Awake and unafraid, asleep or dead?

Emosång i rubriken som egentligen inte beskriver mycket alls av vad jag känner just nu, så bortse från det.
Det som stämmer är väl sömn-delen. Jag är trött, trött, trött och sover gärna bort både en och två dagar. Vaknar där emellan för att känna något enormt sug efter chips, mat eller godis, och blir trött igen. Hinner kanske spela lite MapleStory, känna lite press på mig att göra saker som jag ändå inte orkar med. Ens de enklaste sakerna blir stora utmaningar. Måste skicka in papper till soc så jag kanske får pengar nu för första gången sen i december... måste, borde och orkar inte.

Men idag har det varit en bra dag, trött men bra. Alla hjärtans dag med middag hos Gustavs familj (och jag somnade i bilen både på väg dit och hem), sen lite spelande och umgås med Gustavs vänner som kom hit för att spela magic. En trevlig dag, men tröttheten smyger sig på igen. Gud så skönt det vore att bara lägga sig ner och blunda lite, lite, lite....

Vlogg tillägnad alla som står ut med mig, och en liten update och tjat om samma saker om och om igen på köpet

Jag har skrivit låånga, långa inlägg som jag aldrig publicerat där jag ventilerar alla mina känslor om vänskap och att låta en vän gå sin egen väg och ändå känna saknad men utan ilskan som kontrollerat mig då och då. Kanske är det lika bra att inget av det jag skrivit blivit allmäntillgängligt på internet, för då har jag det jag skrivit som min egna lilla skattkista av roliga, sorgliga, motiga och rent ut sagt underbara minnen som ingen kan ta ifrån mig. Så jag har väl sakta börjat se att det faktiskt finns så många i min omgivning som vill mig väl och kanske har bättre förutsättningar att hjälpa till på sitt eget sätt, ingen kan vara mitt allt, inte ens jag själv eller de som lever så nära att de slukas av mitt svarta hål. Typ The Big Empty, och jag måste erkänna att jag måste bete mig idiotiskt åt ibland bara för att själv få upptäcka det alla hela tiden försökt förklara. Så jag fick till sist motivationen till att spela in en något osammanhängande vlogg i äkta Borderbreaker-anda, spontant såklart, men för att visa att jag fortfarande kan tänka, känna och uppskatta omtanke även om jag kan verka respektlöst avvisande mot de som egentligen bara vill att jag ska må bättre. Jag har inte bara en cirkus av känslor, jag har ett helt frkkin Six flags-tivoli, och jag måste åka allt. Alltså uppleva alla känslolägen själv och till sist lära mig att hitta tillräckligt bra för att våga mig på att försöka förklara något för alla de som hjälper mig. Jag är både utmattad och hoppfull för en gångs skull och eftersom jag känner att jag mest utnyttjar alla utan att ge något tillbaka kommer här en tankedump på film för att få ur mig lite av de tankar jag har efter att själv fått komma till insikt om hur underbara människor jag ändå har i min närhet. De som lever åt mig när jag bara vill lägga mig ner och ge upp, som jag försöker lita på för ni betyder mer än ni anar, så här är lite babbel för att få er att ana att ni gör skillnad i mitt liv, faktiskt. Ta åt dig äran om du vet med dig att vi umgåtts något de senaste veckorna, cause I only come out at friday nights and every second counts. GO!

Sjukskrivning nästa?

Det händer nog tillslut. Inte säkert men det faktum att Den vilan jag trånat efter alla dessa år och övertygat mig om att bara jag klarar EN sak till utan anmärkningar, lägger ännu en lyckad (men meningslös) prestation på högen där man samlar på såna för att en dag, om man är tillräckligt duktig, få vila från alla krav och måsten utan skuldkänslor och stress. Fläckfri på pappret är lika med lättnad att se fram emot. Alltid se fram, spara det bästa till... ja när egentligen? Jag sparar och sparar men är inte ens säker på att framtiden finns. Den finns i alla fall inte i det nuet som jag hela tiden försöker uthärda genom att tänka på allt välmående jag tjänar in till senare. Sen är det bara att fortsätta så och jag känner mig som en svag människa när jag erkänner att jag inte orkar. Jag viftar med den vita flaggan för jag vill faktiskt överleva, tror jag, just nu i alla fall.

