miljö där jag visserligen KAN bete mig lika irrationellt, om jag känner för det, men jag måste inte på samma sätt. Det är frihet att släppa kontrollen i sällskap med människor som jag känner kan hantera det. Barnslig glädje som aldrig får ta slut för då försvinner allt, allt! Klockan är hemsk och påminner hela tiden om att snart försvinner de som gör det möjligt att slappna av såhär. Därav titta-på-klockan/se natten bli ljusare/höra påminnelser om dagen därpå paniken. Så jag kan se hur det hänger ihop, vilket är extra jobbigt när jag inte kan göra något åt det. Would you take the blue pill or the red pill?

Haha, komisk sak ^^

Var bara tvungen att lägga in en bild på ett roligt mail jag fått!

Sen kan jag ju passa på att berätta också att valborgsfirandet står för dörren och det ser ut att bli en helkväll med min pojkvän, min fina syster, hennes pojkvän och kanske några vänner! Ska bli trevligt. Well, måste springa snart så det här är allt jag hinner berätta. Ha en bra valborg allihopa!

Saker blir gjorda

Jag har fått in lite rutin på att göra saker igen, viktiga saker alltså. Har sagt upp min lägenhet, skrivit kontrakt på nya lägenheten, betalat räkningar för 2500:- och då har inte hyran dragits än, tvättat, ringt samtal, fyllt i mina veckokort till DBT:n, postat brev, hämtat ut meds, tjatat om ny läkartid, handlat nödvändiga saker, städat och stökat ner igen. Det är väl dags att städa igen då. Svettas fortfarande av den outhärdliga värmen vinterjackan och släpandet på påsar genom stan frammanade. Det är inte vinter längre, och det känns. Jag har klippt lugg igen och det är ljust om dagarna. Men nätterna fortsätter att jaga mig. Igår var det dock migränen som höll mig sömnlös ända tills jag nästa dag fick näsblod och huvudvärken släppte helt mystiskt. Idag har jag köpt huvudvärkstabletter. Hit me, you can't hurt me!

Spontan rapport

Tänkte bara säga två saker. För det första, det har varit en jättemysig kväll hemma hos mamma idag. Åkte dit med pojkvännen Gustav och hjälptes åt att laga tacos, sen blev det mys med diverse gott framför "Talang" på tv. Bra kväll indeed.

Och den fortsätter förhoppningsvis! Just nu sitter jag hemma hos Michel och dricker en öl och umgås, vad som händer sen får framtiden visa. Ha det bra tills jag skriver igen, gärna längre! :P

"Getting away with it all messed up - That's the living"

Jag vet inte varför jag känner såhär ibland. Jag vill att andra också ska göra det, tror jag. Bara för att jag inte kan förklara. Jag vill veta varför jag känner saker som gör så ont när alla andra klarar sig oskadda. I alla fall som det ser ut. Känner de sig också jävligt missförstådda? Jag tänker mycket men pratar mycket mindre på senaste tiden. Jag lever inte längre i min egen lilla värld, jag lever tillsammans med alla andra och ändå känns det mer ensamt än någonsin. Jag är inte huvudrollen i min egen thriller, livet är ingen mardröm, det är bara ett liv som alla andra. Som alla andra men en dålig kopia. Jag är kanske ett måndagsexemplar, jag går sönder mycket lättare.

Oh, the waiting!

Vad har hänt på senaste tiden nu då? Jag har fyllt 22 och i helgen hade jag en jätterolig födelsedagsfest med massor av underbara vänner. Tack för en rolig kväll alla! <3

Den här dagen har däremot bara känts som en enda lång väntan. Onlinespelet jag flyr till om dagarna har någon maintenance och är nere i 36 timmar, vilket medför enorm abstinens och försök att ersätta det med andra spel... vilket inte lyckas. Och så vaknade jag tidigt imorse såklart, av en mardröm som var alldeles för verklighetstrogen, utan Gustav bredvid mig för han har fullt upp hela dagen med att hjälpa sin familj och jobba. Så jag är ensam i lägenheten och timmarna har gått segt framåt. Ja just det, kom på en sak - jag har helt slut på mina meds nu för min läkare har skrivit över mig till DBT-enhetens läkare. Problemet är att de inte har någon läkare och jag hamnar i mitten igen utan kraft att lösa allt. Därför har jag varit utan medicinerna ett par dagar nu, vilket kanske är anledningen till att jag sover så dåligt och drömmer hemska mardrömmar varje natt och har ont i huvudet med allmän sjukdomskänsla hela dagen. Blä.

Nu har jag ändå äntligen tagit mig fram till kvällen och hoppas den blir mer händelserik. Seg i huvudet av alla tankar som snurrar när jag är för mig själv. Passiv och otålig. Men imorgon blir det mer att göra, för då ska vi titta på en lägenhet! Jag har aldrig gått på visning av lägenhet åt mig själv, känns så vuxet på nåt sätt. Vad ska man titta efter? Jag är nöjd bara den är större än den etta vi tränger ihop oss i nu, och har eget kök. Så är det bara att hoppas på att få den sen. Imorgon kommer nog pengarna, ska bli skönt.

Släpp fångarna loss, det är VÅR!

Det blir glest mellan inläggen nu, men tätare mellan gångerna jag lämnar lägenheten. Därav "släpp fångarna loss". Min himla årstidsdepression börjar nog släppa sakta men säkert och jag är nästan en riktig människa igen. Skönt. Här kommer ett bevis på det med en video som skulle kunna heta "saker jag är glad för", SÅ positiv är den! Take care, så känner jag förhoppningsvis snart igen för att skriva i bloggen igen.

Makeover

Hej, för första gången på väldigt länge. Bloggen känns lite död och behöver en nog makeover för att komma till liv igen. Bort med det gamla och in med ny inspiration och motivation. Jag vill också ha en makeover, så jag började med att klippa mitt hår lite spontant i fredags. Inte för att det blev någon märkbar skillnad för andra, men det kändes bra att göra något för att hitta min nya identitet. För det är det jag egentligen söker efter. Jag har varit inne i en förrvirrad period där det jag brukade ha trygghet i försvann och jag inte vågade, eller orkade, leta efter nya saker att känna trygghet med. Fritt flytande ångest som tar sig uttryck i en smärtsam apati och likgiltighet. Som att vara precis under ytan, känna hur man sjunker men inte få den där nära-döden-kämparglöden som får en att ta sig upp för att andas igen. Och ändå aldrig sjunka ordentligt, bara stagnera och distrahera, inte orka mer men ändå aldrig ge upp på riktigt. Purgatory indeed.

Men något har hänt, och idag känns det som att vintern och mörkret kanske äntligen är över. Nystarten ett faktum som vill bli förtydligat för alla med ny stil, nya intressen och en ny jag. Om jag bara inte var så pank. Men bloggen kan i alla fall få en ny design, jag tror jag faktiskt orkar det nu. Och tills vidare får ni en bild på mig med lite förändrat hår och helt förändrat förhållningssätt till livet.