Vlogg - De ringde från psyk, i nästa sekund var de här och hämtade mig

Lyckades i all hast få till en vlogg för att säga hejdå eftersom jag trodde att nu låser de in mig för evigt. Men till min förvåning var det underbart trevlig personal som för en gång skull hjälpte mig! Fick prata med läkare som verkligen inte var som läkarna där brukar vara, hon fixade remiss, tillfälliga meds för jag har tydligen varit felmedicinerad så de ska skynda på min läkartid hos läkaren jag haft i snart ett år och fortfarande inte träffat!
Jag var negativt inställd men tack vare läkaren, sjuksköterskan G och framförallt kuratorn M blev det en bra upplevelse som för en gångs skull fick mig att, ja, må lite bättre.

Här kommer filmen jag spelade in precis när vi skulle åka:

Videomani och spontanpoesi - en helt vanlig dag i tankestormsliv

Ja, det är underhållning att se sig själv på film. Pinsam stolthet över hur olikt jag beter mig. Udda och som alla andra. Så här kommer ett till jag hade lagt upp på Min Netlog... WARNING!



Och ett nyare där gustav sitter i bakgrunden och ser ut att undra vad jag sysslar med. Svaret? Undviker tankar på saker way too hard att försöka sig på.



Blev spontant kreativ också, och här är resultatet

Random acts of violent kindness
Chaos, chaos, my asylum
Living like a bubbleboy
Girl
Woman, som får mig att tänka på "Pretty Woman"
Hora.
Som får mig att titta på klockan som också har insett att all tid är nutid
Dåtid och framtid är kända begrepp
som i mina  händer slinter och jag tappar dem som en tvål i duschen
Nu tänker normalbegåvade individer på analsex i fängelse
Men inte jag.
Jag tänker oftast högt men inte så på det viset
Så många ord står mellan rader
Missar jippot och mår bra sen
Maler kaffebönor mellan gamla stenkakor
Vad är gammalt nog att räknas?
Klockans visare gör ingen visare
Monotoni sliter ju på psyket
Därför vill jag som en fjäril vara en äcklig larv som möjligtvis och mycket troligt dör
Mer eller mindre brutalt.
Som att krypa ner med huvudet först i en stängd sovsäck.
Inrullad i en madrass i skrattpanik på väg till hysteri
Ni vet kicken av att komma loss
Också jag som alltid ogillat fjärilar för sin överreklamerade skönhet tills nu
De är nästan kackerlackor med vingar
Det är jag också

Vlogg - Liten update om vad jag håller på med, egentligen ^^ (inget...)

Sådär, första inlägget på många, många dagar. Saker börjar nog ljusna lite, men det är en lång väg tills jag är ikapp med allt man ska, borde, måste göra. Dirketuppladdat på Youtube så tar slut lite plötsligt (man måste visst sitta ett tag och kolla in i kameran och vänta när man spelat in färdigt... heh. Gud så "skimmrande" och fröken-sverige jag såg ut på filmen. Skenet kan bedra. Som vanligt blir det inte av att lägga upp vlogg fören jag är hemma hos min bästa vän Annieellen som jag (suprise suprise!) sitter hos nu och ger er denna smått konstiga videon, enjoy!





....Och just det, tvätten!!
Ska fixa det nu. Yey, rena kläder igen ^^

Just a minute while a reinvent myself

Lyssnar på gamla Red Hot Chilipepperslåtar som rubriken kanske avslöjar om man gillar dem såpass att man hört mer än de låtar av dem som spelats på radio. Än en gång sitter jag och kämpar med att få vardagliga saker gjorda. Än en gång är jag som en parasit på de jag älskar, än en gång känner jag hur höstens mörker kväver mig, eller det som finns kvar av mig nu. Jag är kaos och ingenting funkar som det ska. Jag kan inte ens göra de enklaste saker som att klä på mig på morgonen utan att spendera minst 1 timme med att förbereda mig och verkligen försöka få det gjort. Jag kan verka passiv utåt men jag kämpar mer än jag tror någon förstår. Hela tiden. Och känner mig värdelös för jag vet att jag kan så mycket mer. Ge mig en minut bara, eller en timme, jag kan bli bättre.