Så på vissa fronter känns det som att hopplösheten ändå bidrar till någonting för en gångs skull, jag vet bara inte vad än. En glimt av hopp i att erkänna mig övervunnen av mig själv, och stå för det. Är det DBT:n som talar redan efter andra besöket som skedde idag? Jag fyller i hundratals frågor på papper, måste se det svart på vitt, båda samtidigt. Wow, jag är nog botad, så, vill du ha kvar mig nu världen? Mytomani - jag ljög eller önsketänkte. Egentligen dricker jag vin. Jag gör i alla fall något, vad gör alla andra?

"Disarm me with a smile, cut you like you want me to"






















(Och ett tack till Magnus för den fina och inspirerande kommentaren som jag just nu inte har krafter att svara på mer än att säga tack. Och ska lyssna på låten! ^^)

I'm alive, I'm frkkin lost

Ville bara säga att jag fortfarande lever, trots allt. Men det är inte ens frivilligt nu, min kropp ger upp helt på egen hand och sjukhuset sätter än en gång bandet runt min handled som förtydligar det uppenbara: jag är lost.

Men ändå finns lite ljus nu, min underbara Gustav hjälper mig genom dagarna och jag hade verkligen inte klarat allt som hänt på sista tiden utan honom. Älskar dig!

Jag drömde om min f.d. vän igen inatt, att on flyttat men ville ta upp kontakten och skrev det här på min blogg. Naivt.

Och facebook är också ett avslutat kapitel, för tillfället. Jag kan avsluta kapitel många gånger om och ändå fortsätta läsa. Men meningslösheten i vissa sysslor är så mycket mer tydlig nu, så jag orkar inte. Bra? Dåligt? Rätt eller fel? Vem bryr sig och vem läser ens det här? Jag, om inte annat, och det kan vara skönt att skriva av sig även om det innebär att man måste konfrontera känslorna man helst undviker. Jag säger alltid "man" fast jag menar "jag", känns mindre egocentriskt då men nu avslöjade jag det och bryr mig inte om någon tänker att jag är en attentionwhore. Jag önskar jag vore så mycket bättre, så mycket mer än vad jag är idag. Nu har jag i alla fall insett att ALLT MÅSTE FÖRÄNDRAS. På ett sätt har det redan börjat, jag fick en tjuvstart där.

Men allt det där är sånt jag helst undviker att tänka på för det är nästan det enda som kan få tårarna att rinna nu. NU får de inte rinna, räcker med att den här olidliga tårögdheten måste distraheras. Jag finns i MapleStory om det är nåt, jag är en lvl 36 Nightwalker och går under namnet Desthroid. Jag kan gömma mig i skuggorna där, osynlig och osårbar. Brb? Kanske....

Kanske, kanske, tillslut att någon förstår mig, kanske för mycket - DBT-samtal 1

Jag har lyst med min frånvaro kanske, eller med min ambivalens och impulsivitet. Jag orkar inte med internet längre som jag gjorde förut. Orkar ingenting, men tog mig ändå iväg till mitt första DBT-samtal med mycket hjälp av min älskade pojkvän Gustav. Det stod en filmkamera mitt i rummet, skönt - nu slipper jag leta efter dolda kameror på alla möjliga tänkbara ställen. Struktur som fick mig att sänka garden men även om jag kände att det här inledande besöket var positivt vet jag varken ut eller in vad gäller att orka jobba så otroligt mycket med ALLT. Allt ska förändras, alla tankar ska kopplas om, alla försvar rivas ner och förhoppningsvis ersättas med vad det nu är som ska vara där istället för den eviga tomheten. Jag hoppas, hoppas men känner mig realistisk nog att inte än en gång sätta allt hopp till en enda sak/person/beteende som ska fixa allt helt plötsligt.
Det går inte till så hur mycket jag än ibland kan känna det och låta mig ryckas med. Men känslor ska man känna, tillåta sig att känna, inte förneka eller fly ifrån. Just nu känner jag mig besviken på mycket i livet, "is that all there is?" och ändå kan jag inte uttrycka det. Rastlöshet av värsta slaget. Som att tänka i timmar på att det är dags att ta en dusch NU, och skjuta upp på det tills känslan av stress redan tagit över resten av dagen.

