Säger en sak, gör en annan

Jag ville bara säga något, sen ville jag inte visa det, sen ville jag visa det. Kan aldrig fungera som jag vill.



Och så gör jag tvärt emot. Way to go. Jag ska bli bättre, och snälla ingen sympati för det känns bara värre. Tack,

Vlogg á la annieellen - läser mina gamla texter

Ja, jag hade inget annat att säga så jag härmar min kära vän annie och kör lite högsläning av känslor från förr ur mitt block (aka. dagbok/lyssnande vän som aldrig säger emot). Även fast det var några månader sedan är det fortfarande aktuellt på något sätt. Mina känslor blir aldrig gamla liksom, de bara ÄR.




Och nu fick jag såklart mersmak för videobloggandet och vill spela in en till nu på en gång, men det känns bara onödigt. Borde göra det nån annan gång om ett tag men "om ett tag" finns inte, det finns bara NU, nu och NU!

Jag har förresten fått kallelse till mitt första riktiga psykologsamtal på DBT-enheten (specialistbehandling för borderline) och det känns läskigt. Ska dit typ den 22:a och känner redan ångest inför vad de ska tycka/säga/anta om mig utifrån min journal som snart växt till en decimeter i pappersform har jag sett. Måste vara mycket dömande ord där, borde begära en kopia på den!

Kram alla fina människor!

Sover bort känslorna

De senaste dagarna har sett ut ungefär såhär: försöker sova i bra tid för att kunna ta tillvara på nästa dag så tar lite av mina sömnmediciner och sover, vaknar mitt i natten och kan inte sova för jag kan inte andas ibland, det piper i luftrören. Känner ångesten ta över så försöker ligga ett steg före och tar resten av medicinerna jag sparat in på att inte ta hela kvällsdosen på en gång. Somnar igen efter lite rastlöst försök att lugna ner mig. Sover, sover, sover, kanske svarar i telefonen men tar inte in det som sägs. Zombiesover bort hela dagen eftersom den annars spenderas i jobbig ensamhet nu när Gustav jobbar ca 12 timmar/dag och jag inte har ork att ta kontakt med någon annan heller. Vaknar kl 20 och umgås med Gustav några timmar innan det är dags att sova igen. Inatt kunde jag inte sova, vilket förklarar vad jag gör uppe nu. Men det är jobbigt med den här obestämda rädslan som tar över mig när jag är ensam. Mitt mål för dagen idag är att:
1. Ta mig upp och äta något
2. Duscha
3. Våga mig ut för att kolla posten och röka
4. Ignorera känslan av panik som försöker ta över mig nu. Eller det kanske är nummer ett egentligen.

Men hur gör man för att klara allt helt ensam såhär? Varför känner jag mig så otroligt skräckslagen inför tanken på att gå ut, möta människor, ta itu med vardagliga sysslor? Varför ligger jag fortfarande kvar i sängen ens?

Inte rent spel av en man inom psykvården

Har varit på läkarbesöket i måndags och sedan dess försökt smälta det och lägga upp en videoblogg om hur sjukt illa behandlad jag kände mig när det slutade med att vi bråkade och skrek och kastade det ena giftiga ordet efter det andra mot varandra. Allt jag egentligen gjorde var att ifrågasätta honom, och han förändras helt! Spelade in en 9 min lång vlogg där jag berättade allt, men så hänger sig internet (helt utan varningstecken, men det är ju så det brukar vara) och den försvinner helt! Då orkar jag inte. Jag orkade gå till läkaren och berätta allt, allt, och han beter sig så arrogant nedlåtande att jag tillslut sa att jag diskuterat med andra av hans patienter om han ens existerar eftersom han aldrig är tillgänglig, och han säger något i stil med "Skulle inte JAG finnas? Du är ju inte riktigt funtad i huvudet du!" och jag svarar med "NEJ, det är därför jag är här!!". Den tonen håller resten av samtalet som avslutas med att jag blir utkörd och säger "Nu hatar du säkert mig", varpå han svarar att "Nej, det har jag inte tid med, tror du inte jag har viktigare saker att göra? Hah!"


Har jag redan skrivit ett inlägg om det här?? Fick en skum känsla av att jag upprepar saker, men chansar och publicerar det direkt ändå. You gotta live a little!

They just make you worse... och sen: Pics, pics, bara bilder på mig!