Isolerar mig från kraven

Ville bara skriva nåt, ett ord, en mening eller bara något och säga att inspirationen att skriva inte infinner sig alls nu för tiden. Inte heller motivationen till att göra något vettigt som gå till skolan, tvätta, städa, ta tag i saker, äta, sova, vara vaken, finnas eller visa att man finns står på min sida längre. Men det går i svängningar, sekundkorta ibland. Man ska nog ta allt jag säga med en nypa salt, fast då kommer jag aldrig bli tagen på allvar heller. Liten spontan tanke. Här får ni en gammal bild från 2006 också för att den borde säga mer än tusen ord om inte den också gått ifrån normen om hur allt och alla ska vara.

Allt gick så himla fel

Jag ber om ursäkt till alla jag sårat genom att dra in i min kaos-värld. Särskilt vissa som vet vilka de är. Står inte ut med den där sidan av mig längre, och när jag skadar de jag älskar mest blir det så himla tydligt. Jag orkar inte med det livet mer, det rakt igenom desttruktiva som alltid har en fot in i psykosen. Jag måste förändra mig, rejält. Men jag behöver hjälp för det. Borde jag bli sjukskriven, sluta plugga (=bli av med lägenheten) och fokusera på att må bra? Jag vet inte, kan inte välja nåt själv.

Ibland är jag för sjuk för att få hjälp, ibland för sjuk. Men jag är alltid jobbig nu, och det är jobbigt för mig också. Även om det kanske inte verkar så. Självhat i sin renaste form.

Spårar ur

Utnyttjad, övergiven och kontrollerad. Det skulle bli en bra vecka elller åtminstonde några dagar men istället leder min extrema kiritik-och konflikträdsla och osjälvständiga personlilghetsstörning och deppressiva personlilghetsstörning och, yey, borderline till att det blir ett helvete. Visserligen ett kallt helvete (och dör inte folk av att bli utslängda mitt i natten när de inte har någonstans att ta vägen?) när jag kl 03:00 stod ensam i främmande stad, ovälkommmen hos de enda jag kände där och utan varken pengar eller batteri på mobilen. Varför? Min ångest ger sig uttryck i beteenden som skrämmer andra. Håll er på avstånd skulle jag föreslå, för även om akutpsyk i en annan okänd stad gav mig några lugnande tabletter men sedan skickade bort mig för att jag var inte tillräckligt sjuk, exploderar jag snart igen. Det är som nysningar. Vissa går innåt, andra utåt. Jag har lärt mig väldigt bra att hantera nysningar men just nu funkar det inte att säga varken prosit eller prozac.

Vlogg #7 med mobil

Bara för att jag kände för det, lånade Gustavs telefon och ställde mig i badrummet, hmm, kanske ljudet funkar liiiite. Ursäkta min slitna look, heh.

Vart ingen vlogg...

Försöker ladda upp en meningslös videoblogg men YouTube vägrar tydligen. Så här är nån söags länk till bilder på mig, heh, omg looooooook at me eller nåt annat egosarkastiskt.

http://picasaweb.google.com/lh/photo/T8qiUHQx9JPsFlAQt9e-qQ?feat=directlink



Imorrn blir det Halloweenfest, funderar på att klä ut mig till Svarta Änkan. Haha.

Korrupt psykvård med få undantag

Nu är jag arg. Eller ledsen. Eller bara så himla lost. Ingen inom psykvården vill ha med mig att göra, jag slussas vidare och ingen har någon koll på vart jag hör hemma. Försökte hämta mina meds på allmänpsyk idag, och ja, jag ringde innan, lämnade meddelanden och ringde igen. Sen kommer jag dit, stressad för jag har faktiskt annat att göra. Skulle på föreläsningen var det ju tänkt. Well... när jag kommer dit och äntligen får tag på rätt person har hon inte tid att ge mig dem för hon har egentligen lunchrast forfarande så jag får komma tillbaka vid kl 4, trots att jag är på gränsen till att bryta ihop där. Tack, jättesnällt, typ.

Vägen hem var hemsk, ångest, ilska, besvikelse, paranoia. Som tur var hade jag med min älskling Gustav, som visade mig till campushälsan där jag bokade ett samtal med psykolog.... om två veckor, eller mer. Många som behöver hjälp här tydligen.