That is all there is.
I don't aim, I shoot to miss
Little miss Misunderstood
Not reacting like I should?
Noone there to read my mind for me
Awful taste in music is not even a taste no more
Wannabe-nerd just /ignore

Suttit fast i tankarna, analyserar min fasad utan resultat, skyller på det när jag nog egentligen bara är onaturligt lat

Vart ska jag börja? Tänker, tänker, tänker, tänker, tänker, känner, känner, tänker. Ska försöka att förklara så ta det som det är, spontant och faktiskt redan nu föråldrat. Dags  att skramla ihop mynt och bege mig till pressbyrån för att köpa cigg, men fastnar bara i allt, så lika bra att släppa ut det för allmänheten. Kanske kan gå vidare nu.
_____
Jag är inte min borderline på ett sätt jag borde vara, det är just därför jag inte kan. Vill smälta in, stänga av och inte märkas, står inte ut med känslan av att vara ensam. Kallas osjälvständig personlighetsstörning men får jag inte tid för mig själv ibland blir det outhärdlig närhet. För mig också, jag vet vad jag gör fel för jag pluggar ju till beteendevetare och får alla rätt eller ingen närvaro alls. Det går i perioder de ville kalla depressioner men också det vart depressiv personlighetsstörning och ännu mer av "ingen hjälp for teh crazy chicks, de söker bara adrenalinekicks", självmedicinera är inte bra, utskrivet att föredra men nu får du fel meds för det, förneka en redan förkastad flicka det som  skulle ha förskrivits, men icke, "det är du själv som förstör" Och nicka, förnedrad. Mothugg möts alltid med föreställningen om mig som förlorare, för mycket kritik och ingen försoning. Förbered för nästa våning, nästa fördröjda försök till hjälp. Förintelsen av det försvar jag byggt upp, står utan försvar och förgås av den oundvikliga försämringen, förstås.

Jag önskar jag var någon jag kunde förstå och stå för. Vill umgås, utvecklas, förbruka mina tårar och aldrig mer gråta när jag själv är förövaren. Vill skratta, sörja, skriva och lösa allas personliga gåta, dela livet med de jag älskar, minnas och förlåta de som inte orkat.

Spendera tid med min pojkvän, finnas där för och de få som består, förtjänar sin titel med blod, svett och tårar.

Men jag vet ingenting, hur når man någonstans förutom att räkna åren med ärr och mediciner. Räkna kalorier så jag en gång i tiden nästan försvann, äntligen vann över skolsysterns förutbestämda viktkalkyler. Förenats med fröken anorexi, ansvaret som kommer med evigt förtroende. Förringa det inte, jag skulle inte överlevt men nu hittar jag ny trygghet att förlita mig på lika fördomslöst och förblindad. Jag ser inte något, vem är det som för?

Nu förpassar jag tiden med värsta typens ångest. Som förfrusen av rädsla, förlamad av skräcken jag bygger upp stort som hela sjukhuset. Vilket jag förövrigt vill undvika, psykvårdens nedbrytande behandling av "såna som mig" passar inte "oss", förlorade själar förs över till nästa.

Specialister förkunnar vem jag bör vara, alla med fokus på sin lilla del av en kropp som för i helvete faktiskt sitter ihop och bildar en människa. De gapar förundrade, glömmer sitt schema och allt de förberett. I wish, men de bryts inte ner så lätt.