Okej, jag satt i timmar med PicasaWebbalbum och resultatet är ju inte särskilt spännande, blev några bilder. På mig endast, eller nja, min älskling Gustav var nog med på en och min underbara vän Annie följer också med på köpet. ^^

Det som egentligen hänt är svårare att bara slänga ihop ett inlägg om nu, undviker mycket men kort summé:
mått okej, mått sämre, känt mig plötsligt helt övergiven av ALLA (för de sover som man ska eller på annat sätt har ett liv), impulsivt tagit så mycket av mina meds att det blev ambulansfärd och kemiskt kol och en natt på AVA och påskyndat läkarbesök med läkaren som stått som min läkare nu i mer än ett år och som jag imorgon för första gången ska träffa. Är sugen på att göra en facebookgrupp för alla hans patienter för INGEN verkar ha sett/hört av människan, den skulle heta "Vi som tror att _._._._._._._. på örebro allmänsyk bara är följden av psykos!" Alternativt "Vi som ville ha hjälp men mår sämre efter att hamnat i psykvårdsträsket - överläkare förstör dig, underläkare försöker".

Jag har mycket att säga men än en gång, jag är alltid den som säger lite för mycket. Borde inte, ska inte, vill inte. Ännu en sömnlös ångestnatt att se fram emot?

Hittar ju i alla fall saker att göra (läs tvångsmässigt fastna i), här har ni resultatet av den senaste egocentrerade-titta-på-mig-JAG-FINNS(?)-projekt
Borderbreakers oviktiga men uppmärksamhetskrävande bilder på Picasa

Nu ska här efter mycket förberedelse för den skrämmande världen där ute rädslan trotsas och en cigg rökas i kylan, sen blir det att spela MapleStory för hela slanten. Najs ändring i tonen från uppgiven/arg/förhoppningsfull patient till iskall "Hah, I don't give a damn, this is ME, kill me if you get to annoyed or something something (I suppose, I suppose yeah!)." Nu blev jag tvångsmässigt fast i bloggandet istället så ska sluta innan jag tänker och skriver det jag tänker men inte tänker på vad man inte borde skriva. Now it all breaks down.

Tala är silver, tiga är guld...

...och min tunga är fast i mitten av det. Hur mycket ska man säga, vad är okej att berätta och för vem?

Här har ni en bild jag tog bara för att förtydliga det hela:

Here we go again....

Än en gång tar uppgivenheten över och jag måste lyssna på emopatetisk deppmusik och hata det mesta. Ta avstånd och glömma allt jag bara kan. Vara nedlåtande mot de som bryr sig, bara för att de bryr sig och jag inte orkar leva upp till det, att bli omtyckt för den jag är. Eller av någon slags känsla som kan beskrivas ungefär kolla-jag-mår-inte-bra-men-ffs-jag-försöker-ju-för-eran-skull-och-ni-ser-det-inte-ens. Det är inte för min egen skull. Ta inte det här fel men destruktivitet tröstar mig mer än omtanke i såna här perioder. Och det är egoistiskt. Jag är egoist, och för en gångs skull bryr jag mig inte. den enda autonomi jag kan uppnå istället för att hela tiden försöka vara till lags och hålla uppe fasaden av att jag skulle vara en någorlunda normal människa. Helt plötsligt också, inget har hänt, allt är ju bra, allt utom jag. Kanske just därför.

Vlogg - De ringde från psyk, i nästa sekund var de här och hämtade mig

Lyckades i all hast få till en vlogg för att säga hejdå eftersom jag trodde att nu låser de in mig för evigt. Men till min förvåning var det underbart trevlig personal som för en gång skull hjälpte mig! Fick prata med läkare som verkligen inte var som läkarna där brukar vara, hon fixade remiss, tillfälliga meds för jag har tydligen varit felmedicinerad så de ska skynda på min läkartid hos läkaren jag haft i snart ett år och fortfarande inte träffat!
Jag var negativt inställd men tack vare läkaren, sjuksköterskan G och framförallt kuratorn M blev det en bra upplevelse som för en gångs skull fick mig att, ja, må lite bättre.

Här kommer filmen jag spelade in precis när vi skulle åka:

Videomani och spontanpoesi - en helt vanlig dag i tankestormsliv

Ja, det är underhållning att se sig själv på film. Pinsam stolthet över hur olikt jag beter mig. Udda och som alla andra. Så här kommer ett till jag hade lagt upp på Min Netlog... WARNING!



Och ett nyare där gustav sitter i bakgrunden och ser ut att undra vad jag sysslar med. Svaret? Undviker tankar på saker way too hard att försöka sig på.



Blev spontant kreativ också, och här är resultatet

Random acts of violent kindness
Chaos, chaos, my asylum
Living like a bubbleboy
Girl
Woman, som får mig att tänka på "Pretty Woman"
Hora.
Som får mig att titta på klockan som också har insett att all tid är nutid
Dåtid och framtid är kända begrepp
som i mina  händer slinter och jag tappar dem som en tvål i duschen
Nu tänker normalbegåvade individer på analsex i fängelse
Men inte jag.
Jag tänker oftast högt men inte så på det viset
Så många ord står mellan rader
Missar jippot och mår bra sen
Maler kaffebönor mellan gamla stenkakor
Vad är gammalt nog att räknas?
Klockans visare gör ingen visare
Monotoni sliter ju på psyket
Därför vill jag som en fjäril vara en äcklig larv som möjligtvis och mycket troligt dör
Mer eller mindre brutalt.
Som att krypa ner med huvudet först i en stängd sovsäck.
Inrullad i en madrass i skrattpanik på väg till hysteri
Ni vet kicken av att komma loss
Också jag som alltid ogillat fjärilar för sin överreklamerade skönhet tills nu
De är nästan kackerlackor med vingar
Det är jag också

Vlogg - Liten update om vad jag håller på med, egentligen ^^ (inget...)