Min räddning kom när jag tagit mig hem till Annie och hon kom med förslaget att ta kontakt med min gamla läkare och psykolog på ÄS-enheten. Äntligen fick man prata med någon som ser en som en människa, inte bara en massa diagnoser på papper. De kommer fixa allt nu, min gamla läkare Lena som är den bästa läkaren jag träffat på ska ringa mig idag och de bryr sig, på riktigt. Skönt att det fortfarande finns såna som bryr sig, nu är det bara att invänta samtalet och äntligen prata med någon som både känner till allt om mig och lyssnar. Liten lättnad. Behöver jag säga att det inte blev av att gå på föreläsningen...

Nu är det bevisat!

Här sitter jag, småsur och trött på mycket i livet, och måste kolla mailen från min underbara vän Annies dator eftersom min har lagt av... Man blir ju helt förlamad utan dator, men ett av många, många skräpmail fångade min uppmärksamhet. It's on the internet, it's true.

Det var allt jag egentligen orkade berätta. Har en massa tankar, mycket jobbigt och mörkret tar sig in lite i taget. Tyvärr. Och rädslan som förföljer mig nu, på gränsen till psykotiska tankar som tar upp minst 50% av min vakna tid och vägrar talas tillrätta med logik. Ja, jag kanske flyr en aning. Det är för mycket överallt, så jag pendlar mellan att ignorera allt och att oroa mig för allt. Då och då kanske jag tar tag i något litet. Lyckades äntligen idag ta mig iväg till apoteket och betala mina mediciner så de kan skicka upp dem till avdelningen där jag inte längre har någon kontakt tydligen (?!), för att sedan imorgon ha som mål att åka iväg igen och desperat försöka få tag på någon som kan ge mig min veckoranson av medicinerna. Det, och föreläsningen också.

Hoppas jag orkar. Lite tomt i bloggen nu i dagarna kanske. Men lika bra det, det verkar som att många tycker jag är en hemskt skrämmande person. Kan det vara sant? Min isolering fortsätter, men jag har mina ljuspunkter, underbar bästa vän Annie och underbar pojkvän Gustav. Tack för att ni finns!  <3

Vlogg nr 5, spontan as usual ^^

HÄR SNACKAR JAG LITE, GLÖM INTE INTERNATIONNELLA CAPS-LOCK DAGEN FFS HELLER! Eller så har jag blivit... GRUNDLURAD!

Weak and poweless

Orkar inget, orkar inte tänka, prata, finnas. Hösten kommer och jag försvinner någonannanstans. Orkar inte förklara. Det kanske bara är så just nu. Isolerar mig något och ignorerar mycket. Tog mig i alla fall utanför dörren idag, som inte ens är min dörr. Det är Gustavs lägenhet jag occuperat och varit som en levande död i. Ligger under täcket och orkar knappt tänka på vad jag egentligen borde göra. Så jag gör det inte.

Kan hända att jag är sjuk, men vet inte. Hela mitt huvud är segt, allt laggar och jag vill inte ens hänga med. Bara ligga där och känna absolut ingenting. Men jag vill känna något, vad som helst som tar mig ur den här hjälplösa apatin. Hjälp? Eller... Jag vet inte. Orka.

Nu har jag två vägar att gå: tvinga mig själv att ta tag i alla fall något och hoppa in i duschen. Eller falla ner i sängen och dvalan som räddar mig från alla yttre måsten och krav. Kanske borde göra det i min egen lägnhet i så fall. Borde.

Äta och sova, det är mina enda talanger för tillfället och jag har inte mycket mer att tillägga här. Jag tar ett skrivblock och lägger mig i sängen istället. Lättja, ja.

Tar jag sönder allt i min väg?

Svar: ja. Men måste den oskyldiga datorn också bli glapp?! Har inte kunnat utföra mina dagliga facebooksaker eller något annat alls för den delen. Känns isolerat. Men sitter hos Annie nu och ska sna snart (avbrott: fast nu gallskriker hon och jag fick brutalt mörda en GIGANTISK spindel vid hennes badrum!!)... ja, snart gå och se om det går att laga min dator så allt blir normalt igen. Vore ju lite skönt, nu när räkningarna rasar in och kontot står på minus 193:-!! *Suck*

Need some rest, men kan inte sova heller. Dumma psyk är sega med mina mediciner, om de ens är medvetna om att en flicka inte lyckas sova mer än 2-3 timmar varannan dag och sakta men säkert rasar. Glöm telefonsamtal, man måste ta det personligen, påtvinga sig de lömska ormarna... Som om jag orkar det?