Så här sitter alla kroppsdelar med olika behov utan förmåga att göra nåt av det. Förpackningar med allt som ska ge mig hälsa är förbrukat men utan förbättring. I brist på förvaring förnekar jag min egen förstörelse.

Festa, leva för sekunden, behandla andra som jag tror de behandlar mig, provocera och briljera. Kanske en dag doktorera i att bemästra mina känslor. Försöka, lyckas, glädjas, misslyckas, stagnera och vilja ha mera av smärtan jag känner till så väl. Destruktion, för destruktion är bättre än annihilation. Leka med livet och interagera på det enda sätt jag förmår. Förgifta meningslösheten. Tomhet, smärta, jagande efter känslan som inte finns i riktiga livet. Det seriösa livet, kallat det verkliga, är ofta långt från mitt liv, för att ibland försvinna helt. Implodera, utan förvarning kollapsa, inte ens jag kan tolka mig själv. Explodera, vasst verbalt attackera den som vill mig väl, fördjupa såren som förkroppsligar min egen inre frustrering. Klär mig stolt i den mundering som kan få nån att förstå. Så mycket djupare än sånt som de som faktiskt har värderingar kan tyckas rimligt oavsett förtvivlan. Att sakna självbevarelsedrift är inte förgrunden till gemene mans alla funderingar. Men fördömer ni mig så förvandlas jag mera.

Hitta trygghet i att definiera sig med stämplarna och diagnoserna. Elaborera roller till absurdum. Påpeka att jag är inte dum, men jag tänker inte ens i samma låda som det sägs man ska tänka utanför. Tro att jag har tagit mig framåt lite mera och som jag minns det diskuterat chips med tjejen jag för tillfället hallucinerar finns. Reagerar med ilska jag sen inte ens hinner reglera, det är inte meningen att göra mer än jag redan har gjort och inte står ut med.

Nästan tvångsmässigt skrämma människor för att sortera ut de som vill försöka reda ut det som om och om pressar gränsen mot relationers abrupta slut. Inte stå ut, dö och komma hem igen, för att  direkt ta nya tag med livet jag aldrig tar för givet så som med nästan allt annat. Så sjukt jävla förbannat svårt att finnas till och från, gå från älva till demon, ställa upp och säga ifrån, men när och hur vet bara dem. Klar jag själv blir mest blottad och naken. Balansgången håller mig ofta vaken, nätter som den här där allt jag gör är slösar tid jag aldrig får tillbaka men inte kommer sakna heller. Orkar inte längre försöka, måste göra. Antingen eller. Runt, runt, runt i de vildaste karuseller. Kastar mig in i allt jag tror att jag klarar, nästa dag ännu fler besvikna människors klagan att lägga till listan som jag faktiskt ska ta tag i.

Måste ta mig själv i kragen, vet ju inte ens vem "jag" är utan alla era speglingar. En kantig, bräcklig, ful fasad och inget mer där inuti, som jag än missat att jag lurat i en annan, riktig individ, att det är värt allt sen i längden. Jag tror inte mig själv nu längre. Och kanske för jag över känslorna jag känner när de tär på mig så jag kan känna att de kan förstås, och allt jag vill ta hand om blir oundvikligt sämre och sämre. Förlåt.

Jag känner ändå att färgen är på väg tillbaka tillslut.

Nytt år, nytt allt - något sorts uppvaknande

Det slog mig lika plötsligt som paniken slår till när jag ser hur klockan springer iväg att jag omedvetet påbörjat någon slags förvandling av mitt liv. Imorgon ska jag iväg på ett ångestfyllt första samtal på en ny vårdenhet och nya terminen på skolan drar igång och dessutom börjar min riktigt stora satsning på DBT om någon vecka. Jag vet inte vilket av allt som känns mest oroande. Allt kan gå så fel ifall det någon gång går lite bra. Hela tiden har jag den här diskussionen i mitt huvud där ena sidan känner hopp och motivation medan den andra förbannar hela tillvaron och allt vad hopp heter för mig. Jag blir arg på mig själv och andra får stå ovetande och ta emot. Då blir jag arg på deras oförståelse och därför också på mig själv som beter mig så illa att jag får de jag älskar att behöva ta avstånd från mig för att orka med livet.