Sådär, första inlägget på många, många dagar. Saker börjar nog ljusna lite, men det är en lång väg tills jag är ikapp med allt man ska, borde, måste göra. Dirketuppladdat på Youtube så tar slut lite plötsligt (man måste visst sitta ett tag och kolla in i kameran och vänta när man spelat in färdigt... heh. Gud så "skimmrande" och fröken-sverige jag såg ut på filmen. Skenet kan bedra. Som vanligt blir det inte av att lägga upp vlogg fören jag är hemma hos min bästa vän Annieellen som jag (suprise suprise!) sitter hos nu och ger er denna smått konstiga videon, enjoy!





....Och just det, tvätten!!
Ska fixa det nu. Yey, rena kläder igen ^^

Just a minute while a reinvent myself

Lyssnar på gamla Red Hot Chilipepperslåtar som rubriken kanske avslöjar om man gillar dem såpass att man hört mer än de låtar av dem som spelats på radio. Än en gång sitter jag och kämpar med att få vardagliga saker gjorda. Än en gång är jag som en parasit på de jag älskar, än en gång känner jag hur höstens mörker kväver mig, eller det som finns kvar av mig nu. Jag är kaos och ingenting funkar som det ska. Jag kan inte ens göra de enklaste saker som att klä på mig på morgonen utan att spendera minst 1 timme med att förbereda mig och verkligen försöka få det gjort. Jag kan verka passiv utåt men jag kämpar mer än jag tror någon förstår. Hela tiden. Och känner mig värdelös för jag vet att jag kan så mycket mer. Ge mig en minut bara, eller en timme, jag kan bli bättre.

Isolerar mig från kraven

Ville bara skriva nåt, ett ord, en mening eller bara något och säga att inspirationen att skriva inte infinner sig alls nu för tiden. Inte heller motivationen till att göra något vettigt som gå till skolan, tvätta, städa, ta tag i saker, äta, sova, vara vaken, finnas eller visa att man finns står på min sida längre. Men det går i svängningar, sekundkorta ibland. Man ska nog ta allt jag säga med en nypa salt, fast då kommer jag aldrig bli tagen på allvar heller. Liten spontan tanke. Här får ni en gammal bild från 2006 också för att den borde säga mer än tusen ord om inte den också gått ifrån normen om hur allt och alla ska vara.

Allt gick så himla fel

Jag ber om ursäkt till alla jag sårat genom att dra in i min kaos-värld. Särskilt vissa som vet vilka de är. Står inte ut med den där sidan av mig längre, och när jag skadar de jag älskar mest blir det så himla tydligt. Jag orkar inte med det livet mer, det rakt igenom desttruktiva som alltid har en fot in i psykosen. Jag måste förändra mig, rejält. Men jag behöver hjälp för det. Borde jag bli sjukskriven, sluta plugga (=bli av med lägenheten) och fokusera på att må bra? Jag vet inte, kan inte välja nåt själv.

Ibland är jag för sjuk för att få hjälp, ibland för sjuk. Men jag är alltid jobbig nu, och det är jobbigt för mig också. Även om det kanske inte verkar så. Självhat i sin renaste form.

Spårar ur

Utnyttjad, övergiven och kontrollerad. Det skulle bli en bra vecka elller åtminstonde några dagar men istället leder min extrema kiritik-och konflikträdsla och osjälvständiga personlilghetsstörning och deppressiva personlilghetsstörning och, yey, borderline till att det blir ett helvete. Visserligen ett kallt helvete (och dör inte folk av att bli utslängda mitt i natten när de inte har någonstans att ta vägen?) när jag kl 03:00 stod ensam i främmande stad, ovälkommmen hos de enda jag kände där och utan varken pengar eller batteri på mobilen. Varför? Min ångest ger sig uttryck i beteenden som skrämmer andra. Håll er på avstånd skulle jag föreslå, för även om akutpsyk i en annan okänd stad gav mig några lugnande tabletter men sedan skickade bort mig för att jag var inte tillräckligt sjuk, exploderar jag snart igen. Det är som nysningar. Vissa går innåt, andra utåt. Jag har lärt mig väldigt bra att hantera nysningar men just nu funkar det inte att säga varken prosit eller prozac.