Jag tror i alla fall det är ilska jag känner, det är den enda känslan jag verkligen vet (och nästan aldrig erkänner för mig själv) när jag känner den. Det är sånt kaos inom mig egentligen att jag inte ens tillåter mig att sitta och skriva av  mig i ett block som är bara för mig. Varför? För att jag vet att jag mår bättre av det och det är ju själviskt! Det är också egoistiskt att må dåligt, vilja bli omhändertagen, ha rätt att vara den man är ifall man inte presterar något konkret som bevisar att det inte är med flit jag skriker efter förståelsen jag aldrig kan unna mig själv att hänge mig i även när det känns som att någon kanske förstår. För i bakgrunden ligger skammen. Den där jobbiga "förlåt att jag finns, jag gör bara fel, jag ska sluta störa er" som i sig är det människor i själva verket stör sig på. Subliminal självömkan. Jag får inte må bra, vill verkligen må bättre men sitter fastkedjad i min lilla värld av förföljelsemani och konspirationer och en sån ofattbar ensamhet att jag gräver min grav djupare och djupare för att slippa den värsta känslan av dem alla som alltid hotar att rycka undan marken jag för tillfället fått fotfäste på. Övergivenheten som inte kan förklaras eller rättfärdigas. Ensamhet.

Från Borderbreaker genom tiderna

Med en bitter eftersmak och lånad tröja

Jag har mina egna sätt att överleva, ibland blir jag elak och arg och spelar in spontan vlogg vilken jag ändå lägger ut nu trots att bitterheten övergått i det gamla vanliga gnagandet... Ändå, äkta och hånfull, precis som ni vill ha mig:



Jag måste ta tag i allt nu. Måsta bevisa hur fel alla hade om mig, att jag visst klarar det! Ska vi byta tillbaka allt vi lånat ut till varandra på obestämd tid nu? Tiden känns ganska så bestämt över nu så.

Sörjer för min ängel som var mänsklig ändå och omöjligt kan orka ta hand om mig för alltid

Jag måste vara ärlig nu, tillslut. Jag skriver rent spontana känslor just nu, men hoppas Du vet att du alltid kommer vara ihågkommen med värme för mig.


Trots det.
Jag känner mig jävligt lurad, eller sviken, eller tillslut rättvist behandlad av den jag tidigare såg som min trygghet i tillvaron och bästa vän. Den som alltid ställt upp, den som varit min mamma när jag inte vågar visa min egen mamma alla hemska känslor, den som varit min psykolog när vården skiter i mig, den som varit min enda vän när jag levde under ständig bevakning och kritik av en f.d. pojkvän, den som fått mig att le trots alla tårar, den som var som en syster fast ännu mer. För trots extrema motgångar och hur jag behandlat henne har hon ändå varit den enda som alltid funnits där när allt rasat. Och det har det gjort ofta nu. Det är mycket att ta för någon som själv inte orkar med alla livets tvära kast och orättvisa behandling. Kanske för mycket, det vet jag, och det ÄR ett jävla jobb och stort ansvar att vara någons livlina så som hon varit för mig, det kan jag inte förneka. Hon har varit den jag sprungit till i desperation när mitt gamla förhållande höll på att knäcka mig, bara för att sitta där helt hysterisk, sen apatisk med hennes tröstande ord i bakgrunden och sedan utan förvarning slitit mig loss ur kramen och sprungit tillbaka igen. Det var dagen innan jag fyllde år och ändå var det hon, inte min dåvarande pojkvän, som följde med till min familj och firade ännu ett år av överlevnad. Det var då hon inte bara gav mig sitt hjärta för att mitt var trasigt utan också gav mig en födelsedagspresent jag aldrig glömmer som bevis för vår eviga vänskap med ett brev olikt alla andra brev jag fått förut. Det fick mig att gråta av lycka och värme trots den tidens dagliga mörker med självmordstankar, destruktivitet, isolering och nedvärdering. Jag har fler gånger än jag kan räkna kastat alla mina känslor i ansiktet på henne och hon har ändå accepterat mig för den jag är och fått mig att överleva i de svåraste stunderna. Den enda vän jag sagt ärligt att jag älskar.






Just därför gör det så ont nu. Så fruktansvärt, otroligt, sjukt ont att inte längre veta att hon finns där, men ändå respekterar jag det. Det är ett under att hon orkat så länge, så mycket och så bra som hon gjort. Därför kan jag inte säga att jag blivit sviken nu, hon behöver ta hand om sig själv och att någon tar hand om henne som jag försökt men aldrig helt lyckats med. Det är hon som blivit sviken av mig, om och om igen. Det är hon som känt så som jag känner nu - ansvar och hjälplöshet, sorg och ilska och ovillkorlig kärlek, omtanke och självförnekande, stark, modig, hoppfull och så fruktansvärt liten och rädd. Det är inte konstigt att det tillslut blir för mycket. Men det som fick mig att skriva allt det här officiellt var när känslan av hopp inför fortsatt vänskap helt försvann av något hon skrivit där det verkar som att jag aldrig ens funnits. Kanske var allt bara en stor psykos som jag nu kommit ur, men tårarna rinner varje dag sedan hon helt tagit avstånd för att ta hand om sig själv. Vilket jag både förstår och stödjer henne i, och avskyr med en överhängande känsla av oförståelse för hur allt bara ändras sådär. Så snabbt och så radikalt att jag inte ens räknas som någon som ens påverkat hennes liv det gångna året (även om jag påverkat det negativt är det skönare att höra/läsa än att bli utelämnad). Ambivalent och osäker på om det jag känner är verkligt. Så mycket tid har passerat utan att jag märkt det, så mycket saker jag önskar jag gjort annorlunda men nu är det som det är och jag måste försöka ta avstånd jag också för att inte sitta fast i sorgen och kunna gå vidare trots allt. Det gör ont. Förlåt.

Videoblogg med mycket tystnad men tankarna snurrar

Ville spela in en videoblogg igen för jag bara förtränger och förtränger det som gnager, men verkar inte kunna prata fritt här heller. Inte helt konstigt egentligen, med tanke på att det är privata saker och jag försöker klara mig genom det, vilket jag kommer göra med hjälp av de som bryr sig och orkar ställa upp, ni är guld värda och alldeles för få!


Prenumerera på mer patetiskt pladder på YouTube?
Varning, så fort ni trycker på länken blir ni prenumeranter, stay awaaaaay om du inte vill bli destroyed. Eller Desthroid som mitt namn blir om man fattar sånt med ord.

Jag är en cynisk tant med smala ihopknipna läppar idag, take that!

Varning för den vandrande infektionen

Nu börjar karusellen igen, läkare, underläkare, specialister och mer mediciner. Var på vårdcentralernas jourmottagning igår för mina stafylokocker som aldrig ger sig, trots två starka penicillinkurer. Fick i alla fall en tid redan nästa dag, idag alltså, till min vårdcentral jag inte orkat jaga mer. Senaste nätterna har jag legat ihopkurad under så mycket täcken och diverse andra varma saker och haft frossa som en idiot.

Läkarbesöket var såklart ännu ett misslyckat försök att kommunicera mitt mående, det fysiska den här gången. "Du måste äta mer grönsaker!" säger den kvinnliga underläkaren med utländskt ursprung när jag berättar om mina blödande bölder. Tillslut tar de ändå ett halsprov trots att jag knappt har ont i halsen och lungorna lät bara liiiite rossliga. De skulle bara höra mina pipande rosslande andetag som olyckligtvis inte infann sig just då. Jag var alltså hel och hållet frisk. Nästa! ...fast vänta lite, hon kanske visst är sjuk, på riktigt!

 Men trots det visade halsprovet på streptokocker (som ger halsfluss, öroninflammation, influensa osv.) Och eftersom de bara tittar på utsidan ser de inte mina inre organ som borde vara på väg att kollapsa vid det här laget. Inte mig emot kanske. Så nu börjar ännu en penicillinkur som enligt underläkaren "ska ta bort alla bakterier och infektioner jag har på minst 6 olika ställen på kroppen". Att min nacke är så stel att jag inte kan böja ner den la hon ingen vikt vid, och varför skulle hon, jag har ju bara haft infektion i kroppen i 8 månader nu, allt blir bra med det Kåvepenin ju, så stod det på ett papper hon var tvungen att titta på för att veta vad jag skulle ha. Eller allt blir resistent och jag dör en långsam död i hjärnhinneinflammation eller något annat de inte ens tänker på. Ingen frågade om jag åt andra mediciner heller. Interaktioner och ännu mer trötthet, ännu mer till synes apatisk och svekfull, men egentligen gör det mer ont att inte orka än vad de här jävla sjukdomarna någonsin gjort.

Säger en sak, gör en annan

Jag ville bara säga något, sen ville jag inte visa det, sen ville jag visa det. Kan aldrig fungera som jag vill.



Och så gör jag tvärt emot. Way to go. Jag ska bli bättre, och snälla ingen sympati för det känns bara värre. Tack,

Vlogg á la annieellen - läser mina gamla texter

Ja, jag hade inget annat att säga så jag härmar min kära vän annie och kör lite högsläning av känslor från förr ur mitt block (aka. dagbok/lyssnande vän som aldrig säger emot). Även fast det var några månader sedan är det fortfarande aktuellt på något sätt. Mina känslor blir aldrig gamla liksom, de bara ÄR.




Och nu fick jag såklart mersmak för videobloggandet och vill spela in en till nu på en gång, men det känns bara onödigt. Borde göra det nån annan gång om ett tag men "om ett tag" finns inte, det finns bara NU, nu och NU!

Jag har förresten fått kallelse till mitt första riktiga psykologsamtal på DBT-enheten (specialistbehandling för borderline) och det känns läskigt. Ska dit typ den 22:a och känner redan ångest inför vad de ska tycka/säga/anta om mig utifrån min journal som snart växt till en decimeter i pappersform har jag sett. Måste vara mycket dömande ord där, borde begära en kopia på den!

Kram alla fina människor!

Sover bort känslorna

De senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: försöker sova i bra tid för att kunna ta tillvara på nästa dag så tar lite av mina sömnmediciner och sover, vaknar mitt i natten och kan inte sova för jag kan inte andas ibland, det piper i luftrören. Känner ångesten ta över så försöker ligga ett steg före och tar resten av medicinerna jag sparat in på att inte ta hela kvällsdosen på en gång. Somnar igen efter lite rastlöst försök att lugna ner mig. Sover, sover, sover, kanske svarar i telefonen men tar inte in det som sägs. Zombiesover bort hela dagen eftersom den annars spenderas i jobbig ensamhet nu när Gustav jobbar ca 12 timmar/dag och jag inte har ork att ta kontakt med någon annan heller. Vaknar kl 20 och umgås med Gustav några timmar innan det är dags att sova igen. Inatt kunde jag inte sova, vilket förklarar vad jag gör uppe nu. Men det är jobbigt med den här obestämda rädslan som tar över mig när jag är ensam. Mitt mål för dagen idag är att:
1. Ta mig upp och äta något
2. Duscha
3. Våga mig ut för att kolla posten och röka
4. Ignorera känslan av panik som försöker ta över mig nu. Eller det kanske är nummer ett egentligen.

Men hur gör man för att klara allt helt ensam såhär? Varför känner jag mig så otroligt skräckslagen inför tanken på att gå ut, möta människor, ta itu med vardagliga sysslor? Varför ligger jag fortfarande kvar i sängen ens?